När larmet går och räddningstjänsten rycker ut så gör vi det på samma sätt oavsett vem som behöver hjälp. Det spelar ingen roll vilket kön, ålder, sexuell läggning eller tro personen/personerna har. Inte heller spelar färgen på deras hud någon roll. Det är alltså en mångfald av personer som Räddningstjänsten möter och hjälper. Mångfaldsarbetet bör genomsyra räddningstjänsten.
Men Räddningstjänsten själva består, trots insatser på olika nivåer, fortfarande till största delen av en ganska homogen grupp. Om jag frågar vem som är eller kan vara brandman så skulle många troligtvis säga ”en man”. De skulle säkerligen också säga att det är en ”lång man med mycket muskler”. Och med största sannolikhet även säga att det är en ”vit man”. Håller ni inte med, så prova att göra en egen empirisk undersökning med människor ni möter på stan (fast just nu så ska vi ju varken vara på stan eller interagera med främmande människor, så det får bli när den här segdragna pandemin är över). Tyvärr avspeglar sig normen över vem som har förmågan att vara brandman i kommentarer jag hör ute i samhället. Visst har det skett en förändring, men den är liten. Jag vill poängtera att det är viktigt att det finns fysiska krav för att klara uppdraget, det är inget vi kan, eller bör, blunda för. Men min övertygelse är att urvalsgruppen skulle kunna vara större än den är idag.
Varför söker inte fler kvinnor?
Trots att studier visar på stora vinster med mångfald så har det inte slagit igenom inom Räddningstjänsten för de som jobbar operativt. Inte heller insatser med utbildningar, synliggörandet av normer i kurslitteratur och en ständig diskussion om att man vill ha en större mångfald verkar hjälpa. Skrev för några nummer sedan att med den takten vi har nu så skulle det ta drygt 100 år innan vi har 40% kvinnor på stationerna. Har vi råd att vänta så länge? Hur många brandmän som finns med en annan etnisk bakgrund eller annan sexuell läggning har jag ingen siffra på, men en inte alltför vågad gissning är att den är tämligen låg. Och varför söker inte exempelvis fler kvinnor sig till yrket? Återigen tror jag att det har med normer att göra, men även till viss del av den machokultur som man tyvärr fortfarande kan hitta på vissa stationer som inte har gjort jobbet med att arbeta med värdegrund och likabehandlingsplaner.
Vi ska upp på jämlikhetsmotorvägen!
För att vi ska lyckas med att åstadkomma en räddningstjänst som speglar samhället behöver vi hitta vägar för att nå dit. Just nu harvar vi oss fram på en gropig skogsväg i knapp styrfart, medan vi skulle behöva hålla en högre hastighet på en motorväg. Så vi behöver alltså inte jobba så mycket med OM vi vill ha en större mångfald, för det upplever jag att vi har insett. Utan det är snarare HUR vi kommer dit som vi behöver lägga fokus på. De insatser som har gjorts har ju tyvärr inte visat sig vara framgångsrika, eller i alla fall inte gett så stor genomslagskraft. Men vi kan och får inte ge upp, ibland tar tyvärr förändringsarbete lång tid, men tillsammans fortsätter vi jobba för detta ändamål. Håll i och håll ut är en uppmaning som vi fått leva med i drygt ett år, och dessa ord passar bra även här. Jag håller själv på att planera upp en ”prova-på-dag” (så fort det är möjligt utifrån rådande omständigheter) på stationen i min hemstad där jag verkar som RIB:are. Tanken är att den ska locka en mångfald av personer som är nyfikna på yrket. Hur vi ska lägga upp det är ännu inte klart, men jag blev jätteglad när en manlig kollega på heltiden hörde av sig och var eld och lågor (!) och ville vara med och styra upp detta. Såna samtal gör mig glad!
Krönika: Annette Askenryd
Fler krönikor av Annette hittar du här
Mer om kvinnor och mångfald på BRFs hemsida här
