Under två års tid har vi levt med en pandemi som aldrig verkade ta slut och just när vi började skymta ljuset och kände hopp om en mer normal sommar kom nästa kris i form av Rysslands invadering av Ukraina.
Idag sköljs vi över av fruktansvärda bilder och människoöden via media och det är svårt att ta in vad som faktiskt sker och på vilket sätt detta ska sluta. Barnen som befinner sig mitt i kriget fångar mitt hjärta extra förstås. När jag hörde reportern berätta om den lilla flickan vid gränsen som grät och undrade hur det ska bli med hennes kalas på söndag, då går en del av mig sönder.
Jag är själv uppvuxen med berättelser från andra världskriget då min mamma flydde från Karelen (som då var finsk mark men som idag tillhör Ryssland). Som barn kändes det som avlägsna historier från en svunnen tid och jag förstod aldrig riktigt fullt ut hur kriget och flykten faktiskt präglat min mamma. Men då och då fick jag tecken på att krig skapar ärr för livet. Till exempel när vi bevittnade en barncup i fotboll där matcherna startade och avslutades samtidigt genom en hög signal. Varje gång signalen ljöd ryckte hon reflexmässigt till. Sirenen påminde nämligen om flyglarmet från hennes barndom. En signal som betydde ”Sök skydd, ditt liv är i fara!”. Även om hon själv skrattade och tyckte att hon var fånig som reagerade som hon gjorde så visade det ändå att rädslan fanns kvar i hennes undermedvetna.
När jag ser de ukrainska brandmännen som tvingas ta itu med konsekvenserna av de ständiga bombningarna som skapar både bränder, skador och tar människoliv så funderar jag hur de orkar. Eller när de med hjälp av stegen räddar en äldre dam från ett sönderbombat hus, så slår mig tanken hur jag själv skulle hantera ett krig. Skulle jag kunna hantera stressen och agera professionellt som brandman? Dessa scenarier är ju inte någonting vi övar och förbereder oss inför. Och låt oss säga att jag klarar det, vilka men för livet får jag efteråt? Jag vet inte hur den ukrainska räddningstjänsten är utformad eller hur de lägger upp sin övningsverksamhet, men jag tror inte heller att de är förberedda för den verklighet de befinner sig i just nu. Mina tankar går till den ukrainska befolkningen och de brandmän som kämpar för att göra så gott de kan för att rädda liv i en kaosartad miljö.
Annette Askenryd
Här hittar du fler krönikor av Annette
Brandmännens Riksförbund
