Historien om brandmästerier och brandförsvar i Stockholm sträcker sig från medeltida föreskrifter till dagens räddningstjänst. Redan på 1600-talet delades Gamla stan i Stockholm upp i distrikt som kallades för Brandmästerier och en organiserad brandordning infördes där invånarna själva under en Brandmästare hade ansvar för släckningsarbetet med hjälp av hinkar och stegar.
Brandmästaren var en nyckelperson för stadens brandsäkerhet, de ansvarade för brandsyner och ledde det praktiska släckningsarbetet. I samband med professionaliseringen av brandkårerna i början på 1860-talet blev brandmästare en etablerad befattning inom kåren. Exempelvis hade Stockholms brandkår 1925 sju brandmästare fördelade över stadens brandstationer. Historien hade kunnat sluta här, men fortsättningen på historien har blivit en sten i min sko, min yrkestitel, min fana, min stolthet som brandmästare blev över en natt ändrat till styrkeledare. En yrkestitel från 1600-talet försvann för att man ville modernisera och bli tråkiga till en yrkestitel utan identitet som är mer passande en personlig tränare på gymmet.
Att vara stolt över sin yrkestitel som till exempel brandmästare signalerar professionalitet, kompetens och erfarenhet vilket inte är oviktigt. Att vara stolt över sin yrkestitel handlar om passion för det man gör. Titlar är viktiga eftersom de fungerar som en tydlig signal om en persons kompetens, ansvarsområde och position inom en organisation. En yrkestitel är inte bara en etikett.
Det har blivit inflation med att hitta nya yrkestitlar som alla är urtråkiga och säger ingenting. Några exempel och jag har säkert missat någon titel. Rökdykarledare/kemdykarledare blev funktionskoordinator, brandmästare och brandförman blev styrkeledare, stf. Styrkeledare. Brandingenjör blev regional insatsledare som likaväl kunde vara en styrkeledare med en intern uppgradering. Styrkeledare fick många namn som insatsledare, platschef, arbetsledare, gruppchef, gruppledare, teamchef, L2, L3, yttre befäl, inre befäl där ingen titel identifierar utbildningsnivån, kärt barn har många namn. Ännu mer från skrivbordsgeneralerna är att man kallar deltidsbrandmän för räddningspersonal i beredskap men som i praktiken ingen säger och få faktiskt skriver. ”Och brandmän som arbetar under sommaren kallas för sommarvikarie eller sommarjobbare, kan man förnedra ett yrke mer än så, de ska heta precis vad det är, jag har skrivit det tidigare, nämligen brandaspiranter.
Kalkon-priset går ändå till förslaget att ta bort titeln som brandman till ”handläggare inom samhällsskydd och beredskap” som väcktes i Gislaved 2013 för att man ville modernisera yrkesrollen. Herregud vi skickar ut en brandbil med en gruppledare och fyra handläggare inom samhällsskydd och beredskap till ett ärende, om inte annat skulle det bli långa namnskyltar på kläderna. Kan nämna att kritiken var förödande, titeln var missvisande och speglade inte det praktiska, handlingskraftiga räddningsarbete som yrket innebär, se där, ett mått av stolthet som agerade och satte stopp för galenskaparna. Är det ett självändamål att ta bort det som är historia och stolthet?
En liten jämförelse med polisen som har yrkestitlar som speglar utbildningsnivån, från polisaspirant, till polisassistent, till polisinspektör och avslutningsvis kommissarie. Ett yttre befäl i polisen bemannas vanligen med en polisinspektör som åker i befattning som yttre befäl, polisen behåller alltså yrkestitlarna men arbetar i olika befattningar.
Hur svårt kan det vara. Tacka vet jag räddningstjänsten Skellefteå som har återgått till brandförman och brandmästare, behövs tydligen norrlänningar för att ta tillbaka yrkesstoltheten. Vet inte hur många tjänstemän och handläggare som har arbetat med att hitta på nyord när något nytt ord behövs eller nyttjas frekvent men det omvända borde också gälla. ”Fungerar det gamla bättre, tänk nytt, ta tillbaka det gamla”. Helt oviktigt men ändå viktigt.
Anders Ankan Cederberg
Här hittar du fler ledare och artiklar av Ankan!
Brandmännens Riskförbund
Brandmännens Cancerfond
