Jag ser att MSB inför skogsbrandssäsongen kommer att införskaffa ytterligare två skopande flygplan. Alla åtgärder för att förstärka beredskapen är väl bra, och det är trevligt att se att det fortfarande finns engagerade medarbetare på MSB trots de turer som varit där. Men frågan om kostnad/nytta måste också våga diskuteras. Jag misstänker på goda grunder att penningpåsen trots allt är begränsad. Gör dessa pengar störst nytta i skogsbrandbekämpningen på detta sätt, eller är beslutet ett s.k. populistiskt beslut för att ta politiska poänger och bli populär bland den breda allmänheten?
I Västmanland 2014 och Ljusdal 2018 upplevde jag själv ingen större nytta av de vattenbombande flygplanen. I Västmanland i princip ingen nytta alls. Däremot hade de en stor psykologisk effekt på allmänheten. Man ska absolut inte underskatta den psykologiska effekten. Professionellt sett upplevde jag emellertid att de positiva resultaten kom av markpersonalens energiska och enträgna försök att säkra gränserna mellan svart och grönt. Markpersonal var det stor brist på, både i Västmanland och Ljusdal.

Räddningstjänstens markpersonal arbetar för att hålla gränsen mot elden
Foto: PPPress


Frågan om att förstärka möjligheten att få extra markpersonal vill höga företrädare för MSB inte alls ta tag i (som jag beskrivit tidigare). Man säger sig inte ha det ansvaret. I pandemins tidevarv har vi hört detta svar ofta från ministrar, generaldirektörer och olika politiker. Det finns många högavlönade tjänster och väldigt lite ansvar. Men, för att återgå till frågan om MSB och markpersonal, nog hade det gått att lösa om viljan finns?
Visst skulle MSB kunna skriva kontrakt med olika räddningstjänster om att kunna få ”låna” personal vid stora händelser. Det måste ske i samråd med fackförbunden så att personalen som lånas ut erhåller skälig ersättning, avgjort på förhand. Ett slags modifierat krisavtal alltså. Ett intressant förslag jag hörde om heltidssidan var att vid en stor nationell kris låta skiften gå runt på tre skiftlag i normal beredskap istället för fyra, och därmed frigöra personal för att kunna skicka. Det kräver att det finns mandat på en hög nivå att utlysa ett nödläge. Det kräver som sagt att man betalar personalen skäligt, både den personal som åker men också den personal som upprätthåller beredskapen, då med mindre antal skiftlag. Det kommer att kosta en del, men i förhållande till kostnader för vattenskopande flygplan är det kanske en bättre investering.
För att utrusta dessa styrkor och ha ett koncept för underhåll, förplägnad och förläggning som följer med, borde MSB:s räddningsskolor vara perfekta mobiliseringsställe. Det mesta av materielen finns redan. Att hjälpande styrkor är helt självförsörjande är av yttersta vikt för att inte belasta redan hårt drabbade kommuner. Det finns förvisso många räddningstjänster som anger att de kan ställa upp med personal och utrustning i s.k. moduler, men det som skulle behövas är en helt självförsörjande organisation typ militärbrigad. Att staten då är den som är huvudmannen för detta och initierar mobiliseringen borde vara en självklarhet. För hoppningsvis löser man då också många ersättningsproblem.
Frågan om att vara professionell eller populär möter vi på flera andra håll i räddningstjänsten. När vi t.ex. vid vindsbränder låter vindar brinna av för att förhindra vattenskador möts vi ibland av negativa reaktioner från allmänheten. ”-Räddningstjänsten gjorde inget för att släcka branden”.
Men ibland måste man våga vara professionell istället för populär.

Krönika: Ola Morin
Läs fler krönikor av Ola här
Mer om MSBs skopande flygplan här

Previous articleHåll i och håll ut gäller även mångfaldsarbetet inom Räddningstjänsten
Next articleAlternativa bränslen skapar nya risker vid brand i trånga utrymmen
Redaktör och webredaktör för tidningen Swedish Firefighters.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here