Det sägs att tiden går fort när man har roligt men hur tio år bara kan glida förbi som ett superspeedat X2000 (en bra dag alltså) – det begriper jag inte. Men så är det, det har gått tio år sedan jag och kamerorna klev in på en brandstation för första gången.
Räddningstjänsten i Osby kommun vågade släppa in en nybörjare i september 2015. Inte ny gällande fotografering såklart men dock en total gröngöling på räddningstjänst.
Sedan dess har alltså ett tiondels sekel passerat och kamerorna har blivit min biljett till att följa med i brandbilarna, i vardag och kris, i allvar och i övning. Jag har varit med på stora skogsbränder, halkolyckor i apkall vinternatt och insatserr där svetten droppat under varma larmställ. Det har bränts ner hus på olika övningar, släpats döda grisar på trafikolycka och jag har övernattat på flera brandstationer och åkt med på sena kvällslarm i pyjamas. Det gick inte ett nattlarm på drygt 9 år (hello skönhetssömn) men i slutet av förra året så saboterade Station Jägersro denna fantastiska streak. Tack för det.
Jag har nog gått igenom alla känslor som finns under de här åren, glädje, sorg, mild rädsla, total skräckslagenhet, trötthet, upprymdhet, uppgivenhet och så vidare. Jag har utmanats på hög höjd (Sjöfartsverket, ni vet vad jag talar om), klätt mig i rökdykarutrustning och traskat in i skarpa övningsmiljöer, tampats med min åttabeningsavsky och jag har klippts ur fordon vid övningstrafikolycka.
Men alla uppdrag har inte varit extrema. De små ögonblicken är lika fastetsade som större draman, brandmannen som sitter lutad mot ett träd med en flaska mineralvatten i handen, samlingen vid matbordet efter en kvällsövning och med en Bullens varmkorv i handen (jag har alltid tackat nej, det finns ändå gränser), svetten i gymmet en sen kväll under ett dygnspass, insatsledaren som förtvivlat kliar sig i huvudet och försöker lista ut nästa steg i jakten på dieselutsläppet under jord, rakelenheten som tappas ner i en brunn med en uppgiven suck och löfte om att bjuda på tårta, kamratkollen innan rökdykning påbörjas, klappen på axeln som försäkrar kollegan att det här kommer att gå bra, det är i de stunderna jag tycker att räddningstjänsten visar sin verkliga styrka – i gemenskapen och mänskligheten bakom hjälmar, rökdykarluvor och uniformer.
Det här arbetet har lärt mig mycket. Om tålamod, om att alltid sätta säkerheten först, och om vikten av relationer. Att ha blivit insläppt i räddningstjänstvärlden, att jag fått vara med även när tempot varit högt och riskerna stora, är inget jag tar för givet. Tack vare gemensam tillit har jag kunnat skapa bilder som inte bara är fotografi, utan också verktyg för utbildning, rekrytering och reflektion. Och ibland skratt när någon dråplig situation fastnat på bild.
När jag fick Osby kommuns kulturpris för mitt arbete kändes det som ett bevis på att bilderna betyder något på riktigt, även utanför räddningstjänstbubblan. Men för mig är det största priset fortfarande att se när en bild kommer till användning ute i verksamheterna. När bilden får leva vidare.
Men tar det slut nu? Är tio år en lämplig epok att avsluta vid?
Vet ni, jag tror inte det. Det finns fortfarande historier att berätta och det finns massor av bilder som ännu inte blivit tagna. De bilderna har jag för avsikt att jaga rätt på.
Jag vill fortsätta visa vardagen bakom blåljusen och fortsätta ge en röst åt den värld som alltför ofta bara syns i rubriker när något gått riktigt fel. För jag vet att arbetet är så mycket mer – och jag är fortfarande stolt över att få vara med och berätta det.
Och kom ihåg – tankbilar är bäst!
Åsa Brorsson
Fler fotoreportage av Åsa Brorsson här!
