2019-08-28 Gurli och Leila har namnsdag. Ett nytt vulkanutbrott pågår på den italienska ön Stromboli, engelska drottningen ger klartecken för att tillfälligt stänga parlamentet och Ajax blir klart för en ny Champions League-säsong.
För Jeanette ”Nettan” Sjöstrand är det inte en helt vanlig onsdag utan det är loppdag, trots att det är mitt i veckan. Hon har flexat ut tidigare från jobbet som logistikadministratör i Hässleholm och är hemma i Hästveda och byter om till löparkläderna: Orderinvestloppet i närbelägna samhället Knislinge står nämligen på dagordningen.
Hon packar det hon behöver, kletar på sig den viktiga antiskavsårsmörjan, ser till att välja rätt buff, den med trycket ”Springande Tjejer” och hon konstaterar att det är ett alltigenom perfekt väder för att springa lopp. Hon berättar så här i efterhand att hon aldrig varit i så bra löparform som då och att hon såg fram emot att få kapa tiden på distansen rejält.
När Nettan vid 17-tiden sätter sig i bilen, en Renault Megane av nyare årsmodell, är det i sällskap av ljudboken ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff. En bok som hon beskriver som ”helt fantastisk”.
En bil kör med hög fart in i Nettans förardörr
Hon kommer upp till korsningen där Östra Storgatan möter Riksväg 23, med hastighetsbegränsningen 100 km/h, och hon ska svänga vänster, det är gott om trafik och hon blir stående en liten stund.
– Plötsligt uppfattar jag en bil som kommer i hög fart från vänster, jag ser att den kommer emot mig och jag hinner tänka att den måste ju svänga ut igen men det gör den inte. Det smäller när den bilen åker över refugen och träffar Nettans bil i höjd med förardörren. Hon beskriver det som ett enormt tryck och att det känns som om hon åker fram och tillbaka i sidled hur länge som helst. Det knakar i bilen när Renaultens plåt knycklas ihop och det luktar bränt från krockkuddarna som löst ut. Nettan berättar att hennes första tanke är om hon ska bli påkörd igen, hon har fullständigt tappat orienteringen och vet inte var i korsningen hon befinner sig. Sikten till vänster är skymd av bilens sidorullgardin och hon uppfattar en lastbil som kör förbi nära i hög fart.
Hon får senare veta att det är en tredje bil inblandad, den som ska ha orsakat hela olyckan, bilen som körde på Nettan väjde för denna.
– Jag ser hur det droppar blod från min vänsterarm där jag sitter fastkilad mellan dörren och mittkonsolen, jag kommer ingenstans och jag skakar som ett asplöv. Två kvinnor öppnar passagerardörren och försöker lugna mig.
Nettan fortsätter:
– Här minns jag att jag stänger av ljudboken – jag vill ju liksom inte missa slutet, en ologisk tanke mitt i allt. Sedan ringer jag min man Rickard som inte svarar utan jag får tag på äldsta dottern istället. Det är kanske inte det smartaste att göra men jag känner bara att jag vill att Rickard ska vara där hos mig.
Blåljusmaskineriet klickar omedelbart igång
Nettan beskriver det som att det känns som om en hel evighet hinner passera innan hon skymtar blåljusen. Hon får senare veta att det handlar om ett tidsspann på max tio minuter från att larmet går till dess att Hästvedas styrka är på plats, senare ansluter även brandbilar och befäl från Osby och Hässleholm, liksom tre ambulanser och två polispatruller. Hon pratar om känslan när första brandmannen, Mattias, sätter sig i baksätet bakom henne, att det är en otrolig lättnad, särskilt när hon känner igen rösten, det är pappan till en av hennes döttrars klasskompisar.
– Jag är hysterisk och hyperventilerar men han sitter bakom mig och bara pratar lugnt, hela tiden påminner han mig om att andas. Och nu börjar det hända saker runt hela bilen, det är röster överallt och Mattias bara sitter där och förklarar allt som sker. De lägger någon typ av plexiglasskiva över mig för att de ska börja klippa och det känns som om jag inte kan andas. När bilen är stabiliserad klipper räddningstjänsten stolparna och Nettan plockas ut på spineboard, hon har väldigt ont i ett knä och ambulanspersonalen behöver därför klippa upp hennes favoritlöpartights.
– Jag vet att jag skäller på dem och säger att de inte får, jag ska ju springa Helsingborg halvmaraton i de tightsen om ett par dagar.
Både sjukvårdare och maken Rickard förklarar tydligt och bestämt att det inte kan bli tal om någon halvmara men Nettan är envis, klart hon ska springa. Hon förlorar dock kampen om plagget och tightsen klipps upp.
– När vi dividerat klart om det där så ser jag mig omkring i den mån jag kan där jag ligger fastspänd och med nackkrage. Och det är brandmän och räddningspersonal överallt men jag ser aldrig min egen bil.
Återhämtningsresan startar på sjukhuset
På sjukhuset tas Nettan omhand, nacke och rygg undersöks, glassplitter dammsugs bort, knät röntgas och glasbitar plockas ur hennes arm. Hon berättar att det fortsätter att krypa fram glas ur såret i ungefär en vecka efter olyckan. Men det här är bara början av resan för att hitta tillbaka till normalitet och en fungerande vardag igen. Nettan beskriver första tiden som en känslomässig berg- och dalbana.
– Ena stunden var jag säker på att jag skulle vara tillbaka på jobbet en vecka senare för att i nästa stund bara gråta. Knät och ett av nyckelbenen gjorde ont men det var det känslomässiga som var jobbigast – jag kunde sitta rakt upp och ner och plötsligt bara brista ut i gråt.
Hon säger att det var otroligt påfrestande att inte känna igen sig själv och att inte ha självkontroll och hon tillägger:
– Första veckan sov, åt och grät jag och jag började sova mitt på dagen vilket jag aldrig skulle få för mig att göra i vanliga fall.
Två dagar efter olyckan satte Rickard henne i familjens andra bil och körde sedan korta rundor varje dag, Nettan grät under åkturerna men idag är hon tacksam över att han envisades, hon tror att ångesten hade varit betydligt värre annars.
– Det bästa är nog att ”ta sig upp i sadeln igen” omgående.
Med tiden kommer det normala tillbaka
Det blev givetvis inget halvmaraton och eftersom även nacken gjorde ont fick Nettan en läkartid, hon beskriver hur hon bröt ihop där och då hos läkaren och blev sjukskriven i tre veckor, men att hon ändå var övertygad om att hon snart skulle vara tillbaka på jobbet. Att allt skulle vara som vanligt.
– Vägen tillbaka, dit jag är idag – den har varit betydligt längre än jag förväntade mig, psykiskt mår jag långt ifrån bra och jag tycker inte om att varken köra eller åka bil.
Inte förrän ganska nyligen tog Nettan kontakt med en kurator på vårdcentralen för att försöka bearbeta olyckan. Hon känner att processen har kommit en bit på väg och förklarar att samtalen bland annat har handlat om de ångestpåslag hon stundtals upplever i trafiken.
– Min kurator säger att risken för att det ska hända igen är ganska minimal och det är ju ett klokt tankesätt.
Hon är tillbaka på arbetet och hon har tagit upp löpningen igen men de älskade långpassen får vänta lite till, nu är det max en mil som gäller.
– Jag hoppas att värken ska försvinna, det handlar troligen om en brosk-och en nervskada i knät. Jag vill verkligen kunna springa långt igen och jag vill kunna springa lopp.
Nettans råd till andra som råkar ut för en något liknande är enkelt:
– Var inte rädd för att söka hjälp. Det tar nämligen mycket längre tid att läka än vad man tror – både fysiskt och psykiskt.
Text och foto: Åsa Brorsson, https://blogg.nsk.se/fotobloggen/
Fler fotoreportage av Åsa Brorsson hittar du här
