Det är kaos i Sverige

Mitt i min semester nås jag av den hemska nyheten att en polisman skjutits ihjäl i Göteborg. Efter ett tag får jag också reda på att jag känner den mördade polismannens far väl, han jobbar som styrkeledare på en av våra deltidskårer. När jag skickar mina kondoleanser kommenterar han kort, ”– det är kaos i Sverige”. Jag kan bara hålla med fullständigt. 

Jag skulle vilja säga något i stil med det Per-Albin Hansson sa 1939. Det förfärliga som vi i det sista hoppades att förskonas ifrån har nu inträffat. Vid insatser i s.k. problemområden har blåljuspersonalen under en lång tid mött ett eskalerande våld. Ambulanser har prejats och plundrats. Handgranater har kastats mot polisbilar. Polisstationer har sprängts. Stenar och stenblock har slängts mot brandbilar. Samtlig blåljuspersonal har mötts av våld riktat direkt mot dem. Många har skadats. Nu har vi också fått dödsfall. 
Direkt efter dådet går många tidningar och media ut med uppgifter att polismannen nog inte var den egentliga måltavlan. Hur kan man veta det innan gärningsmannen är gripen? Det låter mer som något slags försvar för brottsligheten. Personligen låter det också som rena skitsnacket för mig. Hur många gånger har jag inte hört ”– Aina ska skjutas, Aina ska skjutas” när vi är i problemområdena. En kulturskribent försöker i sin krönika att få märket Tunna blå linjen, som många delat i sympati med poliskåren, att framstå som någon slags fascistsymbol. Helt otroligt. Oavsett om man tycker sig ha politiska skäl eller vad det är att romantisera kring brottsligheten i problemområdena tycker jag att man ska tänka om rejält. Det är varken Robin Hood, bildsköne Bengtsson eller buspojkar vi möter i dessa områden. Det är fullblodsegoister i form av tungt beväpnad milis som fördärvar och tar sönder välfärdssamhället.

”vad för sorts samhälle strävar makthavarna egentligen efter”?

Makthavarna svamlar politiska floskler. Domstolarna frikänner och verkar mer fungera som brottslingarnas skyddsombud. Mördare och våldsverkare går fria genom att skylla på varandra. Vanliga människors uppfattning om rätt och fel verkar inte alls gå hand i hand med den uppfattning makthavarna och domstolarna verkar ha. Vad för sorts samhälle strävar makthavarna egentligen efter? 
Om man nu tagit våldet till den nivå att man helt oprovocerat bedriver krypskytte mot de som utför samhällsservice bör vi fråga oss om vi kan fortsätta utföra detta arbete i de aktuella områdena. Och kan man möta militärt våld med polisiära insatser? Den militära personal vi skickar utomlands skulle vi nog behöva ha kvar och använda i Sverige. 
Om man är uppfostrad i den andan att man ska göra rätt för sig i samhället, eller ännu bättre aktivt bidra till att försöka skapa ett tryggt och bra samhälle, ja då är blåljusjobb något av det finaste jobb man kan ha. Per, jag vågar påstå att jag pratar för hela blåljusfamiljen när jag säger att vi är uppriktigt stolta över det arbete Andreas hann att utföra. Nu är vi tyvärr en mindre i vårt arbete. 

Den mördade polismannens namn är Andreas Danman. Glöm inte det. 

Text: Ola Morin
Här hittar du fler krönikor av Ola