När kollegor inte kommer hem från larmet, vad kan vi lära av omvärlden?

KOLLEGOR FÖROLYCKAS Nu har det hänt igen – det som inte får hända! Brandmän har förolyckats på jobbet. Två kollegor i Norge kom inte hem från ett larm och efterlämnar familjer, kollegor och andra sörjande. Kollegorna försvann under en skarp rökdykning och omkom när de skulle hjälpa andra. 

I krigets Ukraina mördas frekvent både brandmän, ambulanspersonal och annan räddningspersonal när de kommer fram till olycksplatser och fega angripare genomför ”double tap”.

Notiser kommer frekvent från länder som exempelvis England, USA, Canada, Sydafrika med flera gällande brandmän som förolyckats under insatser. 

I Sverige är vi lyckligt lottade genom att det är mer sällan än vanligt förekommande att brandmän omkommer på arbetet men är det mer tur än skicklighet? Hur kommer det sig att det skiljer sig åt mellan olika länder och mellan kontinenter? Om vi bortser från krigets påverkan undrar jag varför vi i norra Europa har en bättre statistik än andra gällande detta? 

Varning för varmt vatten!

I till exempel England tar man arbetsmiljöarbetet på största allvar. Det finns rutiner och formulär i överflöd att fylla i inför, under och efter ett arbetsmoment. Ändå skadas eller omkommer brandmän där.

När jag gick en arbetsmiljöutbildning i England för ett antal år sedan vistades vi i ett kontor i en fabrik som tillverkade och levererade grus och sand i olika fraktioner. Vid varmvattenkranarna fanns det varningsdekaler för att det kan komma varmt vatten ur kranen! Snacka om att ta riskerna på allvar! Att vi inte fick någon information om utrymningsvägar eller hur vi skulle agera vid en brand samt att branddörrarna stod uppställda med träkilar gav ett annat intryck. Det gav en tydlig indikation på att för mycket regler riskerar att minska medarbetarnas egen riskmedvetenhet.

Erfarenheterna från det pågående kriget i Ukraina visar på en massa risker som vi inte varit vana vid att hantera här hemma i vårt trygga samhälle. Vi har massor att lära från kollegorna där som arbetar under ständig press och stress och aldrig kan vara riktigt lediga. Allt ifrån hur deras organisation är uppbyggd, hur olika brandstationer skall se ut samt hur man skall agera vid olika larmtyper. Det gäller för oss att lyssna aktivt och ta vara på deras erfarenheter – det kan mycket väl vara det som gör att vi kan hantera kriser bättre i framtiden.

Allt och alla skall fram!

Tittar vi på några andra arbetssätt så har vi exempelvis USA som har en tradition med stolta brandmän av olika former. Likt här hemma i Sverige har de heltidsanställda, ”on call” och frivilliga men en stor skillnad är att de ofta har mer bemanning och fler fordon som rycker ut på larm. Visst, jag kan tycka att deras stora fordon med mängder av knappar, rattar, ventiler och krom känns klumpiga, högljudda och kanske inte har den krocksäkerhet som europeiska brandbilar har men det är deras historia och den formar dem. 

Det jag slås av mest är att de ofta arbetar på ett sätt som känns rätt främmande för oss som arbetar med arbetsmiljöfrågor i Sverige. Det finns mängder med filmklipp på nätet som visar ett flertal brandmän som står uppe på tak med en fullt utvecklad brand under sig, eller stora samlingar med brandmän som står utanför en byggnad och väntar på att få gå in – ibland med resultatet att fallande husdelar eller följder av en rökgasexplosion ger påverkan på många brandmän samtidigt. Hur hade vi gjort riskbedömning med dessa förutsättningar?

Sedan finns det naturligtvis massor med klipp från Nordamerika som visar bra och effektiva lösningar på olika utmaningar som vi borde lära av. För att inte tala om deras syn på hur man klassificerar cancer bland brandmän.

Riskbedömning är grunden

Med detta i åtanke är det intressant att ta del av erfarenheter från olika länder och omsätta dem till hur svensk räddningstjänst kan arbeta med riskbedömningar. Hur agerar vi om vi har en samling brandmän som står i en riskzon? Uttalar vi tydliga order om var tillgänglig personal skall befinna sig samt vilka som skall vara inne i den heta zonen och arbeta? Hinner vi med riskbedömningen innan vi rusar in i en brinnande byggnad eller tar oss fram till en trafikolycka? Hur agerar vi ute i stormen när vi skall hantera olika stormskador? Ibland är det kanske bättre att inte låta alla resurserna rulla fram till skadeplatsen utan vissa enheter får göra halv-halt och vänta lite innan vi vet mer. Finns det risk att bli omringade av en skogs- eller markbrand?

Det jag upprepat genom många olika artiklar är att om vi ger styrkeledaren tid att genomföra riskbedömningen samt att vi ser till att våra medarbetare har god kunskap om arbetsmoment och olika risker kan vi minimera följderna av något som går fel. Misslyckas vi med detta kan det få katastrofala följder – lyckas vi kommer alla hem från larmet.

Detsamma gäller våra organisationer. Ett systematiskt arbetsmiljöarbete som kontinuerligt undersöker och riskbedömer skapar tillräckligt säkra arbetsförhållanden. Rapportera riskobservationer och tillbud för att ge organisationen en möjlighet att rätta till bristerna och förebygga olyckor eller ohälsa. Självklart skall man inte det första man gör när man ser något som är fel, ta upp mobilen och registrera en avvikelse i systemet innan man påtalar risken eller felet för berörda men se till att det dokumenteras snarast möjligt.

Våld och dess påverkan

För att knyta an till en annan artikel i detta nummer av SFF som gäller våld i nära relationer vill jag passa på att belysa hur viktigt det är att vi ser och hör varandra på arbetsplatsen. Vi är en stor familj inom räddningstjänsten och vi behöver ta hand om varandra på bästa sätt. Misstänker vi att något inte står rätt till är det viktigt att vi agerar och vågar fråga om allt står rätt till? Kan jag som individ och medmänniska göra något för att hjälpa? Kan jag prata med någon annan – kanske med en chef eller ett skyddsombud? Kan det vara på sin plats att genomföra en skyddsrond med fokus på det psykosociala? Där kan man ge medarbetarna möjlighet att genom olika enkäter svara anonymt och på så sätt våga öppna sig och ge ett rop på hjälp.

Det gäller att vara uppmärksam på signaler som avviker från det som jag som individ och vi som grupp eller samhälle anser vara normalt beteende. Här är några exempel:

• Någon kanske har ett behov av att kontrollera en annan individ på ett sätt som inte känns sunt. 
• Att någon blir avlämnad och upphämtad av sin partner varje dag kanske verkar gulligt och omtänksamt men det kan även vara ett kontrollbehov hos någon som kan ge negativa följder hos den som blir kontrollerad. 
• Det kan vara vissa sätt att uttrycka sig på. 
• Ständigt återkommande telefonsamtal eller meddelanden till någon kan också vara varningssignaler. 
• Lappar med subtila innehåll i skåpet eller på logementet kan vara ett annat sätt att förminska någon. 

Våga ställa frågan till den som du misstänker blir utsatt. Vissa kan säkert tänka att det finns en risk att om jag gör det så kan det bli värre för den som eventuellt blir utsatt för våld eller andra kränkningar. Visst kan det vara en risk men å andra sidan kan det kanske inte bli mycket värre. Huvudsaken är att vi visar att vi bryr oss om varandra och att det finns någon som ser den som blir utsatt.  

Ta hand om er och varandra där ute i verkligheten och kom ihåg att alla skall med hem!

Johan Persson
Fler artiklar av Johan Persson här!
Brandmännens Riksförbund