Jag blev tidigt i min yrkeskarriär fascinerad av det vi kallar rökdykning. Att kunna gå in i helt dödliga miljöer för att rädda liv, egendom och miljö var och är en fantastisk möjlighet, teknisk utveckling när den är som bäst.
Det var en gammal dröm som uppkom tidigt i brandbekämpningens historia, att ”kunna gå i närkamp med elden” vid inomhusbränder. Den förverkligades till stora delar under 1900-talet. När jag utbildades i denna konst hade jag fina läromästare i Krister Giselsson, Mats Rosander, Curt Malmsten och senare Lasse Bengtsson, för att nämna några av de största. I slutet av 1900-talet hade vi nått mycket långt inom detta område, och kände stor optimism över att kunna fortsätta utveckla rökdykningen. Tyvärr upplevde jag att utvecklingen stagnerade rejält under 2000-talet, helt beroende på att attityden till rökdykning blev negativ och onödigt svartmålad av vissa grupper i branschen samt från centralt håll (läs MSB). Denna negativa inställning till rökdykningen måste brytas om utvecklingen ska gå framåt igen vad gäller inomhusbrandsläckning. Vi behöver bra rökdykare för att kunna utföra bra och professionella insatser.
Rökdykningen har en avgörande roll om släckresultatet ska bli bra vid en inomhusbrand. Det finns några åtgärder som i vissa lägen fungerar bra som understöd och komplement till en rökdykarinsats, men ytterst få saker som fungerar som alternativ. Generellt sett kan man säga att om vi tappar möjligheten att göra en rökdykarinsats i en byggnad får vi också väldigt svårt att undvika stora skador på byggnaden. När t.ex. Köpenhamns brandförsvar i en utredning om en stor vindsbrand i Sverige tillfrågades hur man skulle agerat i ett liknande läge i den danska huvudstaden, svarade man inte oväntat att man skulle satsa på att sätta in som många rökdykargrupper som möjligt i tidigt skede. Övriga åtgärder bedömdes som allt för tidskrävande och därmed ineffektiva om man ville nå ett bättre resultat än totalskada på vinden, och kanske byggnaden i övrigt.
–Rökdykning är farligt, hör jag ibland som argument. Ja, allting är farligt som utförs utan tillräcklig utbildning och regelbunden träning. Därför anser trots allt de flesta människor att det krävs körkort för att köra bil, och speciellt körkort för att få framföra tunga fordon. Varför verkar då detta tänk inte fungera på en hel del håll när det gäller rökdykning? Att riskbilden på vissa platser i Sverige bedöms som så låg att AFS 2007:7 minimikrav på fyra rökdykarövningar per person och år anses tillräckligt kan jag förstå. Att flera större samhällens räddningstjänster nöjer sig med detta minimikrav, trots att man har stora riskbilder har jag dock ingen förståelse för. Dålig träning och utbildning i rökdykning utgör en stor risk.
Därför hade jag gärna sett att dagens SMO-utbildade brandmän haft bättre kunskaper i det som omfattar rökdykning än vad de generellt verkar ha. Jag får intrycket av att man inte riktigt behärskar begrepp som tryck och flöde i olika strålrör vid inomhusbrandsläckning, inte har bra kunskaper i brandeffekt och släckeffekt m.m. Man verkar ibland sakna baskunskaper i teknik som t,ex, hur man bäst bär ut en tung medvetslös person ur rökfylld miljö. Man verkar sakna kunskaper om skyddsgrupps roll m.m. Nog borde man ha dessa kunskaper efter en tvåårig utbildning.
Det finns väldigt mycket mer att skriva om i detta ämne men spalten är begränsad. Jag har inte berört rökdykarens fysik och friska brandmän-konceptet. Kortfattat, rökdykaren behöver ha en bra fysik, och friska brandmän-konceptet innebär för mig att vi hittar bättre skydd mot farliga partiklar m.m, inte att vi slutar rökdyka. Vi kommer att behöva bra rökdykare inom överskådlig framtid i räddningstjänsten.
Ola Morin
Insatsledare, kompetensutvecklare
