”Vi ska ha många verktyg i vår verktygslåda” heter det nu när det ska införskaffas nya släckbilar. Utöver den vanliga utrustningen så ska bilarna utrustas med skärsläckare, CAFS, X-fog, högtryck m.m. Mina enkla frågor är: ska vi vara bra på att använda allt detta? Hur ska vi få övningstid till det? Och hur bra är vi egentligen på den vanliga utrustningen?

Jag har med glädje läst Lars Axelssons ”The Swedish Firenerd”. Jag har också tittat mycket på hans föreläsningar som ligger på Youtube. Lars sätter fingret på flera ömma punkter, en del samma som i de frågor jag ställer här ovanför. Tex hur bra är vi på att hantera och rätt använda våra vanliga dimstrålrör? Hur hög verkningsgrad får vi egentligen på vårt släckvatten? Vi pratar om ett av våra vanligaste verktyg som vi borde kunna både utan och innan.

Att kunskapen generellt är dålig bland svenska brandmän håller jag till fullo med om. Om man börjar prata om ångbildning, trycket och flödets betydelse, tryckautomatik, olika droppstorlekar, droppmönster, färdväg i brandgaser m.m. blir det stora frågetecken för det mesta. Ännu fler frågetecken blir det när vi diskuterar dessa sakers praktiska betydelse och hur det påverkar vårt hanterande av strålröret i olika situationer. Och framför allt, hur realistiskt och bra övar vi med strålröret? Den givna frågan lyder: om vi inte klarar av att hantera ett av våra vanligaste verktyg varför ska vi då ge oss på mer avancerade? Och hur mycket övningstid behövs för att nå ett acceptabelt resultat, både med de vanligaste och de mer avancerade verktygen? 

Varje verktyg kräver övningstid 

Övningstid är något vi har ont om, åtminstone om vi ska kunna utföra det som förväntas av oss. Avancerade verktyg kräver mer övningstid, det är inte bara handhavandet som ska övas utan också förståelsen för vad man försöker åstadkomma med verktyget. Man ska alltså förstå när och på vilket sätt det är läge att använda det. Därmed inte sagt att verktygen är dåliga, men det kräver en hel del av användaren. En snickare skulle knappast ge sig på att försöka spika med en cirkelsåg.

När jag höll på med övningsverksamhet lyckades jag aldrig få ihop ekvationen befintlig övningstid kontra behovet av övningstid. Hur jag än vände och vred på det hade vi alltid för lite övningstid i förhållande till vad vi skulle kunna. Ett sätt att lindra tidsbristen är att sänka ambitionerna, men det lär knappast våra uppdragsgivare gilla och det rimmar illa mot LSO:ns snabbt-säkert-effektivt samt mot handlingsprogrammet. Ett annat sätt är att välja metoder och verktyg som inte kräver så mycket övningstid men ändå ger godtagbar effekt. Tex så kommer vi väldigt långt med dimspik, pulversläckare och strålrör med sluten stråle, om de används på rätt sätt.

Pynt eller effekt?

Varför ska vi ha många verktyg i verktygslådan? Är det för att göra fina utställningar med släckbilen och visa att vi har dessa verktyg? Eller är det verkligen för att nå högre effektivitet? I så fall känns det missriktat. Jag citerar Axelsson i en av hans föreläsningar; Effektivitet fås genom vårt handlande.

Ola Morin
Fler krönikor av Ola här
www.firefighters.se

1 COMMENT

  1. Relevant problematisering, men saknar en reflektion hur arbetstid inom räddningstjänst disponeras över dygnet och veckan.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here