Återigen, nu för tredje gången sedan den introducerades, ska vi på min räddningstjänst lägga skärsläckaren till vår ”verktygslåda”. Två gånger tidigare har skärsläckaren plockats bort p.g.a att den inte uppfyllt de förväntningar på effektivitet vi haft. Nu är det alltså dags igen.
Jag har önskat diskutera detta beslut med någon ansvarig som tagit det, men får till svar att ”detta beslut kommer uppifrån”. Ett sådant svar är lite svårt att acceptera för en kille som varken tror på gudar, demoner eller spöken. Jag tror att det är människor bakom beslutet. Och jag tror att vi kan lägga dessa pengar på vettigare saker istället.
Med anledning av skärsläckarens återinskaffande var jag för ett tag sedan på en utbildning i taktik rörande skärsläckaren, arrangerad av säljaren. Utan att klanka ner på föreläsaren i sig så uppfattade jag tyvärr inte detta som en utbildning utan mer som ett bombardemang av säljarargument. Det var ingen större objektivitet i det som framfördes.
Jag tycker att skärsläckaren är ett verktyg som ger bra resultat om det används under rätt förutsättningar och på rätt sätt. Användningsområdet är dock ganska smalt, smalare än vad tillverkarna vill erkänna. Skärsläckaren är ett verktyg som släcker med vattendimma. Om vattendimma blandas in i tillräckligt varma brandgaser bildas vattenånga och jag får en bra släckeffekt på de brinnande brandgaserna. Under dessa förutsättningar kan skärsläckaren släcka stora mängder brinnande brandgaser. Jag får bara se upp så att jag inte skickar in en massa syre till branden via dimstrålen. Och jag måste så gott som alltid utföra slutlig släckning med andra metoder.
Vattendimma är emellertid ingen bra ytkylare. Det gör att fåtöljen som brinner i ett rum fortsätter att brinna trots att rummet är fullt av vattendimma. Det funkar heller inte särskilt bra mot konstruktionsbränder. Skärsläckarens smala vassa stråle slår oftast rak igenom en vägg och vattendimman har liten eller ingen verkan på glödbranden. Verkan mot brännbara gaser förutsätter också att dessa gaser är just varma, rejält varma. Att påstå att det går att inertera kalla brännbara gaser med vattendimma anser jag vara bevisat som helt felaktigt.
Det hör också till saken att dimspik, som vi redan har i verktygslådan, endast visat sig marginellt sämre än skärsläckaren då det handlar om att hantera varma brandgaser. Detta enligt de försök jag själv varit med i samt rapporter från liknande försök. Dimspik som ger paraplyformad strålbild har dessutom en bra verkan mot konstruktionsbrand. Dimspik är avsevärt mycket billigare än skärsläckare. Skärsläckaren kräver stora utbildningsinsatser. Om fördelarna med skärsläckaren endast är marginella, eller helt uteblir i vissa fall, framstår det ganska klart för mig att pengarna som läggs på skärsläckaren nog kommit till bättre nytta om det lagts på andra saker. Som t.ex. förbättrade utbildningar/övningar.
Skärsläckaren har framförts som något av flaggskeppet i ny teknik även om den har ganska många år på nacken. Den har framförts som någon slags universalverktyg för alla typer av brandsläckning trots att begränsningarna påpekades redan från början. Jag har deltagit i många olika försök med skärsläckaren och jag var med från början då den introducerades. För mig är skärsläckaren ett exempel på när det går helt fel med ny teknik, där helt andra saker än behov och utveckling för operativ räddningstjänst tar överhand. Där saken framförs i något som snarare för tankarna till religiös fanatism blandat med kommersiella och politiska intressen.
Krönikör Ola Morin
Fler krönikor av Ola här
