Det är många genom åren som frågat ”varför blev du brandman”. Att kunna lämna samma svar efter drygt 44 år inom yrket till den som frågar är unikt för en yrkesgrupp. 44 år av personlig mognad, utveckling, sorger, sjukdomar och tiden att se sina barn växa upp och skapa sina egna liv. Det är inte lönen eller att få arbeta helger som jul och midsommar eller att ha sommarsemester när barnen går i skolan som gjorde att det blev så.
Att få vara en del av en sammansvetsad grupp som gör allt för varandra är få förunnat. Att känna att man trivs med det man gör och efter drygt 44 år fortfarande se fram emot att komma till brandstationen och träffa sina arbetskamrater som är mer än mina arbetskamrater. Mina arbetskamrater är som min familj som jag firar jul och midsommar med. Med våra arbetskamrater är vi alla en del av varandra som delar varandras livs historier. Ja vi är annorlunda jämfört med andra yrkesgrupper, så pass annorlunda att vi ville starta en egen fackförening för brandmän. Vi ville ta med stoltheten och kamratskapet, allt som vi redan delade med varandra till något eget.
Så länge jag minns under min karriär har frågan om eget brandmans fack diskuterats vid matbordet. Ingen var nöjd med den fackliga tillhörigheten i Kommunal. Det enda vi hade i Kommunal var arbetstiderna som möjliggjorde ett socialt liv, ett pensionsavtal som gjorde att vi kunde ta ut pension vid 58 år. Det var inte lönen som var det som lockade.
Ett frö började att växa redan 1998 när brandbefälen efter år av missnöje med sin fackliga tillhörighet började lämna Kommunal för att gå över till Ledarnas brandbefälsförening som det hette då. Vändpunkten inträffade 2003, jag var själv med och strejkade tillsammans med de andra yrkesgrupperna inom Kommunal när vi slogs för högre löner, vilket präglades av massiva demonstrationer, röda jackor, röda fanor och parollen ”Vi tar fajten!” Kommunal vek ned sig eller rättare sagt var överens med den socialdemokratiska regeringen om att upphöra med demonstrationerna och skickade därefter det årliga bidraget till socialdemokraterna. Jag ville inte vara en del av denna ideologi, jag ville vara brandman i ett eget branschförbund utan politiska bindningar som kunde branschfrågorna precis som i många andra länder inom EU.
Lika dras till lika är ett psykologiskt fenomen där vi ofta attraheras av likasinnade. Forskning visar att detta ofta stämmer bättre än ordspråket om motsatser. Vi väljer omedvetet liknande individer då det skapar trygghet. Att vara liten i en stor organisation innebär ofta en känsla av att vara en anonym kugge i ett stort maskineri, där individen kan uppleva svårigheter att påverka helheten eller göra sin röst hörd. Det är det jag slåss gör, att göra min röst hörd, rättigheten att få vara med i vilket fack jag vill, rättigheten till kollektivavtal. Efter att ha varit motarbetad i 26 år där motparten i det här fallet inte är en arbetsgivare utan ett annat fackförbund som har lagt allt tid på att motarbeta till den grad att man har tappat brandmännens arbetstider, pensioner, arbetsmiljö och villkor. Samarbete är alltid bättre än motarbete. För övrigt så har jag energi för 26 år till och tycker att staten ska ta över räddningstjänsten. Storleken spelar roll när alla ska ha lika men storleken spelar ingen roll för de som är olika.
Anders ”Ankan” Cederberg förbundsordförande Brandmännens Riksförbund
Fler ledare av Ankan här!
Brandmännens Riksförbund
Brandmännens Cancerfond
