I förra numret skrev jag om en händelse i mitt tidigare yrkesliv där jag som badpersonal var med om ett drunkningstillbud. Tillbudet hände samtidigt som man dragit ner på antalet badvakter. Det slutade dock lyckligt och vi fick mer personal resten av den sommaren.
För ett par helger sedan blev en kollega inom ambulansen knivmördad och egentligen finns det inga paralleller på det sättet i händelserna. Men det som jag vill komma åt är hur mycket kan vi förebygga och vad blir efterspelet när det som inte fick hända har hänt?
I händelsen jag var med om blev det ett inlägg i lokaltidningen och sen ebbade frågan ut. I dagens sociala mediesamhälle så har vi sedan tidigare sett och hört hur skyddsombud för ambulansen påtalat personalbrist i Stockholm men även på andra ställen i Sverige. Det har även höjts röster för att flaggning av kända adresser ska införas för att få till en bättre och säkrare arbetsmiljö. På en del arbetsplatser har man tagit bort ensamarbete i väntan på förändringar. Detta är ju bra, men hur länge ska vi vänta på förändringar utifrån ett arbetsmiljöperspektiv?
Kommer händelsen i Nordanstig innebära att de ansvariga cheferna för ambulansverksam-heten i Sverige kommer att ta bort ensamarbete, nyttja alla de nuvarande resurserna som finns för att få kännedom om kända och eventuellt farliga personer på vissa adresser? Kommer vi få till en lagändring eller måste det hända mer? Ser vi till gängkriminaliteten i Sverige har ju faktiskt det fått fortgå under lång tid innan regeringen införde olika lagändringar för att få till en förändring. Och på tal om lagändringar och lång tid så framförde BRF redan 2008 problematiken med hot och våld mot blåljuspersonal och krävde förändringar i lagstiftningen. 2020 kom Lagen om blåljussabotage och det tog alltså 12 år att få till den förändringen. Det får inte, under några omständigheter, gå så lång tid denna gång!
Problematiken inom ambulansen kan vi även se i räddningstjänsten och hur många räddningstjänster har idag FIP, första insatsperson, i sin operativa organisation? Jo, många men har de ansvariga sett över sin verksamhet och vilka larm ska en FIP åka ensam på? Jag vill påstå att man kanske ser över sina rutiner, repeterar, gör inga förändringar och så kör man på som vanligt men jag hoppas jag har fel. Det finns inte heller en flaggning av adresser men har man tur så har kanske en brandman på larmet har någon kännedom om adressen.
Det jag vill ha sagt är att det måste finnas möjligheter till snabbare förändringar om det finns risk för att blåljuspersonal kommer till skada. Man kan inte förebygga bort all fara men i detta fall kan vi göra så mycket mer och då får inte t ex sekretess stå i vägen. Man kan också ändra rutiner så att ensamarbete inte ska råda på vissa larmtyper.
Så min avslutande uppmaning till ansvariga chefer men också skyddsombud är att våga kliva fram och se in i verksamheten och våga göra förändringar för att göra arbetsmiljön säkrare för era arbetstagare! Alla som åker på larm ska hem!
Sköt om er!
Magnus Krantz
Här hittar du fler ”Ombudsmannen har ordet”
Brandmännens Riksförbund
