SVENSK RÄDDNINGSTJÄNST Det kan knappast ha undkommit någon att Sveriges säkerhetspolitiska läge är riktigt allvarligt. Det har inte varit så här illa sedan andra världskriget. Det varnas för angrepp mot Sverige inom tre år, sannolikt mycket snarare än så. Försvarsmakten och MSB har tagit fram troliga framtida scenarier kring hur ett angrepp mot Sverige skulle kunna se ut, och samtliga innebär fjärrbekämpning.
Gällande fjärrbekämpning behöver vi inte försöka gissa hur det kommer se ut. Facit kommer från Ukraina, där det sker dagligen. Drönare och robotar skickas i stora mängder, ofta i täta svärmar, för att mätta luftvärnet. Det som kommer igenom försvarslinjerna och når fram orsakar stor skada. Och inte bara mot militära mål.
Angriparen ger sig gärna även på civila människor och civil infrastruktur. Detta i syfte att skrämma folk, belasta sjukvården, och slita ut befolkningen. Trötta och rädda människor har sämre motståndskraft. Att bomba civila är förstås ett krigsbrott, men det har hänt dagligen sedan fullskaliga ockupationskrigets start. Angriparen siktar även in sig specifikt på blåljuspersonal. Våra kollegor skadas och dödas under insats – medan resten av världen verkar bara titta på. Eller ännu värre: vända sig bort från det hela.
Från Ukraina till Sverige – lär vi oss något?
När Sverige blir utsatt för fjärrbekämpning kommer civila skadas och dödas. Även miljö och egendom kommer få stora skador. Detta faller, precis som i Ukraina, under räddningstjänstens ansvar. Men trots regeringens satsningar på räddningstjänstens förmågeökning under höjd beredskap så märks det inte i den vanliga verksamheten.
Istället ser vi hur den faktiska förmåga försämras då det både saknas personal, rimliga arbetsvillkor, och budget. Personalförsörjningen har länge haltat, och just nu slåss vi med både Försvarsmakten, polisen, frivilliga försvarsorganisationer och andra om samma personprofiler. Ibland lyckas man rekrytera trots utmaningarna, och genom att se bortom den ”typiska” bilden av en brandman så har yrket kunnat locka en ny bredd av medarbetare som bättre speglar befolkningen i stort.
Budgetmissar ska inte få kosta liv
Men det paradoxala är att trots rekryteringsframgångarna så kan en station falla på målsnöret när de tvingas dra ner på bemanningen på grund av ett förbundsbeslut som går tvärtemot regeringens uppmaningar till utökning av personalstyrkan. Flera stationer i mitt förbund har tvingats dra ner – inte på grund av att det saknas folk, ibland har det funnits folk som ville börja – utan på grund av budgetbrist. Man har helt enkelt inte budgeterat för inflationen, och har misslyckats att hitta andra lösningar.
Åker vi färre än 1+4 tvingas vi skära ner på förmågan, det vill säga att rökdykning inte kan genomföras om det inte är fler stationer som förstärker, vilket inte är givet vid flera parallella händelser. Nerskruvad förmåga innebär även att utrustningen bantas ner. Vad finns det kvar att göra om vi är bara tre eller två som åker? Till slut börjar det pratas om att ta bort rökdykningen, för att man är ”för få”. Förbundet sparar på övningstimmarna med varmrök, drar ner på utrustningen, det kanske räcker med en mindre bil?
Nyligen lyssnade jag på hur en chef försökte förankra idén att rökdykningen kan tas bort, och att det inte alls sker på grund av budget (!) utan för att det är en sådan ”sällanhändelse” i yrket, det är ju så farligt att rökdyka att det är lika bra att skippa för arbetsmiljön skull. Det är ett väldigt märkligt sätt att resonera, för att uttrycka det milt.
Enligt Statistikmyndigheten SCB är dödligheten högst i yrkesgrupperna tidningsdistributörer, vaktmästare och skogsarbetare, och enligt Arbetsmiljöverket så är det lastbilsförare som ligger sämst till. Ska inte dessa få utföra sina uppgifter för att det är för farligt? En chef som skulle säga något sådant skulle nog ryka ganska omgående. Blåljusyrken toppar inte heller de här listorna. Däremot är det lägst dödlighet bland chefsyrken. Det är jättelätt att sitta på sin trygga stol och resonera om huruvida folk får behålla sin bemanning och sina löner, och sedan fira med lite smörgåstårta när personalen tröttnar på cirkusen och tackar för sig.
Frivillighet är ett stöd, inte en ersättning
Trots att både personalen, lokalbefolkningen och politiken är missnöjda med neddragningen så fortsätter man på sin linje. Räddningstjänsten bantas ner, och till slut lägger man ner stationer och gör om dem till värn. Det vill säga, ersätter det professionella med frivilligheten. I tidigare krönika har jag lyft frivilligheten och dess potentiella bidrag till yrket. Men det är inte rimligt att överlämna räddningstjänsten till frivilliga på grund av sina budgetmissar, och sedan hoppas att det håller. Det ska vara utbildade, samövade, avlönade, försäkrade, erfarna anställda som räddar liv, hälsa, miljö och egendom. Sedan kan och bör de stöttas av civilsamhället – men inte ersättas.
Trygghet kräver full kapacitet, inte nödlösningar
Svensk Räddningstjänst behöver byggas upp utifrån full kapacitet och potential, inte bantas ner till minsta möjliga som man så ofta gör inom kommunala världen. Det är helt grundläggande för att medborgare ska vara trygga. Men det är inte prioriterat tills något riktigt allvarligt händer – och då kan det istället komma kritik för att vi inte har tillräcklig förmåga. Enda lösningen är att bibehålla och utöka förmågan i god tid, även om det handlar om sällanhändelser. För vi vet att kriser kommer att ske, förr eller senare. Och det pratas klarspråk kring antagonistiska handlingar inom en mycket snar framtid.
Alla försök till nerläggning och neddragning, eller annat som försvårar och försämrar för räddningstjänsten, ska granskas och ageras på. Det finns tydliga juridiska linjer kring vad som kan anses vara brottsligt – och något som tillför ”avsevärt men för totalförsvaret” faller inom den kategorin.
De som just nu sliter hårt med att återbygga vår militära försvarsförmåga vet precis hur lätt det är att montera ner något – och hur svårt och dyrt det är att bygga upp det igen. Det räcker med att det har skett med försvaret, det får vi lära oss av och det får inte hända Svensk Räddningstjänst.
Lena Wilderäng
Fler krönikor av Lena Wilderäng
Kolla även Lena Wilderängs bok Solroseffekten
