Sten Nilsson, brandman och styrkeledare i 44 år

1977 Kung Carl XVI blir den förste svenske kungen som deltar i Vasaloppet. Flygplatsen Landvetter invigs. Sångerskan Shakira föds. Och i nordöstra Skåne drar Sten Nilsson på sig larmställ och stövlar för första gången.

2021 Joe Biden svär presidenteden i USA. I Sverige blir Magdalena Andersson statsminister. Malmö FF tar ännu en allsvensk titel. Och i nordöstra Skåne stänger Sten Nilsson av sökaren för allra sista gången – efter 44 år som brandman och sedermera befäl.
Minnena är många när Sten berättar om sitt räddningstjänstiga liv i Lönsboda. Han ville bli brandman redan ett par år innan han fick anställning, men arbetet som skogshuggare gick inte att kombinera med fem minuters anspänningstid.
Men 1977 var det så äntligen dags. Sten hade fått jobb på företaget Fönsterspecialisten inne i byn och sökte sig återigen till räddningstjänsten. Han berättar att det inte var tal om några direkta fystester och att han mer eller mindre gick direkt in i ett av de fyra skiftlagen.
– Det var tre dagars utbildning men det fick jag dela upp, jag hann bara med två dagar för att det saknades folk i skiftet – den tredje utbildningsdagen fick jag göra senare.

Vår station låg mitt i byn, vi hade tre bilar och det var verkligen jättetrångt. När bilarna skulle köras in blev det till att vika in backspeglarna och när vi kom ner på larm fick vi och stå upptryckta längs med väggen och byta om. I källaren fanns en dusch och utöver det ett fikarum och ett litet, litet kontor.

Innan han tog steget till att bli brandman så pratade han och hustrun Mia igenom förutsättningarna.
– Vi visste vilka krav det skulle komma att ställa på familjen. Med sex barn var det alltid en massa pusslande och planerande. Jag kunde aldrig åka någonstans jourveckan och någon var ju alltid tvungna att vara hemma, även om jag ibland fick springa in till grannen med barnen när det gick larm.

Sten minns hur stationen såg ut vid den tiden, och i flera år framöver. Han beskriver arbetsmiljön som “rent ut sagt dålig”.
– Vår station låg mitt i byn, vi hade tre bilar och det var verkligen jättetrångt. När bilarna skulle köras in blev det till att vika in backspeglarna och när vi kom ner på larm fick vi och stå upptryckta längs med väggen och byta om. I källaren fanns en dusch och utöver det ett fikarum och ett litet, litet kontor.
Efter ett medborgarförslag fick så räddningstjänsten äntligen nya lokaler 2009. Ungefär samtidigt fick stationen ett nytt vinschförsett fordon för djurlivräddning, specialkompetensen vad gäller djur har Lönsboda kvar än idag och Sten berättar om hästar, kor och älgar som dragits upp ur leriga diken men även om den gången som brandmännen larmades för att sjasa bort en grupp ilskna svanar som spatserade runt i byn och hindrade trafiken.

Sten blev så småningom styrkeledare och även platschef och han reflekterar över hur räddningstjänsten har förändrats sedan han själv tog de första stapplande stegen som brandman i slutet av 1970-talet.
Ett exempel han tar upp är friska brandmän.
-Förr tänkte man inte så mycket på det där även om det såklart inte kändes bra när ögonen rann och man gick där och hostade. Men det fanns inte så många funderingar på vad det skulle kunna leda till att utsättas för exempelvis rök.

Han nämner också de mentala påfrestningarna när det var tuffa insatser.
– Jag hade inte varit med i kåren så himla länge när vi larmades ut till en husbrand mitt i natten. En kollega och jag gick in som rökdykare och hittade två personer avlidna i sina sängar – det var en tuff syn att hantera. Sedan kom man hem, gick och la sig utan att egentligen ha pratat igenom upplevelsen. Man kanske inte skulle haft jouren dagen efter. Idag är det annorlunda.

Sten pratar också om den utveckling som skett inom utrustningsområdet sedan 1977. Hur bland annat klippverktygen gjort en enorm skillnad vid trafikolyckor, skogsbrandflygets betydelse och hur mycket bättre kommunikationen är numera sedan Rakels intåg.
– Och GPS! Den tryggheten har betytt väldigt mycket för min egen del. Förr kände ju folk till alla ställen och när den lokalkännedomen försvann så var det verkligen GPS:en som behövdes.

jag minns bland annat en trafikolycka där vi tog hand om föraren och hennes son som var med i bilennär olyckan skedde. Hon tyckte att hon blivit så väl omhändertagen och att det inneburit en stor skillnad där på olycksplatsen – när jag senare träffade henne ute på byn fick jag en stor kram, varje gång vi sågs de närmaste två åren efter olyckan så tackade hon för hjälpen hon fått.

Brandman och styrkeledare i över 40 år. Det är en ansenlig anställningstid. Sten förklarar hur det blev så länge:
– Gemenskapen i gruppen – kamratskapet har varit otroligt. Även folks tacksamhet är ju en stor del i det som gjort att man stannat kvar och velat fortsätta jobba med det här, jag minns bland annat en trafikolycka där vi tog hand om föraren och hennes son som var med i bilennär olyckan skedde. Hon tyckte att hon blivit så väl omhändertagen och att det inneburit en stor skillnad där på olycksplatsen – när jag senare träffade henne ute på byn fick jag en stor kram, varje gång vi sågs de närmaste två åren efter olyckan så tackade hon för hjälpen hon fått.

Sten har många larm i minnesbanken men det finns en händelse som givetvis sticker ut lite extra. 10 juli 1992, en fredag. Familjen Nilsson hade packat inför Gothia Cup i Göteborg där barnen skulle spela.
– Det var varmt, jag hade jour som styrkeledare och höll på att klippa gräset på eftermiddagen när larmet kom om att det brann på Vakö Myr. Jag minns att jag säger till Mia att det nog finns risk att jag inte kommer hem förrän imorgon, jag anade att det skulle bli en del jobb.

Min sektor var jättestor och jag tror att det som mest var 96 brandmän som arbetade i just den sektorn. Jag fick se allt från ovan vid ett par tillfällen när jag åkte med helikoptern och när man fick se vidden av det hela…

Styrkorna från Lönsboda och Hökön var första enheter på plats vid branden, som rasade på den 13 kvadratkilometer stora myren som är belägen mellan Älmhult och Hökön, och han beskriver det som att “det brann så långt man kunde se”.
– Elden hoppade dessutom så man fick verkligen passa sig – det brann så fruktansvärt mycket.
Kampen mot elden var tuff, Sten kunde bidra med sin lokalkännedom, han är nämligen uppvuxen i Hökön och hade koll på vilka vägar brandbilarna kunde köra in på. Efter två dygn på plats begav han sig hemåt, sov fem timmar och åkte sedan tillbaka.
– Min sektor var jättestor och jag tror att det som mest var 96 brandmän som arbetade i just den sektorn. Jag fick se allt från ovan vid ett par tillfällen när jag åkte med helikoptern och när man fick se vidden av det hela…

Han skakar på huvudet och redogör sedan målande för den nästan obeskrivliga känslan att stå på myren mitt i natten och se hur branden sträcker sig i flera kilometer och hur lågorna tar död på större delen av vegetationen.
– Det bara brann och med stora lågor – tänk om man hade haft en mobiltelefon då och kunnat filma det.

Det blir 2021 och mitten av december. Sten säger att han dras med en del ryggont och att fystesterna börjat ta emot och han bestämde sig under året för att gå i pension från räddningstjänsten. Han säger att det var jobbigt att bryta upp från gemenskapen på stationen men att han ändå kände sig ganska färdig med yrket, 44 år efter att han skrivit på anställningspappren. Efter sista beredskapsveckan parkerade han FIP-bilen 265-8260, hängde upp den gula hjälmen och stängde av sökaren.

Ett drygt halvår senare gick han i pension även från Fönsterspecialisten. Självklart måste jag ställa frågan om vad han nu ska fylla sina dagar med som heltidspensionär och för första gången under intervjun så blir han tyst och ser ut att tänka efter.
-Sommarhalvåret kör jag ju mycket motorcykel men annars… Ja, nu måste jag kanske skaffa en hobby – det har jag aldrig haft.

Foto och text: Åsa Brorsson
Fler reportage av Åsa Brorsson
Åsa Brorsson blogg här