Statsministern håller tal om Coronakrisen. Det verkar som han försöker göra en Per Albin Hansson-kopiering. Jag tycker det låter falskt att höra en av de som avrustat landets beredskap till den dåliga nivå vi har idag nu kräva vidare uppoffringar av de man motarbetat.
Tydligen är tiden kommen för att göra stora uppoffringar för Sverige. Jag noterar att blågula flaggor plötsligt blivit gångbara (svarade inte EU för Sveriges beredskap?). Det är viktigt att alla tar sitt ansvar nu och töjer sig utöver gränserna. Och samhällsviktiga funktioner som t.ex. operativ räddningstjänst, polis, sjukvård och till och med försvaret är plötsligt mycket viktiga. Låt oss då, herr Statminister, ta oss en funderare på i vilket skick dessa organisationer och dess medarbetare går in i Coronakrisen och varför de är i ett så bedrövligt skick.
Underbemanning och kris innan krisen
För sanningen är att vi går in söndersparade, underbemannade, utarbetade, underbetalda och dåligt utrustade i krisen. Det var kris innan krisen. Sjukvårdens uppgående i stabsläge var mer regel än undantag, och sjukvården var och är hopplöst underbemannad. Räddningstjänsten har visat sig vara hopplöst underbemannad, framför allt vid stora händelser som skogsbränderna 2014 och 2018, men också på flera håll i vardagshändelser. Polisen är underbemannad och kriminaliteten frodas i Sverige. Militären ska vi bara inte prata om. Samtliga yrkesgrupper inom blåljus och sjukvård är jätteviktiga när man pratar om dem, men inte minst i lönerörelsen verkar vi vara totalt värdelösa. Vi verkar vara bra så länge krisen varar och då ska vi helst jobba över vår förmåga. Dagen efter är vi inte värda mycket. Det har vi sett flera gånger nu.
Statsministern är själv en del av de många som försatt oss i denna situation. Vi har avrustat det allra mesta av vår tidigare så bra beredskap, och det har skett under flera årtionden och med politiska konstellationer av alla färger. Det är kvarlevor från tiden före avrustningen som nu i räddningstjänst och sjukvård ändå ger oss viss skyddsutrustning. Räddningsmask 90 har åter kommit till heders tack vare dispenser. Det är masker som av rena tillfälligheter undgått den stora materielslakten som skedde då militära och civila förråd tömdes och avvecklades. Ett enormt stort antal masker har malts ner eller bränts upp tillsammans med skyddsdräkter för kemisk och biologisk krigföring, utrustning som varit enormt värdefull idag. Vi hade ett femtiotal krigssjukhus, vi hade läkemedelslager och inhemska industrier beredda för att ställa om produktionen till livsnödvändiga saker. Detta är borta nu. Man försöker få det att låta som att det är försumlighet. Om man blivit varnad i flera årtionden, men struntat i varningarna och istället kallat de som varnat för krigshetsare, kalla kriget nostalgiker m.m. så måste man se avvecklingen av beredskapen som uppsåt.
Vem bär ansvaret för beredskapen
MSB intar en märklig roll i sammanhanget. På alla frågor om varför beredskapen inte fungerat verkar man svara att det är någon annans ansvar. Om inte frågor om samhällsskydd och beredskap sorterar under Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap så börjar man undra över meningen med MSB.
”Vi måste alla göra stora uppoffringar”. Nja, det verkar inte gälla alla. Aktieägarnas vinster hålls uppe samtidigt som statskassan töms in i företagen. Det fanns visst pengar, men inte till samhällsskydd och beredskap. Penningbrist verkar det bara vara när det är löneförhandlingar för blåljusgrupper och vårdpersonal.
När det blir lönerörelse, kära blåljuskolleger och sjukvårdspersonal, är vi mer eller mindre värdelösa. Njut av ögonblicket då vi betraktas som värdefulla.
Text: Ola Morin
