Oavsett om du gått RUB, GRIB, RÄL A/B eller någon annan utbildning i MSB:s regi i Revinge så är chansen stor att du vid något tillfälle träffat Gonzo. Och har du träffat Gonzo så har du garanterat klappat och kelat med honom, för det var sådan han var, den där hunden.
Gonzo har tyvärr vandrat vidare i sommar, alldeles för tidigt och det är inte bara tomt hemma hos husse Pierre Håkansson med familj utan även alltså hos MSB i Revinge, där Pierre arbetar som brandlärare.
–Han var väldigt trygg i sig själv och ville alltid vara med, han stortrivdes på MSB och var ju van att hänga med i de flesta miljöerna där ute, säger Pierre och fortsätter: Gonzo var aldrig ensam, oftast var han med mig på jobbet och var han inte det så var min fru och barnen lediga och tog hand om honom.
Själv har jag fått förmånen att träffa räddningstjänst-Gonzo på Revinge vid flera tillfällen, och eftersom jag givetvis var kamerabeväpnad, så är mitt bildarkiv fullt av bilder på den här vackra och coola berner sennenhunden.
Där var alltid en hund
Jag åkte ner tillsammans med brandmän från Osby och Lönsboda för heldagsövningar på helger och Gonzo var i princip konstant mitt i smeten. Det var brandrök, mullrande dieselmotorer från brandbilar på tomgång, rökdykare med väsande andning, högljudda fläktar, pumpar och folk som rullade ut slang och ägnade sig åt olika typer av räddningsinsatser.
Och i närheten av all denna aktivitet, och med ett ständigt avslappnat uttryck i hela sin självklara uppenbarelse, fanns alltså alltid en hund. Gonzo höjde inte ens det minsta på ögonbrynen åt något av det som pågick runt honom och han gjorde alltid sitt bästa för att förse sig med så många kelstunder som möjlighet.
–Hemma kunde han reagera och bli rädd för åska eller fyrverkerier. Ute på Revinge skjuts det väldigt ofta borta på P7 – det brydde han sig konstigt nog aldrig det minsta om, berättar Pierre.
Vaktade familjen
Gonzo, från Amandios kennel i skånska Löberöd, bodde hos familjen Håkansson från dess att han var 8 veckor gammal och Pierre beskriver honom som en väldigt familjär hund som alltid ville ha koll på alla i familjen. Pierre återkommer också hela tiden till den trygghet som Gonzo besatte, hur han självklart accepterade övningsmiljön i Revinge men också hur han i hemmet var tämligen vaktig och verbal tills det stod klart att besökaren var välkommen in i hemmet.
En glasstjuv som trivdes i kyla
Gonzo, stor och med rejäl päls, trivdes som allra bäst när det var kallt. Detta blev tydligt för ett par år sedan vid en övning i ytlivräddning med studenter från Räddningsinsats, då en varm Gonzo, i ett försök att svalka sig, valde att hoppa i vattnet medan övningen pågick. Även en del andra bus och upptåg stod såklart på agendan. Det stals en del smörgåsar när ingen såg och även någon glass ”försvann”.
–Han hoppade också över staketet här hemma vid flera tillfällen, men det berodde på att hans favoritmänniska, barnens mormor, kom på besök, berättar Pierre.
Det tuffa beslutet
Men så i början av juli i år, några veckor innan Gonzo skulle fylla sju år, var det en hängig och matvägrande hund hemma hos familjen Håkansson. Pierre menar att han inte var särskilt orolig först, det hade skett förr när det funnits löptikar i omgivningen men Gonzo blev tyvärr inte piggare och det blev färd till djursjukhuset. När veterinären så ställde diagnosen blodcancer tvingades Pierre ta det tuffaste beslut man kan ställas inför som hundägare. Han ringde genast Tina som kom dit och de gick en sista farvälrunda med sin fyrbente familjemedlem.
–Det blev väldigt hastigt men det var det bästa att göra för honom. Men det blev ändå ganska fint, han fick somna in i min frus knä och jag satt bakom hans rygg.
Gonzo kremerades sedan och har nu sin alldeles egna minnesplats hemma i huset i Simrishamn.
Pierre berättar att det kommer att kännas konstigt att komma tillbaka till jobbet efter semestern, utan hund. Han förklarar att han och Gonzo alltid hade samma rutin: frukost för båda och medan husse gjorde sig klar låg hunden precis vid ytterdörren för att vara redo för avfärd. De dagar som Gonzo inte fick följa med husse så var det en ytterst deprimerad hund som Tina och barnen Balder och Theo fick ta hand om.
Stor saknad både på jobbet och hemma
Tomheten hemma i huset är självfallet påtaglig och familjen har fattat beslutet att de, när tillfälle ges, kommer att välkomna en ny hund i familjen, av samma ras förstås. Och då lär även eleverna i Revinge så småningom få stifta bekantskap med ännu en stor, svart lurvig berner sennen.
Vila i frid finaste Gonzo, du är saknad och ihågkommen av många.
Text och bild: Åsa Brorsson