De flesta tänker förmodligen direkt på trav- och galopptävlingar, här ligger nämligen Sveriges äldsta stationära bana för hästsport.
Men den här artikeln ska inte handla om hästar överhuvudtaget utan detta är historien om en brandstation, fysutmaningar, gröt samt en lövblås. Och om hur Station Jägersro förstörde mitt rykte.
Det är lördag och ungefär arla morgonstund när jag, efter tolv mils bilkörning, stannar till framför grindarna på Amiralsgatan 110 i Malmö. En gräddfärgad katt blänger med morgontrött uppsyn på mig innan den med överlägsen lätthet smidigt smiter in under sagda grind.
När jag började dokumentera svensk räddningstjänst i september 2015 så minns jag nervositeten den där första dagen som jag klev in på en brandstation. Det nya och obekanta, känslan av att inte kunna något (mer än att fotografera) och bara möta främmande ansikten i den rätt slutna värld som räddningstjänst ändå är. Det var rätt överväldigande. Sedan dess vet ni att jag har rest runt en hel del på heltids- och deltidsstationer i främst södra landsändan, och utsatt mig för både skrämmande, lärorika och en hel del coola upplevelser. Jag är mer eller mindre inventarie i flera grupper på olika stationer, någon beskrev mig faktiskt som hedersmedlem på just deras station.
Med andra ord, jag får nog ändå beskriva mig som en tämligen rutinerad räddningstjänstfotograf.
Och ändå så förnimmer jag nu återigen de där fjärilarna i magen från september 2015. Nu är fotografen nämligen i storstan och vad ska brandmännen i Sveriges tredje största stad tycka om att ha en paparazzi flåsandes i nacken i 24 långa timmar?
Avgående skift på Station Jägersro, som är en av stationerna inom Räddningstjänsten Syd, välkomnar nervvraket med kaffe och en egen mugg, det måste väl ändå vara kaffe 2.0? För muggen uppmanas jag nämligen att ta med hem som minne – min första egna brandkårsmugg faktiskt.
En efter en trillar “mitt” skift in och och det blir en oväntat avslappnad lärakännavarandralite-konversation vid matbordet och jag förklarar lite vad jag gör, varför jag gör det och säger att min enda farhåga är att de ska glömma kvar mig ute på en eventuell insats. Varken Robin (skiftets styrkeledare), Måns, Rebecca, Daniel, Linus, Kevin, Olle eller LIA-eleven Glenn ser särskilt oroliga eller avvaktande ut, utan snarare tvärtom och jag möts av nyfikenhet och öppenhet. Det verkar ändå lovande.
Och jag andas ut lite. Fast sedan börjar det pratas om förekomsten av spindlar i huset och jag backar mentalt långsamt ut ur rummet och funderar starkt på att ljuga ihop en historia om magsjuka barn för att undvika att som planerat sova över på brandstationen, vi vet ju alla att spindlar är som mest aktiva nattetid..
En detalj som jag NOGA förklarar för brandmännen är att det sedan 2015 inte har gått ett endaste litet larm nattetid de (ganska många) gånger jag sovit på brandstationer. Inte ett larm. Noll och inga larm.
Jag är lite som en turmaskot för de skift som behöver få ostörd nattsömn och jag är ganska övertygad om att vissa räddningstjänster bjuder in mig mer eller mindre enbart på grund av denna unika superkraft. Jag är också rätt så stolt över denna obrutna streak.
Robin drar sedan planen för dagen, vilken innehåller en del olika övningar, matplanering, utbildning, träningspass och så sker det en omröstning kring något som kallas “Varvet”, om detta ska ske före eller efter frukost. Någon suckar lite att det är lika bra att få det avklarat och får medhåll av gruppen.
Digital uppställning med övriga stationer inom Räddningstjänsten Syd klaras av, natten har varit lugn och den här lördagen väntas bli regnig och blåsig. Fotografen får veta sin plats (vänster bak i stegbilen) och efter inköp av mat för dygnet så är det dags för det omtalade “Varvet”. Robin berättar att det är ett test som utförs årligen och som bygger på det som man anser vara fysiskt relevant för jobbet, en träningsbana där referenstider och maxtider är åldersrelaterade. Han poängterar att “Varvet” fokuserar på mer än att bara testa av brandmannens fysiska förmåga utan att det även handlar om att skapa en hälsosam arbetsmiljö genom träning och rörelse, förebygga skador och ohälsa, upprätthålla god fysisk arbetsförmåga och om att anpassa och vidareutveckla dagens träningsmetoder för att möta de arbetsuppgifter som brandmannen kan ställas inför på en skadeplats.
Kort beskrivet innehåller testen slangkorgstransport, massvis av step up med slangkorgar, axelpress med en tiokilos slamball och sedan dörrforceringsimitation med samma boll, burpees, släddrag, lyft och förflyttning av 30-kilosboll och slalomsläpning av övningsdocka modell seriöst tung. Vissa moment upprepas två gånger och allt utförs i larmställ med luftpaket på ryggen. Är du nyfiken på testet, och kanske testa dig själv, så kika på länken i rutan bredvid artikeln.
Medan de vassa regndropparna med vindens hjälp letar sig innanför kragen får jag flera gånger frågan om jag kanske inte vill testa jag också. Hmm, visserligen är jag hyfsat tränad men tänker att jag helst inte vill misslyckas med något första gången på en ny station så jag och min prestationsångest drar fotograferingskortet och kommer därmed billigt undan med hedern i behåll.
Gruppen har olika taktik på banan, vissa matar bara på och tar sig metodiskt an moment efter moment, en repetition i taget medan andra satsar på att slå sitt eget rekord från förra gången (och jag tror det lyckades). Några lyckas få till hiskeligt suveräna tider.
Det som är mest slående är egentligen inte själva utförandet, där pannben ändå spelar viss roll, utan det stöd som alla får av varandra. Det är högljudd pepp och hejarop som ekar mot vagnhallens portar och jag tror inte att de närmsta grannarna kan undgå att höra medan lördagsfrukosten intas i husen runtomkring.
Mina stackars kameror, och så även jag, är rätt glada när det är dags att bege sig inomhus igen för att äta frukost. En detalj i sammanhanget är att musik är viktigt i den här gruppen, det mumlas något om rätt musik vid rätt tillfälle och till frukostbuffén spelas något som bara kan beskrivas som stillsam hissmusik.
På frukostbordet är havregrynsgröt tydligen av central betydelse, men så har det inte alltid varit. Daniel berättar att han lyckats ändra styrkans matvanor från vad han beskriver som “bedrövliga” till betydligt bättre men att gröten inte riktigt landade rätt förrän han lade till proteinpudding med vaniljsmak som extra tillbehör. Numera är gröt en del av gruppens vardag.
Efter att ha städat av efter frukosten, till välkända julmusikdängor, är det utbildningsdags och det är E:et i CBRNE som avhandlas med bland annat genomsöksteknik och utbildningsfilmen väcker både diskussioner och intressanta reflektioner utifrån hur man jobbar idag med att släcka exempelvis bilbränder.
Det har blivit eftermiddag och medan vinden viner i lövtomma träd utanför fönstret så är det stillsamt tyst på larmfronten och dagens planering verkar därmed hålla ganska bra. Övningar utomhus med utskjutsstegar och stegbil följs av containerlyft inomhus i vagnhallen, en av Jägersros förmågor är nämligen just tung räddning, räddning på hög höjd är en annan.
En kaffe, en proteinbar och en liten stund framför TV:n (där en engelsk fotbollsmatch renderade i tretusenhundratolv kort redan första kvarten) är uppladdningen inför eftermiddagens fyspass och jag beger mig till gymmet.
Här spelas någon form av multicrazy musik och jag trycker resolut in mina lurar för att kunna få lyfta saker till mer klassisk hårdrock. Bakom min rygg bestämmer sig någon tydligen för att slå rekord på milen i roddmaskin och sitter sedan och kramar papperskorgen efter att ha lyckats med detta. Det lastas skivstänger och lyfts hantlar och jag får konceptet “Jägersro 5” förklarat för mig, tyvärr tappade jag det någonstans vid pistol squat på boseboll (men om någon är nyfiken så går det säkert bra att kontakta stationen).
Men vi har också djupare och raka samtal kring problematiken med blåljussabotage, social oro och den upplevt ökade frekvensen vad gäller suicidärenden som räddningstjänsten får hantera.
Klockan 18.57. Jag har precis fått på mig alla kläder efter träning och bastu när larmet kommer om brand i byggnad och vi lämnar vagnhallen med släckbil och stegbil innan 90 sekunder har gått. Adressen är ett högt flerfamiljshus i ett bostadsområde med liknande byggnader och Jägersro får strax sällskap av Station Hyllie. Även en polispatrull är på plats.
Det är rökigt och luktar bränt men initialt är det väldigt oklart vilken lägenhet som det ska brinna i. Utemiljön är inte optimal för stora räddningsfordon men Måns visar prov på sin förarskicklighet när han lyckas få plats med stegbilen mellan stenar och lyktstolpar så att Daniel kan bege sig upp i korgen för att försöka lokalisera rätt lägenhet utifrån. Till slut kommer besked om att det är matlagning som gått snett och båda stationerna börjar packa ihop. Hyllie skickas direkt iväg på ett automatlarm och vi återgår till stationen för återställning och sedan en otroligt god middag, ackompanjerad av tysk julmusik.
Paltkoman kommer som ett klubbslag i huvudet och klockan 21.55 orkar inte fotografen längre utan får tacka för sig och släpa sig mot sängen, knappt förmögen att orka borsta tänderna ens. Eventuella spindlar är sedan länge bortglömda.
Det tar inte lång stund innan jag somnar. Normalt brukar jag sova rätt ytligt med många uppvaknanden när jag är hos räddningstjänsten men nu känns det som om inte ens en kraftig jordbävning skulle kunna väcka mig. Men så händer det som inte får hända.
Klockan 03.51. Lamporna tänds. Den pigga rösten i högtalaren förkunnar att det är dags att stiga upp. Här är jag rätt förvirrad under några sekunder tills jag hör orden “automatiskt brandlarm”. Helt otroligt. Min nattlarmsfria streak är bruten – av ett AUTOMATLARM. Jag överväger att ligga kvar i sängen och sura men pallrar mig upp, tar tag i kameraryggsäcken och sätter mig yrvaket på min plats i 261-1230.
Platsen för larmet visar sig vara en industri och två väktare guidar snabbt styrkan till rätt byggnad. En dimma av ljus rök gör att det är tydligt att vi är på rätt ställe men ingen brand syns tack och lov till och det står snart klart att orsaken är ett oljeläckage från en maskin där oljan har hamnat på en varm yta.
Röken ska dock vädras ut ur rummet, vilket sker synnerligen effektivt med hjälp av släckbilens senaste tillskott utrustningsmässigt: en lövblås.
Daniel förklarar att just lövblåsen fungerar perfekt för att trycka ut röken i utrymmen, som till exempel källare, där frånluft saknas istället för att bära fram de mer otympliga fläktarna.
Klockan 04.43 trillar jag återigen i säng och gör samma misstag som de flesta i skiftet: att somna om. När väckarklockan ringer en stund senare är det därmed mest zombiemode för min del och det är ett ganska dämpat gäng som med en och annan gäspning lämnar över till nästa skift.
Ett riktigt stort tack till er alla på Station Jägersro som stod ut med mig och mina kameror i 24 timmar och tack för att ni både bjöd på er själva och utan krusiduller välkomnade mig till er värld.
Att ni förstörde mitt rykte som garanti för ostörd nattsömn får vi nog dock prata mer om vid ett annat tillfälle…
Åșa Brorsson – Text och foto
Fler fotoreportage av Åsa Brorsson här!
