När jag skriver detta så är vi mitt i avtalsrörelsen, parterna har inte kommit överens och medling har inletts. Reflekterar över sakernas ting när det gäller att förhandla avtal för en yrkesgrupp där verksamheten i verkligheten beslutas av politiker men styrs av tjänstemän, dvs förbundsdirektörer, räddningschefer, mfl. En verksamhet som är kommunal där löne-bildningen styrs av ett märke som inte får ruckas för då finns det risk att nån får smäll på fingrarna. Och smäll på fingrarna vill ju ingen riskera att få, eller?
I avtalsrörelsen pratar man ju bland annat om höjningar av lön och andra ersättningar men just här och nu vill jag lägga en stunds fokus på hur jag som central ombudsman upplever hur våra medlemmar, förtroendevalda men också BRF kan bli bemötta i det dagliga.
Där det idag fungerar bra rent fackligt och arbetsmiljömässigt finns det också uppbyggt en ömsesidig respekt mellan parterna, en sund inställning samt att arbetsgivaren ser lika på sina anställda oavsett anställningsform men även gällande de fackliga organisationerna. Jag har genom åren skrivit om en mängd olika uttryck som jag gärna använder mig av såsom ”kunskap är makt”, ”spotta på stenen”, ”gör om och gör rätt”, mfl. Där det inte fungerar så bra som vi önskar så måste vi använda oss av kunskap och massor med tålamod för det går att förändra. Men då krävs det även att arbetsgivaren vill och kan för det krävs två för att dansa tango.
Har jag då substans för det jag tycker och tänker? Ja, massor av verkliga händelser, dels från egen erfarenhet, dels från våra distriktsombudsmän, lokala avdelningar och enskilda medlemmar. Om jag plockar ut ett par enskilda händelser i närtid där kunskap är makt så har vi påtalat för en arbetsgivare att man måste förhandla viktigare förändringar och tillsättningar av chef med BRF. Arbetsgivaren tyckte inte så men då hänvisade vi till en dom i AD, Arbetsdomstolen, och arbetsgivaren ändrade sig. Här använde man sig av metoden dialog och här får man förmoda att det blir ringar på vattnet. Det blev det för några dagar senare ändrande man sig även i ett annat ärende då BRF påtalat felaktigheter och genom kunskap fick rätt.
Sen har vi då synen på våra deltidsbrandmän där vi kan se att man gör skillnad, tyvärr, på en heltidsbrandman och en deltidsbrandman och då på olika sätt. Är detta egentligen tillåtet då Arbetsdomstolen så sent som 2022 definierade att en deltidsbrandman är en deltidsanställd arbetstagare. Dvs man har samma rättigheter och ska bli behandlad på lika sätt, tex rätten till rehabilitering vid skada eller sjukdom, handlingsplan för gravida och ammande, få ersättning när man tar extra beredskap, sättet att bli avtackad på, ja listan kan göras längre. Jag skulle kunna räkna upp fler exempel just när det gäller enskilda individer men sen har vi också synsättet på BRF.
BRF är en organisation som bildades redan 1945, tecknade kollektivavtal 1946 och idag är vi avtalsbärande part på tre centrala kollektivavtal. Med detta i botten och MBL, medbestämmandelagen, för en arbetsgivare att följa så ska vi bli kallade till förhandling när arbetsgivaren kallar andra fack till förhandling. Dock så kan det vara så illa att arbetsgivaren inte kallar några fack till förhandling men det tillhör undantagen men det existerar, så sent som i förra veckan, faktiskt, vilket utmynnade i skadestånd till BRF för brott mot MBL.
Avslutningsvis får vi inte glömma bort de som beslutar om svensk räddningstjänst, dvs politiken. Man måste våga ställa krav på tjänstemännen som levererar information om verksamheten och då i synnerhet när det gäller förändringar. Är dessa förändringar förhandlade med facken och är de riskbedömda med skyddsombuden? Om inte, våga återremittera ärenden, gör om och gör rätt. Ytterligare ett typiskt brandmannaordspråk, men det stämmer.
Så genom kunskap, massor med tålamod och genom att ställa krav på varandra så kommer vi att förändra det som är mindre bra till att bli bra, kanske till och med riktigt bra!
Sköt om er!
Magnus Krantz
Här hittar fler artiklar av Magnus Krantz!
Brandmännens Riksförbund
