När jag denna lördagsmorgon körde in till jobbet för att gå på mitt pass lyssnade jag lite extra på radionyheterna. Vi hade dagen innan blivit förvarnade att det kunde bli oroligheter på fredagskvällen med anledning av den koranbränning som planerats i Malmö.
Någon officiell bränning hade inte utförts, provokatören hade stoppats vid gränsen av polis. Trots det var stämningen upprörd och man såg en viss risk att räddningstjänsterna i Skåne kunde få mer ”än normalt” att göra i de s.k. problemområdena. Nyhetsuppläsaren rapporterade att ett antal personer samlats i någon sorts motdemonstration i Malmö på kvällen och att det sedan under natten förekommit att mindre grupperingar slängt sten och brinnande föremål mot polisen. Det lät med andra ord inte så mycket konstigare än en normal fredagskväll. När jag kom till stationen visade sig verkligheten vara helt annorlunda.
Horder av folk, skanderande religiösa slagord, hade dragit fram och vandaliserat i stora delar av Malmö. Byggnader hade satts i brand, så även bilar, containrar, sophus m.m. Räddningstjänst och polis hade mötts av stenkastning, molotovcocktails och våld av horderna. En insatsledare hade fått fly från ledningsbilen efter en framstöt av våldsverkarna. Ledningsbilen återtogs efter en stund av polisstyrkor, men bilen var då svårt vandaliserad och sönderslagen. Helsingborg hade bidragit med en brandstyrka som förstärkning till Malmö. Denna styrka hade tillbringat natten med att släcka soprumsbränder och bilbränder. Oroligheterna hade varit värst i de s.k. problemområdena men även blossat upp i områden som annars betraktas som lugna.
Det heter att det är små grupperingar i problemområdena som är orsak till kaoset. Jag anser att det är tvärtom. I dessa områden är en kriminell kultur bejakad av majoriteten. De enda lagar man verkar vara intresserad av att följa är de religiöst betingade. Om det inte vore så hade det varit en ganska enkel sak att komma åt kriminaliteten i områdena. Att det finns enskilda individer i massorna som är mer framträdande fråntar inte de som går med i massan sitt ansvar. Det är ett medvetet val man gör när man angriper blåljuspersonal.
Jag är besviken på nyhetsmedia som jag hade hoppats kunna ge en bra bild av hur illa det är. Istället verkar man försöka mörka och tona ned skandalen. När detta inte går längre framförs olika märkliga resonemang på ledar- och debattsidor. Lokalpressen publicerade t.ex. en artikel skriven av en professor i urbana studier där det hävdas att människorna i dessa område har goda skäl att känna ilska. Vad är det de har rätt att känna ilska över? Att det genomförs en räddningsinsats i området? Att samhället försöker upprätthålla lag och ordning? Är det någon som har rätt att känna ilska i dessa sammanhang är det blåljuspersonalen. Försöker media göra det acceptabelt att vissa grupper kastar sten mot oss?
Media förvånar också när man rapporterar om skadekostnaden för upploppen. Siffran 1 miljon anges. Insatsledarbilen fick enligt uppgift skrotas, bara där pratar vi ett värde på 700 000-800 000 kr. Lägg till skador på övriga blåljusfordon. Lägg till brandskador i parkeringsgarage, maskinhall, de otaliga bilbränderna, sophusen som skall ersättas m.m. Lägg också till kostnaden för blåljuspersonal som måste kallas in. Notan för skattebetalarna blir betydligt högre än en miljon, vi pratar kanske 3-siffriga miljonbelopp när allt summeras.
Det går inte att ha det så här längre. Samhället kollapsar. Styrande politiker och media, stick inte huvudet i sanden. Operation Rimfrost blev ett fiasko, det måste till betydligt hårdare tag snabbt.
Krönika: Ola Morin
