Övningsverksamheten måste prioriteras. Jag har sett att det blivit en del diskussioner om det jag skrev om i SFF nr:5 2021 ”Många verktyg i verktygslådan”, och det tycker jag är intressant. Jag ska därför utveckla lite mer kring det jag skrev om. Av utrymmesskäl i spalten måste jag dela upp ämnet i olika områden.
Jag tänkte därför börja med att skriva om övningsverksamheten, varför jag inte tycker att övningstiden räcker till och hur övningstiden påverkas av ny teknik. Jag är av den absoluta uppfattningen att vi bör ha bra kunnande kring det vi ger oss in på. Det innebär att det inte bara handlar om att kunna trycka på rätt knappar utan förstå i vilket sammanhang jag ska använda verktygen och vad jag strävar efter att utföra.
Operativ räddningstjänst omfattar väldigt mycket. Om man skriver ner allt vi ska kunna inom detta ämne bli det en väldigt diger lista. Det var under en period populärt att skriva s.k. uppgiftskataloger, främst för kvalitetssäkring. När man läser dessa kataloger och sätter det i relation till tilldelad övningstid inser man snabbt, enligt min mening, att det inte går ihop. Det finns helt enkelt inte tillräcklig övningstid för att nå dessa mål. Och då pratar vi ändå minimimått. Jag kan också vända på frågan. Finns det något i katalogen som det är ok att inte kunna? Jag satt själv som kvalitetssäkrare och försökte få ihop denna ekvation under många år utan att lyckas. Jag träffade inte heller, eller hörde talas om någon som lyckats. Tycker någon sig ha lösningen är de hjärtligt välkomna att presentera den. Utgångsläget är m.a.o. dåligt för att skjuta in något extra i övningsprogrammet, det måste övervägas noga om det verkligen är värt att satsa på. Därmed inte sagt att vi ska fjärma oss från ny teknik.
Värmekameran ser jag t.ex. som en av de främsta saker i ny teknik som tillförts räddningstjänsten. När värmekameran på allvar började införas i Sverige skapade Stockholms räddningstjänst en rejäl utbildning för sina styrkor i att hantera värmekameran. Jag hörde många märkliga kommentarer kring denna utbildning. ”Hur svårt ska det vara att trycka på en knapp?”. Själv ser jag detta som en förebild på hur ny teknik bör hanteras övningsmässigt. Stockholm blev och är riktigt bra på att hantera värmekameran. Men man får vara medveten om att utbildning tar tid, och troligtvis knuffar det bort något annat man inte hinner öva på.
Tyvärr ser jag ibland exempel på att man knuffar ut befintlig teknik och ”glömmer bort” att öva det. I många fall är kanske befintlig teknik lika effektiv eller t.o.m. effektivare. Problemet blir att man blir osäker på hur bra den är och inte förstår hur stark man är med t.ex. sitt strålrör. En osäker strålförare väljer istället att backa ut i en situation man kunnat hantera med motiveringen att det är för varmt och rökigt. Om det är förbättrad effektivitet vi är ute efter är jag övertygad att vi har mycket att vinna på att bli bättre och säkrare kunskapsmässigt på befintlig teknik.
Några kommentarer har handlat om hur vi använder vår tid på jobbet om nu övningstiden inte räcker till. Nu tycker jag det börjar bli riktigt intressant. Har vi råd att åka på hembesök, agera hustomtar m.m. på stationerna när vi inte klarar att hinna med vår kärnverksamhet?
Men det görs väl många bra insatser? Ja, absolut, men vad är en bra insats och vad är en dålig insats? Jag hör och ser väldigt många olika vinklingar på det. Värt att skriva om.
Jag har aldrig saknat ämnen när jag skriver i Spalten. Jag återkommer på temat ny teknik längre fram.
Ola Morin
Fler texter av Ola här
Räddningstjänsten Nordvästra Skåne
