Hem » Krönikor » FÖNEBASENS HJÄLTAR
Text och Foto: Pontus Westlund, Brandman

FÖNEBASENS HJÄLTAR

Klockan är halv fem på söndag morgon och solen har varit upp sedan länge, röken ligger tät
över kalhygget och från ingenstans dyker det upp en nyfiken och orädd rävunge.
Obrydd men konfunderad över våran närvaro, vi blir betydligt mer exalterade än räven.

Vi är långt ifrån Södermalms innerstadspuls, där vi vanligtvis är stationerade, och räven är det mest spännande som hänt på många timmar.
Det är slutet av ett dygn i skogen, om några timmar blir vi avlösta och ska vila innan avfärd hem till Stockholm. Begränsningslinjen, som vi bevakat, har stått pall med hjälp av regnet som föll tidigare.

I  hård kamp mot naturen
Den här gången hade vi flyt, vinden vände och regnet kom men på det stora hela hade vi inte vädret på vår sida, 30 grader och stekande sol. En tjock sörja av brandrök på himlen var det närmsta ett svalkande molntäcke vi kunde hoppas på. Kilometervis slangdragning över berg och genom tät skog är i normalfallet väldigt påfrestande.

Men i ett nästan karibiskt klimat, konstant svettig, i krig mot mygg, energiska hästflugor och en arme av knott är ordet påfrestande en underdrift.


Arbetet bestod dock inte enbart av att dra slang, lång väntan blandat med intensiva och tunga arbetsuppgifter målar upp en mer rättvis bild.

Frustrerande väntetider
Storskaliga skadeplatser tenderar att äta tid pga väntan på order och uppgifter. I det här fallet var skadeplatsen gigantisk vilket innebar betydligt längre väntetider,
det var självklart frustrerande för oss på fältet. Men man får se det som en naturlig del då mängder av organisationer som vanligtvis inte kommunicerar särskilt mycket med varandra ska jobba ihop. Det kan helt klart bli bättre, men en helt friktionsfri storskalig insats är en naiv utopi.

Det är ändå den dynamiken som är så fantastiskt med brandmannayrket. Ena sekunden ligger man och äter nappar och bevakar Kårböle i hopp om en mer konkret uppgift och i andra sekunden färdas man i en bil där strålningsvärmen ätit sig genom plåten, röken börjar fylla kupén och om motorn skulle dö så är det 300 meter brinnande skog ner till Ljusnan. Inte en på något sätt önskvärd situation, men det är i ytterligheterna vi har vårat driv.

Belöningen
Och vår belöning ligger inte i lönekuvertet, det vet vi sedan länge. Den är att komma till förläggningen trött och svart som om man krupit genom en skorsten och på dörren sitter en lapp som det står ”Fönebasens Hjältar” på.
Maten är lagad, sängen är bäddad och allt man kan tänkas behöva finns serverat oavsett tid på dygnet. Alla dessa glada, givmilda och tacksamma människor är belöningen och det är det som kommer finnas med mig längst ifrån Sveriges största skogsbrand i modern tid.

Text och Foto: Pontus Westlund, Brandman

Om Lotta Reyes

Marknadschef & Webbredaktör för tidningen Swedish Firefighters

Läs även

VI SES I BLÅLJUSLOUNGEN!

Vill du få koll på allt som just nu händer inom brand- och räddning? Då …