ETT FOTOGRAFISKT ÅTERSEENDE Jag har varit här förut men ändå är det nytt. Jag är i samma grupp men ändå med nya medlemmar. Det är inte “vart är vi på väg” , utan snarare “var är fotografen”.
Detta reportage blir en liten utmaning till er läsare (mest för att ni inte bara ska titta på bilderna som jag för övrigt är ovanligt nöjd med). Den stora frågan till er:
–Var är jag?
Bonusfrågor, då är ni verkligen på överkursnivå:
–I vilken grupp?
–Vad heter räddningsledaren?
Det är ännu ett jubileum eftersom det är, två veckor skiljer, tio år sedan jag gjorde mitt allra första räddningstjänstiga dygn på just den här stationen. Då var jag fortfarande en ganska oerfaren fotograf utifrån ett blåljusperspektiv men med åren har rutinen så att säga infunnit sig. När jag läser inlägget från 2016 så ser jag att jag då hotade med att återvända…
Liksom för tio år sedan är det en lördag som jag motionerar mina kameror hos den här räddningstjänsten och anledningen till dagens besök är att gruppens rödhjälm tjatat hyfsat länge på att det nog är dags för ett nytt dygn eftersom en stor del av brandstationen är rejält uppgraderad.
Och jag kan säga att det har blivit ett gigantiskt lyft. Vagnhallen är numera vigt åt det som borde bo där, dvs räddningsfordon, och ett separat larmrum har byggts precis intill. Via “Gröna salongen” kommer man till de nya logementen med betydligt bättre ljudisolering och inga snarkningar hörs igenom (kuddarna är fortfarande lika kassa dock och givetvis glömmer jag alltid att ta med en egen). Kök och matsal har byggts om och gymmet är en helt annan historia än vid mitt senaste besök även om jag vuxet nog inte tränar det här dygnet på grund av en otäck domedagshosta (därmot bastar jag som en galning).
Första gången jag anlände till stationen var det snö och kallt, jefla kallt faktiskt, och gissa va? Jodå, det är snö och kallt nu också. Termometern visar minus 4 men det känns som minus mycket. Då, för tio år sedan, var det övning med höjdfordon och dimspikar vid en gammal lada men idag har en av brandmännen valt en kall rökövning med olika scenarier.
Jag trycker på avtryckarna på mina kameror om och om igen, brandmännen möter upp stessade uppringare och drar slang om och om igen. Fotografen fryser lite men ser fram emot värmen och lördagsfrukosten, som jag av erfarenhet vet är lite utöver det vanliga. Ni som följt mig ett tag vet också att jag inte är en bra människa när hunger inträffar, eller när hunger är på väg att hända, eller om jag ens tänker på att vara hungrig. Det är då bilderna blir oskarpa och jag blir sur.
Men som sagt, halva övningen återstår och jag ser redan maten framför mig.
Larm? Jodå.
Trafikolycka på riksväg 2+1, på den enfiliga delen. Jag kliver in i baksätet på 2110 och tillsammans med 2040 och 2010 rullas det med blåljus mot olycksplatsen. Det är rejält halt och en personbil har fått sladd, dragit ner stolpar i vajeräcket och hamnat i fel färdriktning. Givetvis har det uppstått köer och det är knepigt att lotsa brandbilarna förbi kön men med skohorn, god vilja och en dirigerande fotograf så går det men vid en lastbil tar det stopp och vi kliver ur.
Samtliga personer är ute ur bilen och tack och lov oskadda men fordonet ser ut att vara redo för skroten. Vägen är avstängd i båda riktningarna och arbetet med att sopa och plocka upp bildelar genomförs snabbt och effektivt. Brandmännen lyfter in bilen till sidan och polisen stannar kvar medan vi rullar hemåt där rökövningen återigen tar vid.
Jag är hungrig men lyckas hålla ihop det utan att börja gråta (strongt gjort ändå) och när ytterligare en “brand” släckts, dörrar forcerats och liv räddats så blir det äntligen frukost, eller kanske snarare kallas det lunch vid det här laget.
Vi pratar fotografering och räddningstjänst och minnen från åren, gruppens sammansättning är ny för mig och det är bara räddningsledaren som är kvar i samma skift. Jag säger att jag numera inte kan lova en ostörd natts sömn eftersom en viss skånsk station bröt en 9-årig streak vad gäller larmfria nätter när fotograf sover över (vi nämner såklart inga namn men Jägersro, det var ni). Det blir lite nedslagna miner men vi kommer överens om att hålla tummarna.
Övriga städar, jag motar kyla och luftvägsinfektion med maratonbastu innan det är dags för nytt larm: suicidhot vid järnvägsstationen. Tågtrafiken stoppas och räddningstjänst, ambulanspersonal, polis och ordningsvakter söker febrilt av området medan utropen om alla försenade tåg oavbrutet skickas ut i högtalarna. Sökandet är dock resultatlöst och styrkeledaren meddelar att trafikstoppet kan hävas.
Inne i värmen igen kryper jag upp i “Gröna salongens” stora myssoffa, konstaterar att ett exemplar av Swedish Firefighters med ett snyggt omslagsfoto ligger på soffbordet, och hänger mig därefter åt bildredigering. Jag blir avbruten av att det går förlarm om brand i byggnad, så jag joggar iväg och drar på larmställ, kängor och hjälm och hoppar ovigt in i baksätet på 2080 medan räddningsledare och styrkeledare försöker tolka larmet. Inringaren har varit oklar i sina uppgifter, kört förbi en brinnande byggnad vid ett hus men inte stannat. Både adress och omfattning är av mycket oklar karaktär, det enda som framgår är vilket samhälle det rör sig om. Vi börjar rulla iväg och till slut skickas larmet ut. Bilister svänger snabbt åt sidan när blåljusen dyker upp i deras backspeglar och vi är nästan framme när det kommer besked om att det rör sig om en kontrollerad eldning och vi betraktar lågorna på avstånd och återgår sedan.
Kvällen avlöper därefter odramatiskt, tacos och soffhäng framför en riktigt riktigt riktigt usel film, den mest usla jag upplevt på en brandstation faktiskt. När det blir dags för ombyte till pyjamas och nerbäddning som ställer jag som vanligt kameraväskan vid dörren, tar på tjocka strumpor och skruvar upp elementet till max. Inte ens tågljud från den närbelägna järnvägen hörs och jag vaknar upp vid 07, efter en larmfri natt. Vågar jag hoppas att min roll som lyckobringare för ostörd sömn är tillbaka?
Text och foto: Åsa Brorsson
Fler fotoreportage av Åsa Brorsson här!
Rätt svar: Åsa besökte Räddningstjänsten Hässleholm, station Hässleholm.
