I slutet av januari hade jag förmånen att vara med på släppet av MSBs material kring rekrytering av deltidare, ”Mångfald ger mervärde”.
Det har länge pratats om att vi brandmän behöver representera samhället i stort. Om det bara rekryteras genom befintliga medarbetarnas kompisar och bekanta så kommer det bara fler av samma sort. Det gäller istället att söka på bredden – vi jobbar ju mer effektivt i heterogena grupper, och får in fler viktiga perspektiv och kompetenser.
För mig är det en större fråga är inte hur vi lockar nya medarbetare som speglar mångfalden, det är varför. Kan alla, från brandmännen till styrkeledare, platschef och HR svara på det? Eller lever vissa fortfarande i förlegad tro att lika barn leka bäst?
På MSBs event blev jag ombedd om att berätta om mina upplevelser av deltidsräddningstjänsten, som kvinna. Jag möter fortfarande stora fördomar från samhället, folk är helt enkelt dåligt informerade. Sånt som är självklart för oss i yrket – hur RIB funkar, hur fystesterna ser ut, räddningstjänstens uppgifter osv – verkar inte ha nått ut därute. Det ger ganska dåliga förutsättningar för att rekrytera, speciellt de underrepresenterade grupperna. Vi måste därför bli bättre på att informera, och visa upp mångfalden.
Det finns även stora interna utmaningar. Jag själv minns händelser från både anställningsprocessen och utbildningen som inte var helt positiva. Det har undersökts varför många kvinnor inte stannar inom yrket, och statistiken visar på kränkande beteende från kollegor och chefer. Många kvinnor känner sig inte sedda eller hörda, när det tex handlar om att beställa utrustning som passar, eller få en utvecklingsplan för att växa inom yrket, eller få stöd med eventuella hälsotillstånd – tex graviditetsrelaterade. Vad kan vi göra där?
Men det största problemet är att det fortfarande finns folk som tycker att det inte finns något problem. Kvinnor som vill bli brandmän får väl klara av testerna och få jobb, vad är bekymret? Samma med folk med ickesvensk bakgrund.
Att ni inte ser några problem betyder inte att det inte finns några. Det betyder endast att ni själva inte påverkas, och då är det lätt att titta bort.
Många håller tyst om negativa upplevelser. En vill inte vara den som är besvärlig. En annan har kanske försökt ta upp problemet flera gånger, men ledsnat och lägger energin på annat. En kanske känner sig tvingad att vara tacksam, som ens får vara med. Bara för att någon håller tyst så betyder det inte att allt är kanon.
Jag har verkat inom mansdominerade yrken i hela mitt liv. IT, management, segling, äventyrsguide, brandman. Och jag har lärt mig att som underrepresenterad (kvinna) så gäller det att prestera minst dubbelt så bra som en man, för att bli accepterad. Jag tänker att det är samma för andra minoriteter. Vi måste därför skapa arbetsplatser där det är högt i tak, och där alla behandlas med samma respekt och känner sig lika välkomna. Annars kan vi söka på bredden bäst vi vill – folk kommer inte stanna.
För att trivas på en arbetsplats behöver vi känna gemenskap. Det är kanon att rekryteringsbekymmer blir lösta genom att utforska outnyttjade rekryteringsunderlag. Men mångfald handlar även om medmänsklighet. Fokusera därför på att alla i organisationen ska förstå varför mångfald är viktigt, och jobba med värderingar. Börja där – resten har MSB riktigt bra tips kring.
Lena Wilderäng
Firefighters
Här blir du medlem i BRF!
