Jag trodde inte att jag skulle hålla på att skriva i SFF så länge som jag gjort. Det var dåvarande redaktören Henrik Persson som fick med mig på att börja skriva en spalt i tidningen. Året var 2010. Det var ganska öppet vad spalten skulle handla om, men naturligtvis var fokus på Svensk operativ räddningstjänst. SFF var då en av de ytterst få tidningar som bekämpade neddragningen av den operativa räddningstjänsten. Mina artiklar kom att handla mycket om det.
Jag upplevde att politiska krafter tog ett hårt grepp om räddningstjänsten och försökte styra den till att bli mer politiskt korrekt, samtidigt som man såg operativ räddningstjänst som något i det närmaste onödigt och där visionen var att spara bort den helt. Professionaliteten fick stå åt sidan. Det upplever jag starkt än idag.
En av de spalter jag fått flest reaktioner på är ”Brandchef eller sprattelgubbe” som jag skrev i SFF nr 6 2012. Här pekade jag på skillnaden mellan gårdagens och dagens brandchefer när det gäller att stå upp mot och bemöta besparingskraven. I dagens läge är det ytterst få brandchefer som vågar säga ifrån när det gäller besparingskrav. De är rekryterade av politikerna för att vara lydiga nickedockor till vilka besparingskrav som än framförs. Konstigt nog, i smyg givetvis, fick jag många positiva kommentarer från brandchefer om denna spalt.
Jag förvånade mig också mycket över att man inte förvaltade och utvecklade det vi varit med om att utveckla under 80 och 90-talen, det vi kallar för rökdykning och inomhusbrandbekämpning. Vi var ohotat världsledande och hade stora möjligheter att fortsätta utveckla detta. Men mitt i loppet drog vi av oss ledartröjan och gick ur. Visst fanns det andra saker att bli bättre på men det ena förtog inte det andra, vi behövde bli bättre på allt. Några spalter kom att handla om det.
De många olyckor med tunga fordon som vi ständigt blir utlarmade till fick mig att skriva ”Vägens riddare” i nr 6 2014 . Det är påfallande ofta som utländska chaufförer är inblandade i olyckorna, många gånger alkohol eller drogpåverkade. Det fuskas också otroligt mycket med körtider m.m. Det är inte konstigt då att det händer olyckor. Detta ämne ser de styrande helst att man inte debatterar eftersom det stör EU-relationerna. Jag fick många positiva kommentarer från yrkeschaufförer efter att ha skrivit om detta.
Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har förekommit mycket i spalten, sällan i positiv bemärkelse. MSB var tyvärr en av de aktörerna som tog neddragningsivrarnas parti tidigt. Samtidigt har jag träffat människor på MSB som jobbat hårt för att stödja operativ räddningstjänst. MSB har flera gånger varit i blåsväder och det har inte varit särskilt svårt att hitta ämnen till spalten här.
Detta är bara ett axplock av allt jag skrivit.
Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om hot och våld mot blåljuspersonal. Redan när jag började skriva var situationen prekär med massor av händelser där våld hade riktats mot all blåljuspersonal. Det står i våldsam kontrast till hur det var när jag började yrket då våld mot brandpersonal i princip aldrig förekom. Facket har gjort alla möjliga åtgärder för att få makthavarna att förstå och åtgärda detta problem. I praktiken har inga verkningsfulla åtgärder vidtagits av våra makthavare. Man måste därför på goda grunder anta att man vill gå in i ett samhälle där kriminalitet och religiös fanatism styr. Det går inte att bedriva räddningstjänst på ett vettigt sätt i ett sådant samhälle enligt min mening.
Det jag har känt på sistone är att jag upprepar mig i det jag skriver om hot och våld samtidigt som ämnet inte går att bortse från som det mest angelägna nu. Om inte någon drastisk ändring kommer till stånd är alla andra ämnen rörande räddningstjänst ointressanta eftersom räddningstjänst inte kan utföras på ett vettigt sätt. Det är helt enkelt meningslöst. Men det känns också meningslöst att i slentrian upprepa samma saker om och om igen. Jag är trött på det och jag tror det tröttar mina läsare. Därför slutar jag nu att skriva min spalt.
Förhoppningsvis så är jag kvar några år till i räddningstjänsten innan jag går i pension, så det är möjligt att jag dyker upp i enskilda artiklar i framtiden. Jag vill tacka alla som hjälpt mig och stöttat mig i mitt skrivande. Stort tack för de positiva kommentarer jag fått och även tack för de kommentarer som kommit då man inte hållit med mig i det jag skrivit. Och framför allt vill jag tacka de som orkat läsa det jag skrivit.
Tack för mig
Ola Morin
Här hittar du fler krönikor av Ola Morin
