”För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt” sa Nalle Puh.
Vi har gnolat ett tag nu men vet vad vi vill och vad vi ska göra så jag skriver lite om avtalsrörelsen idag. Den handlar för BRF:s del inte bara om höjd lön utan också att samhällsskyddet även i fortsättningen ska kunna hålla en hög kvalitet med välutbildad personal och inom rimlig tid finnas på plats när något oönskat har hänt. Brandmän och BRF som består av brandmän har ett stort samhällsengagemang och brinner för vad vi gör vilket tyvärr också varit och är lite av vår akilleshäl - man ställer upp!
Men med tanke på hur trenden sett ut sedan många år, inte minst de senaste, är vi oroliga för att engagemanget och orken inte kan hållas uppe om det inte blir förändringar, vilket i sin tur skapar ytterligare oro för svensk räddningstjänst.
Vi har haft och har en modell för räddningstjänsten som tjänat oss väl med värn, deltid och heltid från den lilla risken till den stora, från glesbygd till stad. Generellt och förenklat, vilka är alternativen och hur fungerar de i praktiken, är det ens möjligt, eller ska vi satsa mer på vad vi haft och har och göra den nuvarande modellen mer tillgänglig och inte minst attraktiv?
Även internationellt, där man är van vid och har tradition av frivillighet har man problem, deras frivillighet är i många delar inte som vår utan mer som vår deltidsanställning. Problemen är alltså samma som finns här för deltidsbrandmännen och det tål att tänkas på. Likväl som inställelsetider, även om vi pratar om fantastiska organisationer med engagerade personer kan de frivilliga ofta inte komma akut, det går inte att på förhand veta hur många som kommer. Kombitjänster har vi prövat sedan 20 år tillbaka, även om det just nu låter som att den anställningsformen nyss upptäckts, kommer de att lösa problemen? En del på marginalen kanske, för hade det fungerat som ersättning till vad vi har, hade vi redan haft det efter 20 års försök tror jag. Men naturligtvis är vi positiva till allt som kan göra skillnad och som värnar trygghet och säkerhet men behoven är stora och riskerar bli större, då bör prioriteringen vara att värna det vi redan har. Vi får se i avtalsrörelsen hur långt de tankarna bär.
I en förhandling handlar det om att hålla reda på fakta, logik och inte minst känslor. Eftersom känslor ofta övervinner logiken gäller det att hålla koll på dem och positiva känslor ökar sannolikheten för att parterna kommer att nå sina mål. Forskning visar att positiva känslor främjar problemlösning, kreativitet, respekt för andras perspektiv, och även förbättrad kognitiv förmåga. Negativa känslor, å andra sidan med misstro, ilska, rädsla, förakt, skam, stolthet och besvikelse gör det svårt för parterna i eller ens att inleda en konstruktiv diskussion. Som en följd av negativa känslor, kan en part vara så antagonistisk och motstå något den andra parten föreslår även om det rent förnuftsmässigt och logiskt är bra.
Sen kan ju medveten strategisk uttryckt ilska vara ett effektivt sätt att kommunicera ett engagemang, uppriktighet och fungerar ibland som en effektiv förhandlingstaktik, men är det enkelt? Nej, i sanning inte men vi är väl förberedda, har erfarenhet, all fakta om branschen och i vår förhandlingsdelegation är vi positiva, blir det mot förmodan bekymmer så gnolar de tiddeli-pom några gånger, ajournerar och gör ett uppehåll i förhandlingen dessutom har de uppbackning i bakre led från förbundet att vända sig till.
Om brandmäns löner höjs tror inte jag att det leder till ”vält och naturkatastrofer”
Eller att vi trycker ned någon annan yrkeskategori i träsket. Jag tror till och med att andra förstår och jag vet också att många gör det. Speciellt om och när de blir upplysta och kan jämföra med sig och sitt. Då inser man hur snett och konstigt detta är och hur rätt vi haft och har i att vi måste hjälpa räddarna. Egentligen nyss men det kan räcka med nu. Tiddeli-pom på er.
Peter Berg
Förbundsordförande
