Som en mörk kille, adopterad från Sri Lanka och ensam flytta till Simrishamn, 1994, var en stor grej. Att det var en stor grej, har jag inte uppfattat förrän jag blivit äldre.
Mitten av 1990 talet, då det fortfarande var 30 november-firande för nynazister och andra personer som tyckte att mörkhyade och invandrare inte var välkomna till deras samhälle.
Vem var jag? Jag var den tunna, mörka killen, med stort hjärta till allt och alla, föreningskillen som gjorde allt för sin simning. Jag togs emot med öppna armar av inbitna Österlen-bor, ja till och med av, de som kanske ändå tyckte att mörka inte tillhörde samhället. Kanske vände min personlighet dem, kanske såg de inte den mörka hyn, när de pratade med mig, vad vet jag, förutom att de alla hade ett varmt hjärta som tog emot mig.
Jag utsattes även för ” rasistisk attack” mot min lägenhetsdörr, där det ristades in tråkiga saker, men det var inte någon nazist som gjorde det, det var ingen som egentligen tyckte illa om mig, det var bara ett par tonårs-tjejer som, kanske var arga på mig för stunden, för nästa dag, så träffades vi och pratade och skrattade normalt, jag fick reda på det, av en av deras föräldrar, men jag kände inget hat för det, det var ju bara ett ” tjej-streck”, som gick för långt.
Glöden tändes i ungdomsbrandkåren
I skolan, så gick jag i samma klass som en tjej, som var ihop med en kille som hade de där dåliga tankarna om mörkhyade och invandrare, men tjejen var ändå normal mot mig. Hon hade nog ett varmt hjärta innerst inne för det var hon som frågade mig om jag inte skulle börja på ungdomsbrandkåren, det var en kul grej, sa hon. Och eftersom pappa min, varit ” borgar-brandman” i Munka Ljungby, så hakade jag på. Att jag hakade på den gången, har format mig till den jag är idag, Styrkeledare i Deltidsorganisationen i Simrishamn. Tänk om jag inte hakat på det hon sa, vars styvpappa som var övningsledare och en man som bokstavligen brann för brandkåren och ungdomsbrandkåren.
Den grejen med ungdomsbrandkåren, kröntes med SM-guld inom ungdomsbrandkåren 1996 till mig och tjejen som texten handlar om, och flera andra.
Snabba steg mellan poliser och nynazister
Jag nämnde i början det där 30 november-firandet, ett av åren (1994), så skulle jag åka hem till mina föräldrar i Klippan, jag skulle ta bussen från stationen. Utan att tänka mig för så gick jag via torget i Simrishamn. Där på torget var det en samling med nynazister i ena hörnet, och Polisen i det andra. Polisen var rustade för eventuella bråk. Jag tänkte det var kanske inte så smart av mig att jag gick där emellan, men jag gjorde det, hög puls och snabba steg. Då hör jag någon ropa, ”Hallå Geller”, från Nazisternas sida, jodå, mycket riktigt är det tjejen som jag pratade om ovan, hon med styvpappan som var brandmästare, Det var hon som ropade, och sa hej, från trappan där hon satt mitt ibland hennes pojkvän, med följe. Den händelsen och den tiden, när jag flyttade hemifrån från Klippan, som 16-åring, tar jag med mig för alltid.
Trygga familjer
Familjen Åberg, som tog hand om mig, familjen Österlen Sim (simklubb), som tog hand om mig, alla föräldrar som på ett eller annat sätt hjälpte mig under denna tid som ungdom, 16 mil ifrån mina föräldrar, som ALLTID fanns där i bakgrunden, men som inte kunde påverka min vardag, förutom att hjälpa mig ekonomiskt och med att fylla frysen med mat. Har räddningstjänsten, i form av hennes styvpappa format hennes varma hjärta som inte alls såg på mig för min hudfärg, utan såg mig som Jimmy. Rasismen inom Sveriges Räddningstjänst lever kvar i större form än vad vi tror. När man ser på personer för deras personlighet och som människa, och inte för hur de ser ut, eller hur de pratar, kommer vi att få en noll-vision för en rasist-fri räddningstjänst. Tänk om alla tagit mig för personligheten jag utgör, och inte för min hudfärg.
Ideologiska strömningar i samhället gör att vi enkelt kan gissa att det finns människor inom räddningstjänsten som sympatiserar med organisationer som vill utvisa människor som kom till Sverige efter 1972, hur kan det i så fall påverka deras arbetsinsats? Hur ser ni läsare på det? Räddningstjänsten ska rädda liv, djur och egendom oavsett individuell läggning, byggnadstyp eller hudfärg.
Texten är publicerad i samråd med tjejen som såg mig som en person och inte efter min hudfärg. Jag har heller inga bevis för att någon inom Räddningstjänsten är medlem eller sympatiserar med en rasistisk organisation inom räddningstjänsten. Texten ska ses som personligt präglad och mina privata tankar.
Text: Jimmy Geller
Mer av Jimmy här
Facebookgruppen Deltidsbrandmännen här
