Intervju med upphovsmännen bakom podden ”Larm vi minns”

LARM VI MINNS Boken. Podden. Guldmedaljen. Boken. Podden. Guldmedaljen. Fulgråten. Skämskudden. Det otvättade larmstället. Och de oräkneliga minnena som kommer tillbaka, som den intrasslade svanen och det obstinata rådjuret.

Daniel Brander och Trausti Brege är troligen inte helt obekanta namn för många av er. Podden Larm vi minns har funnits ett tag nu och en sjunde säsong släpps senare i år. 

Men vilka är personerna bakom poddmikrofonerna egentligen och varför ska ni lyssna på deras återblickande larmsnack?

Podden har ju fått en hel del uppmärksamhet, både i den räddningstjänstiga världen och utanför blåljusvardagen. Och i december förra året hamnade podden än mer i strålkastarljuset genom att röstas fram som vinnare i kategorin Årets dokumentärpodd. En riktigt tung guldmedalj helt enkelt.

-Det är bara så jättekul, säger Daniel med rösten laddad till bristningsgränsen av ren och skär stolthet. Han fortsätter med att beskriva om hur han gick in på Instagram dagen då vinnarna i Guldpodden skulle presenteras, scrollade och ändå kände ett visst stygn av besvikelse att priset för Årets podd inte gick till Larm vi minns. Men så fick han helt plötsligt se sitt och Traustis ansikte i flödet med rubriken Årets dokumentärpodd. 

-Jag ringde Trausti på jobbet flera gånger men han svarade inte. Jag ringde upp hans fru Malin (som också är starkt involverad i podden) och jag skrek rakt ut: vi vann!

Trausti fyller i:
-Alltså, det är ju såklart en popularitetstävling eftersom det är de egna lyssnarna som röstar och alla poddar som vill vinna pushar för röster i sina poddar och sociala medier, vilket vi också gjort tidigare men inte i år, vi kände att vi redan fått massa bekräftelse. Så det var inte vårt tjat om röster som gav oss vinsten. Men vi slog P3 Dokumentär – det var fint, säger han och ler stort. 

-Ja nu får P3 Dokumentär lyssna på oss i stället och vi hoppas såklart att ta dem i nästa Guldpodden också, men en seger räcker, hävdar Daniel. 

Larm vi minns såg dagens ljus 2022 och fick snabbt en stor lyssnarskara, i det stora utbud som redan finns i podduniversum.

-Det brukar ta tid för nya poddar att etablera sig, säger Trausti och beskriver hur han ifrågasatte mätningarna för att han trodde de höga sifforna var felaktiga.

-Jag tror vi hittade något, fyllde ett vakuum. Vi vill att det ska kännas som om man verkligen är med på larmen och genom våra avsnitt kan vi utbilda och kanske skingra mystiken som omger brandkåren, menar Daniel.

Minnena fanns och historierna ville ut. Men hur skulle det göras på bästa sätt? Det är tydligt under intervjun att en avgörande pusselbit i arbetet är Malin – Trausti beskriver det som att hans fru snabbt insåg att ”de här killarna behöver en manusförfattare”. Och det är hon som är den viktiga kugge som tar sig an råmaterialet och förvandlar detta till lyssnarvänliga och rimligt dramatiserade poddavsnitt.

Den processen inleds med att de två brandmännen får pitcha sina avklarade larm för Malin och försöka förmedla vad som sticker ut i historien. Daniel beskriver henne som hård i urvalet och Trausti kompletterar med att de båda ändå blivit bättre på att själva se vad som är speciellt med larmet:

-Alla larm är ju inte lika starka, vi har valt att hålla det varierat så vissa är lite lättare, men det är meningen. 

Men frågan är hur pålitligt är då minnet när det kommer till insatser där kanske kaoset råder och stressnivåerna skenar?

Här börjar de nästan prata i mun på varandra. Trausti säger att man måste lita på minnet men vara medveten om att det kan luras.

-I början satt vi och läste igenom gamla larmrapporter men det har vi slutat med nu. Berättelserna är ingen redovisning och det kan absolut hända att vi blandar ihop detaljer, men vi vill att larmen ska vara anonyma och ändrar ändå på vissa saker just på grund av det.

Att gräva i minnesbanken efter insatser genom åren har visat sig även fylla en något oväntad funktion. 

-Nu när vi skriver ner våra larm så börjar det bubbla upp sådant som man plötsligt minns och man bollar saker om larmet i efterhand med kollegor. Det har blivit ett extra lager bearbetning kring jobbiga larm, säger Daniel.

Poddkonsumenter i form av gemene man upptäckte alltså de nya blåljusberättarna, helt i enlighet med skaparnas målsättning: att nå ut till den breda allmänheten. 

-Vår podd kanske inte är hela lösningen på rekryteringsproblem inom räddningstjänsten men vi förklarar och berättar om den livsstil som räddningstjänsten faktiskt är. Och folk blir intresserade, berättar Trausti.

Han fortsätter med att berätta hur de tycker att de suddar ut statusskillnader mellan heltid och deltid – alla är brandmän som brinner för att hjälpa samhället och deltid fungerar som en mycket bra väg in för den som vill satsa på en heltidsanställning.

Daniel beskriver att det finns flera anledningar till varför även kollegor har behållning av att lyssna på podden.  

-En före detta kollega, numera pensionär, kom fram till mig och gav mig en stor kram. Han beskrev att lyssna på oss är som att åka brandbil igen. Vi får också tackmail från kollegor och att personer som sökt sig till brandmannayrket har gjort det efter att ha lyssnat på Larm vi minns.  Det är ett så fint kvitto på att vi gör något viktigt med podden. Vi kommer båda två från småstadsräddningstjänster och har gjort mycket reklam för både brandvärn och deltid.

Det fanns dock en liten oro inför lanseringen av podden. Hur skulle branschfolket ta emot dem? 

-Vi har bara fått positiva reaktioner faktiskt, tack och lov. Brandmän är en så stolt yrkeskår så vi har varit väldig noga med hur vi uttrycker oss och det verkar ha funkat. Vi fick kommentaren att ”det är ett tufft gäng att få med sig och ni har lyckats”, det var fint att höra, säger Trausti.

Larmen avidentifieras som sagt, men det händer ändå att det kommer reaktioner från anhöriga som fått veta att avsnittet kommer. Daniel berättar att en anhörig kom fram och kramade om honom och beskrev hur hela familjen hade samlats för att lyssna på berättelsen om larmet och hur de upplevde det som jättefint återberättat.

-Vårt allra första avsnitt ”Viola Beach”, en person hörde av sig från England och frågade om det var okej att han översatte för familjerna och vi fick sedan fin feedback från dem på hur vi berättade historien.

Det stannade ju inte bara vid poddandet utan i höstas gavs även en bok ut, med Malin som författare, och i det äventyret ingick en monter på den årliga Bokmässan i Göteborg. Stoltheten över boken är påtaglig men det är inte självklart att det blir en uppföljare. 

-Inte omöjligt men det var ett enormt jobb för författaren och det blev lite mycket ett tag, säger Daniel med ett halvnervöst skratt och får medhåll av sin poddkollega.

Efter sex poddsäsonger och massor av avsnitt, finns det då något som idag ger känslan av skämskudde när ni tittar tillbaka? 

-Nja, möjligen med tanke på den stora utvecklingskurva som har podden haft. Framför allt hur vi pratade om larmen i början och att våra inledningar kunde vara lite… styltiga. Nu är både jag och Trausti mycket mer bekväma så det blir naturligare, säger Daniel.

Utvecklingen gäller inte bara poddformatet utan Daniel beskriver att Larm vi minns gjort honom till en helt annan person känslomässigt. Lyssnare skriver av sig i kommentarer och meddelanden via sociala medier och han berättar om hur han suttit i soffan och ”fulgråtit” till historierna han fått skickade till sig.

– Vi vill vara ambassadörer för räddningstjänsten men att podden också kan hjälpa människor, det trodde vi aldrig. Personer som skrivit till oss och sagt att de valt livet i stället för suicid efter att ha lyssnat på avsnitt som ”Person under tåg”, det är så starkt.

Ämnena i podden behandlar allt från det allvarligaste allvaret med suicid och dödliga olyckor till dråplig nakenhet och darriga spökhistorier. Och det är den genuina tonen som slår an en sträng hos lyssnaren och kanske det som både skapat en trogen lyssnarskara och en stadig rekrytering av nya fans.

-Ja, vi kan bjuda på oss själva, brandmän har också kul på jobbet. Men när det handlar om larmen som vi berättar om så är värdigheten för individen viktigast och det är verkligen Malin som gör våra manus värdiga, säger Daniel. 

Han förklarar vidare att varje säsong innehåller ett suicidlarm och att de tror att lyssnarna uppskattar att podden även tar upp det obehagliga och han trycker på vikten av att prata mer om psykisk ohälsa.

Både Daniel och Trausti har lång erfarenhet i yrket och har kunnat följa hur branschens förutsättningar har förändrats. Risker som accepterades tidigare är no-no idag. 

-Det här med friska brandmän, det är en enorm skillnad. Jag tror inte jag tvättade mitt larmställ alls under mina första två år – den som hade skitigast larmställ framstod som den som hade jobbat hårdast, säger Daniel. Trausti tar vid:

-Under mina första år på deltiden hade vi inte en extra uppsättning rökskydd vilket gjorde att vi till exempel släckte bilbränder utan rökskydd, man såg till att ha vinden i ryggen bara – det hade ju aldrig gjorts idag.

De båda beskriver också hur andra förändringar handlar om förfarandet vid trafikolycka där man inte klipper taket lika ofta längre bara för att någon sitter kvar och att inte bryta husdörrar i onödan längre utan försöka hitta andra vägar in och ha bättre koll på om något eller någon finns kvar och om man därmed behöver gå in eller inte. Mer finlir och lite smartare tillvägagångssätt helt enkelt.

En annan förändring handlar om hur brandmannens uppdrag förändras när samhällets kriser flyttas in i uppdraget.  Daniel menar att här är svensk räddningstjänsts styrka den breda kompetensen, alla deltidare har sidoyrken och det gör skillnad. 

-Vi får allt fler kunskaper, det är så många olika typer av larm som vi åker på numera, säger han och får medhåll av Trausti:

– Vi har lärt oss nya metoder och det är en positiv utveckling, numera åker vi på hjärtstopp, suicid och händelser med pågående dödligt våld. Jag kommer aldrig att glömma bilderna från Stureplansmorden, att det inte fanns en enda brandbil där.

Men fler larm som de minns då? Jodå, de finns såklart och på ämnet djurräddning återger Trausti historien om den stackars svan som var helt intrasslad i fiskelina och inte kunde röra sig och han erkänner hur rädd han var för svanen. Lösningen på svanens ilska blev att lägga en filt över huvudet på den, en chansning som till brandmännens lättnad gick hem (varsågoda för tipset).

Daniel har ett eget minne på temat vilda djur:

-Vi åkte på ett larm om ett rådjur som satt fast med huvudet i en grind, vi tänkte till och använde spridaren så att stackaren kom loss. Sedan vänder rådjuret, springer tillbaka och gör om samma sak en gång till…

Poddavsnitt nr 7, ”Person under tåg” används redan inom räddningstjänsten i utbildningssyfte för att ge nya brandmän insikt i hur det kan kännas att åka på ett suicidlarm. På frågan om något annat larm borde vara obligatoriskt i brandmansutbildning så är Trausti och Daniel ganska eniga.

-Det om kemolyckan…verkligen utbildande, säger Daniel med viss kvardröjande ton av förlägenhet i rösten och skrattar sedan när han beskriver hur en enorm insats med flertalet stationer och ledning kämpade outtröttligt en vrålhet sommardag med sanering i flera timmar. 

-Ja, vad ÄR den stora läxan här egentligen, flinar Trausti och fyller själv i: 

-Man kanske ska undersöka vad man åker på för larm, kolla skyltar om farligt gods och så.

För dig som inte lyssnat, så leta upp avsnitt nr 45. ”Frätande läckage”. 

Och sedan kan ni lyssna på resten av avsnitten också. Ni kommer att få uppleva en resa med trolig igenkänningsfaktor, kusliga spökerier, tung sorg, bostadsbränder, hjärtstillestånd och älgar. Och allt levererat med den stadig och trygg empati. 

Några snabba med Daniel och Trausti:

Släckbil eller tankbil?

D: Släckbil, den åker först.

T: Släckbil, i den är man stark med många i bilen.

Alltid första enhet eller alltid sista förstärkning?

D: första! Det händer mest då.

T: samma för mig, man får åka hem först.

Katt i träd eller skogsbrand?

D: katt! Avskyr skogsbränder, usch – man är borta halva dan.

T: katt i träd alla gånger. Skogsbrand är kul i några timmar men sedan måste man ändå alltid åka tillbaka, man får mer hejarop med katt i träd.

Landsbygd utan tankbil eller stad utan stegbil?

D: hmm, stad utan stegbil är dåligt men landsbygd utan tankbil är sämre.

T: håller med, man kan alltid ha motorspruta.

Humor i bilen eller knäpptyst fokus?

D: humor till 100 procent, balansgången är så viktig.

T: humor, det blir lättare då.

Vem fuskar mest på fysen?

Enhälligt svar blir Daniel som erkänner att han fuskat mycket tillsammans med Trausti, bland annat nämns en hinderbana. 

Vem av er bär larm längst efteråt? Här tänker de en stund men enas i att det nog är Trausti även om båda gör det.

Vem av er tappar bort utrustning? 

Här kommer svaret mer eller mindre unisont: Trausti.

Vem av er chansar mest? 

Daniel erkänner sig skyldig ” till hundra procent” och Trausti kompletterar med: 

-Ja, oj vad han chansar men det går oftast bra.

Vem av er skulle bli sämst räddningschef? 

Daniel: jag! just för att jag chansar så mycket, jag är mer en praktisk person medan Trausti är mer eftertänksam. Jag kör bara på tills det brakar så det hade varit Sverige kortaste räddningschefskarriär.

Åsa Brorsson
Podtoppen – Larm vi minns
Fler artiklar av Åsa Brorsson här!