Hur hamnade vi i en situation där det kallas brandövning att krypa runt i gallerburar, söka efter dockor i klimathus eller släcka eld utan brandrök? Där situationen den övande möter inte alls ser ut som verkligheten och där man dessutom inte ska agera därefter heller. Är det lata instruktörer, rädslan för cancer, miljön eller har vi en så dålig förståelse för lärande?

”Man ser ingenting”
Det är tragiskt och även talande att en av de vanligaste kommentarerna jag får vid husbränningar är att ”man ser ju inget”. Nej, det gör man troligen inte inne vid utvecklade bränder. Att blockera sikten vid invändiga övningar är därför väldigt, väldigt viktigt. Utan sikt blir även enkla arbetsmoment mycket svåra och tidskrävande att utföra. Och mediokra uppgifter blir helt enkelt omöjliga. Utan dålig sikt kommer jag därför oundvikligen att öva in felaktiga beteenden, överskatta min förmåga och negligera vissa risker.

Värmekameran måste övas
Eftersom dålig sikt är så viktigt kan man helt enkelt blockera visiret i masken på övning. Detta har historiskt varit en billig, enkel och mycket effektiv lösning. Men man kan inte se värmekameran då och en sådan bör alla rökdykarpar ha idag. Det är ett kritiskt verktyg för både säkerheten och effektiviteten på insatsen. Att då öva utan värmekameran kommer att skapa helt felaktiga beteenden. För att öva bättre kan man då istället använda teaterrök för att blockera sikten. Då kan man ändå se displayen på kameran för att kunna öva orientering och sök. 

Ren rök är väll bra?
En ren övningsmiljö är givetvis en stor fördel då tvätt och underhåll av utrustning tar tid och kostar pengar. Och smutsig utrustning slits snabbare av både nedsmutsningen i sig samt tvätten efteråt. Och personligen tycker jag att smutsen från brandövning med trä är sjukt otrevlig att ha att göra med. Att då ha en övningsanläggning som inte genererar en massa smuts borde således vara mycket bra. Det finns ju knappast fördelar med smuts, eller?

Smuts är ett nödvändigt ont
Till och med något så otrevligt och till synes onödigt som smuts är dock en mycket viktig faktor att öva med. Utan smuts som blockerar masken och sikten i värmekameran under övningen, kommer beteenden som är kopplade till detta inte att fungera på larm heller. På larmet torkar jag febrilt visiret med den supersmutsiga handsken och förstår inte varför sikten blir så dålig. Men på övning är handsken alltid ren att torka med.


Viljan att skapa bökiga beteenden
Man måste öva med smutsiga handskar för att till slut börja lägga en ren trasa i larmrocken för att torka visiret och värmekameran. Man måste öva med smutsiga partiklar i luften för att tvingas ner under röken för att se, både med ögonen och värmekameran. Men det är bökigt att ta med en trasa i larmrocken och det är jobbigt att krypa fram. Jag måste vilja skapa bökiga korrekta beteenden för att faktiskt lyckas. Den viljan får jag dock inte av en powerpoint, den får jag av att göra saker.


Ingen riktning utan smuts
I ett rum fyllt av teaterrök kan jag troligen fortfarande orientera mig med värmekameran då jag ser väggar och möbler. Men det finns inga stora partiklar i luften som rör sig. Det är de stora smutsiga partiklarna i brandröken som gör att jag kan se i värmekameran hur röken rör sig i byggnaden. Det är de partiklarna som gör att jag många gånger kan se hur brandens flöden ser ut och var branden kommer ifrån. Om jag saknar de partiklarna under övning kan jag inte lära mig hur jag kan hitta till branden på ett snabbare, och därmed också säkrare, sätt.

Kyla kall brandrök?
Teaterröken blockerar visserligen sikten men det finns ingen värme att kyla. Om instruktören säger till mig att kyla brandröken ändå, får jag ingen feedback på vad som händer med flöden och värmen i rummet när strålröret används. Att använda värmekameran blir bara bökigt eftersom den inte tillför något av värde. När den i verkligheten i stället är kritisk för att bedöma behovet och utfallet av kylningen. Hur ska jag kunna lära mig hur jag utvärderar min kylning om jag inte kan se vad som händer?

Grundvärme för kroppen
Ett populärt sätt att tillföra värme under övning är att montera gasolvärmare i ett övningshus. Det är till viss del ett viktigt lärandemål att lära känna sin kropp och reaktioner på förhöjd kroppstemperatur under rökdykning. Men det är inte ett särskilt viktigt moment att öva specifikt på. Den värme som är viktig är värmen i brandröken som används för att göra riskbedömningar och agera mot. Att vissa räddningstjänster byggt gallerburar och klimathus att krypa runt i är för mig helt obegripligt. Särskilt i de där man inte ens kan spruta vatten eller ventilera. 

Värme eller rök
För att skapa värme utan smuts kan vi förbränna trä eller gasol med god ventilation. Då får vi flammor som vi kan spruta vatten på och som syns i värmekameran. Men teaterröken tål inte värme och bryts ner långt innan den kommer fram till flammorna. Vi måste i det fallet alltså välja om det är bättre med flammor eller rök på den platsen. Att sedan släcka flammorna utan någon rök som blockerar sikten är mycket enkelt och knappast någon övning. Situationen är direkt missvisande jämfört med verkligheten där du varken ser flammorna eller din vattenstråle. Risken är i stället stor att jag överskattar min förmåga i verkligheten.

Miljöpåverkan är försumbar
Jag arbetar primärt med att elda träpallar. Jag tycker att spånskivor, träfiberskivor etc är för dyra och sällan behövs för att skapa den övningsmiljö som jag eftersträvar. Och genom att elda trämaterial som ändå skulle eldas i värmeverket släpps ingen extra koldioxid ut i atmosfären. Det är en förnybar energikälla jämfört med gasol som är ett fossilt bränsle. Den generella miljöpåverkan vid eldning med träpallar är alltså ytterst försumbar.

Närområdet kan påverkas
Då träpallarna eldas under mindre optimala förhållanden jämfört med ett värmeverk ökar dock utsläppen av mer eller mindre miljöfarliga ämnen i närområdet. Det är en konsekvens av den dåliga förbränningen som krävs för att skapa den brandrök som vi behöver för övningen. Men det är endast rent trä som förbränns och mängden är begränsad. Här får man göra en avvägning där nyttan av övningen troligen överväger konsekvensen för miljön. Hur många pallar kan vi elda under övning innan det motsvarar en nedbrunnen industri med efterkommande miljöpåverkan? Om den lokala föroreningen ändå inte kan accepteras kan man rena både röken och vattnet på övningsfältet så att inget släpps ut i närområdet.

Varför övar vi inte bättre?
Miljön, både i stort och i närområdet är en lösbar faktor. Det handlar om att arbeta med miljöförvaltningar för att hantera och motivera nödvändiga föroreningar. Men också att acceptera restider till mindre lokalt placerade övningsfält där närområdet inte är känsligt.
Instruktörerna är också en lösbar faktor. Många gånger är instruktörerna lata och vill trycka på en knapp för att starta elden. Men anläggningar kan byggas smidigare även om det eldas smutsigt med trä, gasol och vätskor. När det kommer till förståelsen för lärandet är den enkla men också komplexa kärnan att övningen måste likna verkligheten. Både i hur den ser ut men också i vad de övande ska göra. Det finns inga genvägar.
Den svåraste faktorn är utan tvekan arbetsmiljön.

Pest eller kolera?
Smuts är otrevligt men nödvändigt för bra övningar. Hälsofarliga ämnen är däremot aldrig önskvärda men just nu en oundvikligen del av smutsen. Det finns mig veterligen inget sätt att skapa rök som beter sig som brandrök, men som också inte är giftig. Vi står alltså med valet att antingen skapa en giftig övningsmiljö eller en övningsmiljö som inte förbereder brandmännen för verkligheten. Inget av de alternativen är egentligeetiskt eller lagligt ok.

Sluta släck eller hantera risken
Antingen måste vi till viss del acceptera risken för hälsan vid övning, precis som vi accepterar andra risker. Och givetvis arbeta med att minska hälsorisken så mycket det går genom teknik och metod vid övning. Idag finns fantastisk skyddsutrustning och sätt för att hantera all smuts.
Eller så måste brandmän sluta att gå in i brandrök på larm också, med resultatet att de flesta byggnaderna får brinna ner och att rädda liv blir svårt. Och kommunicera detta till invånarna.
Men om brandmän ska gå in i byggnader som brinner måste de öva i en miljö som i alla fall till viss del liknar verkligheten och då måste vi öva smutsigt.

Lars Axelsson
Fler texter av Lars här!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here