Bokstäverna på den spruckna skylten på det bruna trähuset är blekt av väder och tid, men det går fortfarande att urskilja namnet Solhem. Källardörren ger knakande med sig när brytverktygen gör sitt jobb och vi tar oss in i det övergivna huset.

Källarvåningen är mörk, dammig och jag försöker smyga ljudlöst för att inga åttabenade invånare ska upptäcka mig och gå till attack. Vi hittar trappan upp till nästa plan, gulnade spetsgardiner täcker vissa av fönstren, krukväxterna är enbart torra rester av sig själva och i köket klär spindelväven insidan av skåpluckorna. Det var länge sedan någon satt i den bruna fåtöljen och vilade sina fötter på den tillhörande pallen. Innanför ytterdörren leder en trappa upp till övervåningen, den ser inte direkt inbjudande ut, och eftersom jag i min vilda ungdom sett både en och två skräckfilmer, så avstår jag vidare upptäcktsfärder.
Den här dagen kommer vi att ta farväl av Solhem. Det är Daniel Johansson, räddningstjänsten Hässle ­holm och tillika dagens övningsledare, som bjudit in en styck efterhängsen fotografstalker för att doku mentera när byggnaden, bok­stavligt talat, går upp i rök. I fallet med det här huset, där ingen har bott på många, många år, är det fastighetsägaren, boende precis intill, som kontaktat räddningstjänsten. Efter att fått miljökontorets god kän­nande så har byggnaden miljö sanerats samt förberetts med extra gipsskivor. – Dessa huseldningar är helt ovärd­erliga för oss, säger Daniel, och fortsätter:
– Det ger oss en unik möjlighet att öva så nära verkligheten som möjligt ­ vid våra normala rökövningar, hem­ma på vårt övningsområde, kommer vi inte särskilt nära sanningen ställt mot verkligheten om man ska vara helt ärlig.

Husets goda skick gav bra träning

Daniel berättar vidare att just detta faktum, att övningarna hos många av landets räddningstjänster inte till­räckligt ofta återspeglar verklig heten, är problematiskt.
– Jag skulle vilja dra det så långt att kalla det ett arbetsmiljöproblem. Vi kan inte ”öva som vi spelar” vilket är väldigt allvarligt. Styrkeledaren Robert Klein håller med:
– Huseldningar är viktigare än någon sin för oss. Sedan ganska många år tillbaka eldar vi inte fibrösa material i vår övningsanläggning på grund av hälso­ och miljöskäl. Det gör att vi inte kan öva rökdykning och brand­släckning i realistiska förhållanden på ett bra sätt. Robert förklarar att träbyggnaden utgör ett ganska så ovanligt övning s­objekt eftersom det, innan räddnings­tjänsten kom dit, var i betydligt bättre skick än vad som brukar kunna er­bjudas. Därmed kan flera olika insatser genomföras eftersom huset står emot elden under en längre tid.
– Vi är inne i en generationsväxling på Hässleholms räddningstjänst med många nya medarbetare, så fokus var att stärka dem och ge dem lite skarp erfarenhet i rökdykning, som ju är ett väldigt farligt arbetsmoment. Vi pas­sade även på att öva våra nya befäl, mig inkluderad, i insatsledning.

Efter 10 minuter är teamet på plats

Övningsledningen bestämmer sig för att det är dags att skrida till verket och man sätter fyr i källaren sam­tidigt som förstastyrkan larmas från stationen. Eftersom vi är en bit utan­för Hässleholm så tar det ungefär tio minuter innan 265­2010 rullar upp­för den leriga grusväg som leder till gårdsplanen framför huset. När brandmännen hoppar ur bilen syns inga öppna lågor, men däremot en hel massa rök. Fokus är livrädd­ning och inbrytning sker genom yt­terdörren på framsidan. Snart ligger fl era övningsdockor ute i gruset och byggnaden bommas igen för att låta nästa grupp ta sig an utmaningen.
Röken börjar efterhand ändra färg och bolmar snart fram i hotfulla gråbruna nyanser, lågorna äter sig obönhörligt fram inne i huset, fågelbordet utanför börjar brinna och elden attackerar aggressivt de brandmän som öppnar dörren för en sista insats. Till slut är miljön inte tillräckligt säker för fortsatt rökdykning och
Daniel bestämmer att det är dags att låta huset brinna ner. Eller upp (dis­kutera i smågrupper och dela gärna med er av åsikterna i frågan ­ jag är bara fotograf och har absolut ingen aning).

I röken syns Solhems sista suck

För en alltid lika frusen fotograf är strålningsvärmen inte direkt obehag­lig, det blir faktiskt så varmt att jag tar av handskarna. Det visar sig vara ett mycket dumt beslut, trots att jag göm­mer mig bakom brandmannen Johan Enger så lyckas en brinnande sotfl aga landa på min oskyddade hand och jag yttrar högljutt både ett och tre syn­nerligen fula fula ord. Det som en gång var Solhem är på väg nu att utplånas och vad vi inte ser där och då, men som Johan påpekar för mig när han sett bilderna från just de minuterna, är att det i röken fram­träder en dödskalle…

Text och foto: Åsa Brorsson