Det har varit semester och batterierna är laddade, det kommer nog behövas. Det har gått stiltje och kanske rent av lättja i en del av räddningstjänstens frågor även om en del politiker och tjänstemän tycker sig göra fantastiska insatser.

Tyvärr verkar även kommunikation i och om samhällsfrågor allt mer speglas av professionell retorik för att övertyga människor om vissa verklighetsbilder. Har man en del kunskap i retorik så kan man med lite fakta, känslor och visat engagemang undvika den direkta sakfrågan eller bara vara i närheten för att förklara bort eller inte svara alls. Jag tänker på vår inrikesministers debattartikel i AB den 4:e augusti där han slår fast att svensk räddningstjänst och dess beredskap är stärkt i hela landet. Inte minst i mindre kommuner och på landsbygden, han beskrev också att regeringen med full kraft har fortsatt sitt arbete även under sommaren och den pågående coronapandemin. Han konstaterar vidare: ”Att årets sommar, trots en torrare vår än vanligt, hittills inte har varit den värst skogsbrandsdrabbade som vi upplevt”.

Jo, vädret var med oss och man får hoppas det är osannolikt att åter uppleva skogsbränderna 2018. Men visst, det sa vi 2014 med. Sen har har ju rätt i annat, som mer och bättre flygresurser, fler depåer, bättre förberedd ledning och om att äntligen kanske det ska bli ett nytt Rakel 2. Kanske, så småningom, för man är luttrad av den gökungen, också. Men den aktuella frågan under våren och tyvärr in på sommaren som regeringen fick en hemställan om från eniga arbetsgivarparter och fack inom svensk räddningstjänst. Den fråga som statssekreterare agerade målvakter i och hänvisande till andra utredningar, sedan till semestertider inom politik och departement och till corona. Den fråga det som debatten egentligen handlade om, den bemötte inte statsrådet, dvs A-kasse och rekryteringsproblematiken bland deltidsbrandmännen. Beredskapen och förmågan för de som släcker bränder på marken, de som hämtar material ur depåerna och de som ska ledas via eller nyttja Rakel. De som släcker bränder, som hanterar olyckor och som gör och vill fortsätta göra skillnad, om de nämner han inte en rad.

Jag antar det skiner igenom att jag är besviken, vilket är naturligt att bli när en del av problemen stannar kvar, rullar runt och aldrig blir lösta. Få saker har under så lång tid genomlysts och utretts som rekryteringsproblematiken bland deltidsbrandmän. Problemen fanns på Räddningsverkets tid och nu på MSB:s men har någon sett en reaktion från dem? Det blir deras livlina att ansvaret för arbetsgivarfrågor ligger hos andra, jag antar att den livlinan är till för att slippa engagemang från vår myndighet. Trots att man nyligen satsat 4 miljoner på en kampanj om rekryteringsproblemen. Pengar i sjön, igen?

Avslutningsvis så gnager frågan om den nya blåljuslagen. Nu har det gått en tid av starkare lagstiftning och det vi fått se, trots ett stort antal överträdelser, är förutom helt avskrivna mål, skyddstillsyn och villkorliga domar. Lagstiftarna sa att hårdare straff ger ett symbolvärde i vad samhället tycker, politikerna klubbade senare igenom det som avskräckande.

– Man kan till och med bli dömd till livstids fängelse, så nog har samhället reagerat och visat vad som gäller: sa man till mig i debatten. Vad skönt att respekten för utryckningspersonal och de signaler man ville ge fungerar som man tänkte sig, skriver jag nu lite ironiskt, frustrerat men inte uppgivet. Vi måste fortsätta att informera och utbilda våra beslutande

tjänstemän och politiker så de förstår hur det fungerar vid räddningstjänsten och slipper slingra sig med fullfjädrade kommunikatörer och retorik.

Ha det bra på er // Peter