Fotografens återkomst: Covid har stått i vägen för fotojobb hos räddningstjänsten men efter två vaccinsprutor i armen dök tillfället upp att bli av med abstinensen. Morgonen den 20 juli andas jag brandstationsluft igen, varmt välkomnad och med rutiner som snabbt faller på sin plats. Ett lugnt dygn med träning, brandbilsfix och bromsolja efter en olycka.
Jag har hållit på med att fotodokumentera räddningstjänstens vardag i sex år nu, och har fått en unik inblick i den där ganska slutna och lite mystiska värld som denna gren av blåljusverksamheten ändå utgör. Jag har haft stående inbjudningar till flera räddningstjänster i södra Sverige och jag har vid det här laget blivit hemtam på flertalet stationer.
Så kom corona. Världen stängdes ner och brandstationer likaså, även för fotografer.
Men till slut var då tiden inne för undertecknad, två stick i armen hände, och sedan skickade jag en fjäskig fråga till räddningstjänsten i Hässleholm om jag fick stilla min abstinens genom att hänga med mina gamla polare i Lag 4. Det positiva svaret kom snabbt och jag blev så glad att, om jag varit en seriefigur, så hade det skett explosioner av ballonger och konfetti runt mig. Nu är jag tack och lov inte en tecknad karaktär, skönt ändå eftersom det hade varit ett skitjpobb att dammsuga upp alla de där glädjeattiraljerna.
Nåväl, 20 juli. Dagen D. 07.29 släpps jag in i brandstationens innersta: närmare ett hallelujamoment kommer man nog inte. Jag andas nöjt in den välbekanta doften av brandstation och noterar att vagnhallen saknar några fordon, detta då det tidigare under morgonen inträffat en singelolycka på en mindre väg i kommunen. Dock krävs ingen större insats av brandmännen på det avgående skiftet och snart är de hemma igen och kan lämna över till tisdagens styrka: Per (yttre befäl), styrkeledaren Robert och brandmännen Roger, Lasse och Jonatan. Gänget. Mitt gäng.
Och undertecknad blir omgående varmt välkomnad av skiftet, de verkar genuint glada över att jag återigen stalkar dem. Antingen är de skickliga skådespelare och slösar bort sin talang i räddningstjänstbranschen eller så är det ärligt menat. Jag väljer att inte överanalysera. Dagens trupp samlas för en kort genomgång och när brandmännen strax därefter försvinner för att ta sig an olika arbetsuppgifter så pratar jag och Per om brandflyget och han visar mig kartor och bilder på datorn som visar flygrutter och bränder som upptäckts av från luften. Pers telefon ringer, vilket visar sig bli ett samtal av många, mobilen sitter som fastklistrad vid hans öra under dagen och ett tag så letar han i halvpanik efter en laddare.
Själv är jag lite vilsen – det är som om jag besöker stationen för första gången, nybörjare all over igen. Jag har totalt glömt bort rutinerna – det enda jag mer eller mindre har koll på är var “min” krok är i vagnhallen. Vilka klockslag vi ska träna och äta minns jag inte och jag är som ett uppmärksamhetssökande och frågvist barn där jag trampar omkring och omochomigen frågar “vad gör vi nu då?” Om de inte sparkar ut mig innan dygnet är över så är det antingen ett mirakel eller ett bevis på brandmännens oändliga tålamod.
God stämning vid frukosten
09.40 sätter vi oss ner och frukostladdar – vissa mer än andra noterar jag och ser på Jonatans torn av mackor, vilket tydligen är en stående punkt att uppmärksamma och vänligt skämta om. Kaffe hälls upp ur de gigantiska pumpternosarna, vi vet ju alla att utan koffein så stannar allt (även blåljusvärlden), och jag visar min inställsamma sida genom att hiva fram två rosa plastburkar med hemlagade nutellakakor. Kanske får jag stanna hela dygnet ändå?
Hembakt visar sig vara ett smart drag – senare så återstår bara en tallrik med smulor av de otroligt goda bakverken och jag känner att jag nog kan vara välkommen fler gånger. Yttre befäl får sin frukost avbruten av, inte bara ett utan två, telefonsamtal medan vi andra fortsätter att frukostera och samtidigt diskutera de väldiga översvämningarna i Tyskland och Belgien och självklart drar vi även en snabb covidanalys.
Den stora frågan är annars det som ska bli dagens stora projekt – hur snabbast möjligt lösa en ny tankbil till en av deltidsstationerna? Under gårdagskvällen var denna station ute på ett djurräddningsuppdrag när en grusväg och en tankbil, trots låg hastighet, visade sig bli en dålig kombination och tankbilen la sig i diket med hyfsat omfattande skador som följd.
Tinningar gnuggas och hjärnceller ansträngs där vid matbordet och snart står planen klar: alla enas om att det är dags att plocka fram trumfkortet, den nyligen pensionerade 265-2240 som har rullat i Bjärnum och som ska säljas efter sommaren. Mitt hjärta klappar ju lite extra för 2240. Ni kan nog eventuellt förstå varför om ni tittar på bilderna i det här reportaget.
Per får ytterligare ett telefonsamtal, det visar sig vara från Cleanosols arbetsledare som undrar hur de ska måla strecken på den nyasfalterade ytan framför stationen. Efter vissa sistaminuten-förhandlingar om linjernas placering så kan målarna slutligen skrida till verket och därefter påbörjas projektet med att förvandla 2240 till 2340.
Hur svårt kan det vara, tänker ni?
Jo, det är en liten utmaning faktiskt.
Eftersom den äldre bilen snart ska säljas så har vissa delar tagit bort, vilket resulterar i rejält klurande i hur den ska lastas för att brandmännen ska kunna åka på olika slags larm. Dessutom är jalusin intryckt på den olycksdrabbade tankbilen och därmed kommer man inte åt alla grejor. Det är trial and error och och ett svårt tiotusenbitarspussel när skiftets brandmän försöker lasta så mycket som möjligt och dessutom få utrustning att sitta fast i den mån den går att säkra.
Fotograf med styrka
Och inte för att skryta eller så, men det krävs fotografstyrka (och en mer eller mindre antik tång) när Lasse och Jonatan misslyckas med att få loss en fästdetalj. Jag är lite oklar på hur detta påverkar min popularitet eftersom jag i princip på förhand blir varnad för att lyckas, av de två som har gått bet. Oh well, nu är det för sent.
Rökdykarutrustning, lampor och slangar bärs fram och tillbaka mellan de två fordonen. Vad behövs i “nya” bilen? Kan de klara sig utan absol och fläktar? Hur ska kommunikationen lösas, 2240 har ju ingen radio längre. Eller GPS heller för den delen. Lasse, Jonatan och Roger aktiverar fullskaligt tetristänk och efter otaliga ommöbleringar i skåpen, samt ett imaginärt skohorn, så har i princip varenda centimeter på tankbilspensionären utnyttjats till fullo. Gammal är äldst och redo att tas i bruk.
Som en slutlig prick över i:et, som kronan på verket, så förses tankbilen med nya “skyltar”, laminerade och allt, och sedan kommer personalen från den aktuella stationen för en snabbutbildning i hur en tankbil från 1986 fungerar. Under förevisningen dränks nästan en fotograf (jag säger ju att jag är som en brandstationsnybörjare igen, jäkla pandeminerstängning), men Per hinner få undan mig precis innan hans telefon återigen ringer, och skadan begränsas till ett par vattendroppar på kameraremmen.
“2340” rullar ut genom grindarna och jag hinner med ett snabbt bänkpresspass innan det är matdags. I övrigt blir det middag, pilates (fotografen avböjde den aktiviteten och hängde i gymmet istället), korsord, kakor och körsbär. Som sagt, vardag på en brandstation.
Jag börjar gäspa redan klockan 19.23 (det var tidig uppstigning den morgonen, okej?), men håller ändå ut lite längre och hänger med skiftet i dagrummet, framför TV:n. Det är en något chockad skara brandmän, med anledning av uteblivna larm under dagen. Sommaren har nämligen varit ganska hektisk men fotografen har lyckats pricka in en av de få lugnare dygnen tydligen.
Räddningstjänsten producerar beredskap
Sedan har ju sagda fotograf en obruten streak – inte ett endaste nattlarm har inträffat under alla de dygn som jag spenderat på olika brandstationer. Jag blänger på brandmännen, förklarar att de skulle bara våga förstöra denna svit, och går sedan och bäddar ner mig. Jag tar en sista bild på en sovande Eldkvarn och påminner mig själv om att ta med egna kuddar nästa gång, det är väl det enda jag har att gnälla på vad gäller servicen på station. Och givetvis flyter natten på utan ett enda larm (jag gör ett mentalt segertecken), fotografen sover gott ända tills universums längsta och skramligaste godståg mullrar förbi bredvid min säng vid 05. Ja, stationen ligger i princip på järnvägsspåret.
Ja, larmen lyste som sagt med sin frånvaro men på en brandstation saknas inte arbetsuppgifter och jag är vid det här laget van vid att dokumentera vardagen hur den än ter sig. Som yttre befäl Per förklarar:
-Vi producerar ju faktiskt beredskap.
Ett par dagar senare så överger mina barn mig för roligare aktiviteter och eftersom jag behöver arbeta med bilder och text till denna artikel så väljer att återvända till brottsplatsen. Klockan 10.28 en lördag svänger jag in på brandstationens parkering i Hässleholm, med tanken att i lugn och ro kunna sitta och jobba med reportaget – med förra passet i åtanke så känner jag att förutsättningarna är ytterst goda. Jag kommer precis lagom till OS-matchen i fotboll mellan Sverige och Australien, samt en ytterst fin lördagsfrukost och jag är fasen inte svårövertalad vad gäller bekväm fåtölj, kaffe och fralla med pålägg, toppad med hemodlade grönsaker. Vi får se en spännande match (så spännande att någon i räddningstjänstkläder nickar till en stund i sin fåtölj) och diskussionerna pendlar mellan varför Sveriges backar sover på sina poster och varför Ian Thorpe var en så bra simmare när det begav sig.
Brandmännen i Sösdala och Perstorp far iväg på olika larm men i Hässleholm är jag och yttre befäl fullt sysselsatta med att diskutera stora skogsbränder och varför de har blivit vanligare. Efter ett soligt avbrott för glass (ni hör ju, hur bra kan man ha det?) så får jag den guidade rundturen på stationens övningsområde. Efter ett ändlöst klättrande uppför gallertrappor står vi så högst upp på tornets tak, med en svårslagen utsikt över Hässleholm, en rätt så magnifik känsla. Om man inte inte tittar ner för då är det definitivt inte det minsta trevligt. Det ser hårt ut.
Trägolvet ser slitet ut, men Per försäkrar mig att det håller. Jag och mitt kontrollbehov fortsätter att förhålla oss skeptiska och tar ett rejält tag om räcket medan jag fotograferar. När vi gått ner ett par trappor så får jag det ökända bursystemet förklarat för mig, en klurig labyrint som genomförs i mörker och med full rökdykarutrustning. Fotografen känner inte den minsta lockelse att prova.
Vi bestämmer raskt att det är dags för fys, flera medlemmar ur styrkan har redan ockuperat gymmet och fotograf och yttre befäl tänker självklart inte vara sämre.
Marklyftssuget har satt in och jag kommer till set fem i ordningen när det går larm, utsläpp farligt ämne. Det är en riktig deja vu-upplevelse. Sist jag dygnade med Grupp 4 så hade jag precis lastat stången för just marklyft när bränsletanken på en lastbil blev så skadad att en sisådär 700 liter diesel forsade rakt ner i stadens dagvattennät. Nu visar det sig handla om bromsolja på den enfiliga delen av väg 21, i närheten av Vankiva. 2010 och 2040 rullar ut för avspärrning och sanering och jag får plats tilldelad vänster bak i den förstnämnda. Det visar sig att en familj har fått punktering på sin bil i 100 km i timmen och kört in i mitträcket. Ingen är skadad, bilen har bärgats från platsen men kvar på vägbanan ligger fordonets bromsvätska som en sorglig och utdragen skugga på den heta asfalten.
Faktum är att det är så varmt att luften dallrar som en multinervös gelépudding och det är rätt obehagligt att vistas i den reflekterade värmen som stiger som en drakes heta andedräkt rakt upp mot ansiktet. Jag fotograferar lite och går sedan och sätter mig i det betydligt svalare klimatet i släckbilen. Någon måtta får det vara.
Åter på stationen så städar jag upp efter den påbörjade gymsessionen (orka värma upp på nytt, liksom) och efter en ytterst vällagad middag signerad Robert, lite eftersnack och bildbearbetning så packar jag ihop mina pinaler för att återgå till mitt hem i grannkommunen.
Jag sätter mig i bilen och lämnar den tysta och kvällssolsbelysta brandstationen bakom mig. Och även om jag är på väg därifrån så känns det som att jag har kommit hem.
Igen.
Text och foto: Åsa Brorsson
Fler reportage av Åsa här.
Åsas blogg här.
