Så har vi klivit in på det nya året, ett år som andas löften om ett roligare år än det vi lämnade bakom oss. Vi har prövats som enskild person, som arbetsplats och som ett lands befolkning. Nya beteendemönster har skapats och kanske är några här för att stanna.

Jag som bor i norra delen av Sverige tycker att det har varit ganska enkelt att anpassa mig utifrån de rekommendationer som funnits, kanske för att jag som person inte har något problem att bara umgås med mina nära och kära och gärna aktiverar mig utomhus. Detta i kombination med att jag lever på en plats där vi har gott om plats att sprida ut oss på. Vi här uppe är dåliga på att nyttja kollektivtrafiken, vi cyklar/går/tar bilen istället. Aldrig förr har jag väl mött på så mycket folk på mina fjällvandringar, promenader, cykelturer eller skridskoturer. Finns inte mycket positivt med denna pandemi, men just detta är en av några ljusglimtar. En annan är att vi har blivit bättre på att nyttja nya mötestekniker och därmed dragit ner på resandet och den belastning på miljön som det utgör. Vi har umgåtts mer med familjen, vilket för de flesta (inte alla) har upplevts positivt. Men parallellt med dessa ljusglimtar så har rädslan hela tiden funnits närvarande, rädslan för att någon i min närhet ska smittas och bli sjuk. Känns som ett lotteri vem som blivit riktigt sjuk och vem som endast fått en ordentlig influensa. Jag och mina närmaste tillhör de lyckligt lottade (peppar, peppar) som än så länge klarat oss från smittan. Men jag lider med dem som har drabbats och som fortfarande har sviter efter sjukdomen. 

Alla har ansvar att vaccinera sig 

Och pandemin är i allra högsta grad fortfarande närvarande och lär vara det ett tag till. Därför hoppas jag verkligen att alla vaccinerar sig när man står på tur. Vaccinationsmotståndet är dock ett stort hinder för att vi ska lyckas med att uppnå flockimmunitet. Det krävs att 60-70% av befolkningen immuniseras med vaccinets hjälp för att uppnå flockimmunitet och på så sätt få viruset att dö ut. Enligt FN så är två av tre positiva till att ta vaccinet i Sverige, men att man inte vill vara den som tar det först. Ca 26 % planerar inte att ta vaccinet enligt samma källa. Tittar vi på vårt grannland Danmark så är hela 80 % positiva till att ta vaccinet. Det är viktigt att genom informa­tion och transparens bygga förtroende för covid19­vaccinet för att förhoppningsvis öka viljan att ta vaccinet när det finns möjlighet. Att vi idag har ett vaccin och redan har påbörjat vaccinationen av vårdpersonal och våra sköraste medborgare är en glädjande nyhet efter ett påfrestande och tufft år. Covid-19 sliter hårt på flera yrkesgrupper Vårdpersonalen har gått/går på knäna med en enorm arbets­belastning där de jobbat med full skyddsutrustning med allt vad det innebär. Många har även fått inställd semester för att klara vårdbehovet. Nu hyllas de som hjältar och min för­hoppning är att det även ska synas i deras lönekuvert efter denna pandemi! Sommaren 2018 härjade skogsbränder runt om i Sverige och då var det brandmännen som var samhällets hjältar som slet för att skapa trygghet åt befolkningen. Tyvärr blev det inte någon större effekt när det kom till löneutveck­ling för brandmännen. Både vården och räddningstjänst är viktiga för ett välmående samhälle, men de genererar inga inkomster till statskassan utan är en verksamhet som måste få kosta pengar eftersom de är så mycket viktigare för vår hälsa, trygghet och välfärd. Min största sorg under denna pandemi har varit att jag inte har fått träffa och krama om min 86­årige pappa. Han bor hemma, klarar sig själv och är pigg i kropp och knopp. Han har inte varit in i en affär sedan i februari förra året, dvs snart ett år, och hållit sig hemmavid. Men han (!) peppar mig och säger ”snart blir det bättre, det är bara att hålla ut Nettan!”. Så ja, det är väl det vi får fortsätta göra; att hålla i och hålla ut, så att vi snart kan lätta på restriktionerna.
– Men åh vad jag längtar efter att få kramas igen!

Krönika: Annette Askenryd