I Klippan far ovädret fram runt knutarna, fotografen sitter radiovakt samtidigt som brandmännen sliter med Räkan. Vi får en inblick i hur planerna för Söderåsens verksamhet tar form, det handlar om att skapa en hög nivå för grundförmågor. Eftermiddagen löper vidare med fyspass och utryckning till en påkörd cyklist, hon klarar sig utan allvarliga skador och får skjuts hem.
Fotografen suckar djupt redan kvällen innan när fotografen kollar väderleksrapporten för Klippan. Det ser så att säga inte ljust ut. Det ser faktiskt riktigt blött ut. Vid åttasnåret på morgonen efter drar jag så handbromsen på parkeringen utanför samhällets brandstation och funderar på om man kanske skulle kunna få köra in i vagnhallen istället.
Det regnar entusiastiskt (och inte rakt ner heller). Muttrande slänger jag kameraryggsäcken över axeln och tar min regnbågsfärgade ikeakasse med larmställ och kängor och blir insläppt av självaste Tobias Rådenfjord, den här tidningens ansvarige utgivare. Han förnekar glatt att det regnar. Jag har ju varit här förut (se SFF nr 3 2020), en solig (så man hade ju vissa väderförväntningar) vårdag 2020.
Då hade Räddningstjänsten Söderåsen nyligen påbörjat sin utvecklingsresa i byggandet av sin nya organisation, där deltidsstationen i Klippan skulle förvandlas till heltid och vara navet i räddningstjänsten, där även deltidsbemannade Åstorp och Ljungbyhed ingår. Det var full fart med rekryteringar, utbildningar och byggande av nya lokaler för att kunna möta de krav som kommer med att ha en heltidsstyrka placerad på stationen.
Och eftersom fotografen är en rejält nyfiken typ så såg fotografen till att fixa sig en inbjudan att hänga med ett av skiften under ett helt dygn. Jag hann dock knappt sätta ner regnbågskassen och hälsa på övriga, Christian, Christoffer, Mattias och Andreas, innan vi hastade iväg till den lokala simhallen. Jag hade fått stränga order om att ta med badkläder, vilket jag fullkomligt struntade i, och blev därför istället tillsagd att vakta radio och telefon medan brandmännen roade sig med simma i ytlivräddningsdräkt (varav den ena dräkten snabbt fylldes med bassängvatten), hålla andan länge under vattnet samt träna i specialövningen “Räkan” som någon sadist uppfunnit och som såg ut att vara rejält mjölksyreframkallande.
Jag gjorde mitt bästa som åskådare, radiovakt och fotograf och insåg att det inte var lönt att kinka om att jag blivit blöt om fötterna när jag beskådade simmarnas trötta ansiktsuttryck efter ovanstående, samt efter simningen i en hel bassänglängd utan att andas.
Efter frukost, med tillhörande OS-sändningar på TV, fick jag så besöka den nya brandstationen i Ljungbyhed som invigdes med pompa och ståt i oktober förra året och som är belägen inne på Ljungbyhed Park. Stationen är fortfarande under uppbyggnad invändigt men är operativ och hyser ett antal brandbilar som bemannas av en deltidsstyrka.
Dagen fortskrider och brandmännen hinner med lite övning i ösregnet med hävaren, med fokus på vattenförsörjning, och passar samtidigt på att inspektera stationstaket som visar sig ha en vattenläcka (nämnde jag att det regnar?). Just hävaren sjunger på sista versen i Klippan då ett nytt höjdfordon har beställts och man har valt att frångå hävare som höjdresurs och istället satsa på stegbil då en sådan är betydligt snabbare i räddningsinsatser, förklarar Tobias.
Den nya organisationen med heltidspersonal i Klippan driftsattes 23 november 2020, efter ett intensivt rekryteringsarbete och jag fjäskar till mig en pratstund med Henrik Persson, operativ chef i Söderåsen, för att se var i utvecklingsresan de är idag. Han berättar att det har hänt mycket sedan mitt senaste besök
–Vi har just nu mycket på gång med fordon och upphandlingar, enorma projekt egentligen om man tänker på det. Vid påsk kommer nytt höjdfordon och ledningsbil hit och i höst ny tankbil och släckbil här medan Ljungbyhed får en ny släckbil. Vi ligger helt enkelt efter med fordonsbitarna, behovet fanns egentligen redan i den gamla organisationen men vi har haft fullt upp och fått skjuta fram uppdatering av fordonsparken till nu.
Försöker hitta bästa lösningen
Vad gäller de lokalmässiga förutsättningarna i Klippan så menar Henrik att idag finns inte tillräckligt med plats.
-Brandstationen är ju egentligen byggd för deltid som såklart har andra behov än heltid. Vi har till exempel inte utrymme för alla fordon och är trångbodda vad gäller kontorsplatser och övningsplatser.
Hur ser då framtiden ut i Söderåsen? Jo, det kluras på olika lösningar för hur räddningstjänsten ska bedrivas. Henrik säger att en lösning är att ha det kvar som det är i dag och bygga en ny och ändamålsenligt brandstation i närheten men kommer då direkt in rekryteringssvårigheterna när det gäller RIB-personal.
-Att skapa en robust organisation och kunna täcka 365 dagar om året deltidsmässigt är riktigt svårt. Heltid är inget problem att rekrytera till men RIB-personalen är helt enkelt svår att få ihop. Han fortsätter:
-Finns det människor finns det ju underlag för att rekrytera deltidsbrandmän men det beror också lite på vilka andra förutsättningar som existerar i samhället i övrigt.
Han förklarar att Ljungbyhed av någon anledning är lättare att rekrytera till.
-Jag vet inte varför det är så. Vi har hundraprocentig täckning i Klippan och Ljungbyhed medan det finns luckor i Åstorp.Jag tror att det kanske beror på att de företag som är etablerade i just Åstorp har en annan struktur som gör det svårare för de anställda att lämna jobbet för att åka på larm och dessutom är det många som bor i samhället men har sin anställning på annan ort.
Henrik berättar att de har försökt hitta olika lösningar, han beskriver ett alternativ som ett “rent tvättstugeschema” men att det är för beroende av att ingen lämnar sin anställning hos räddningstjänsten då luckan är svår att fylla eftersom det då måste vara en exakt pusselbit för att funka med de övriga brandmännens omständigheter.
-Det handlar också om kompetenser eftersom Åstorp har fler fordon av olika slag än Ljungbyhed och dessa ska kunnas bemannas med rätt förmåga. I princip blir resultatet att vi grundutbildar och grundutbildar men saknar erfarenheten.
Vad är lösningen om Henrik får önska?
Han nämner ett alternativ som skulle kunna fungera med hänvisning till utryckningstider: att placera en heltidsstation mitt emellan Klippan och Åstorp.
-Då klarar vi, givet att det är en 1+6-styrka, fler uppgifter än vad styrkorna i Åstorp och Klippan tidigare gjort tillsammmans. Och organisationen blir dessutom stabilare eftersom med en heltidsorganisation har man inga vakanser att fylla.
Henrik säger att han tycker att detta är den bästa lösningen ur ett tredjemansperspektiv och att även satsa vidare på RFG (räddningsförstärkning), en resurs som till stor del mest kräver grundutbildning.
-Funktionen för RFG-rollen är ju att bilen rullar ut, dockar mot släckbilen och går in som rökdykare 2. Brandmannen som bemannar RFG ska kunna göra en first responderinsats med en handbrandsläckare eller HLR, sen kommer “stridsvagnen”.
En av de stora utmaningarna i Söderåsens upptagningsområde handlar mycket om trafik och just trafikolycka är en av de vanligaste utlarmningarna. E4:an, väg 13, 21 och 108 går igenom området och det är stora vägar med tung trafik med mängder av transporter som innehåller farligt gods.
Henrik beskriver det som att vägarna inte riktigt är byggda för den tunga trafiken och att en olycka riskerar att få allvarliga konsekvenser.
-Vi har nu höjt vår kemförmåga till Kem 2 vad gäller utrustning och utbildning o vi har även höjt vår trafikförmåga så att vi har Trafik 3, vilket innebär att vi klarar svåra olyckor med tunga fordon som långtradare och buss. Han fortsätter:
-Vi satsar inte på någon särskild specialistkompetens som avancerad räddning eller räddningsdykare utan vi ska, förutom kem och tunga fordon, ha hög nivå på grundförmågor.
Mer fys
Morgonens bassängbesök var givetvis inte tillräckligt träningsmässigt och eftermiddagen bjöd även på fyspass. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga här, det var någon otrevlig mix av flås med hjälp av löpning i vagnhallen, assaultbike och löpband och situps och sådant. Jag tackade vänligt men bestämt nej, värmde upp i uppförsbacke på bandet och ägnade sedan passet åt knäböj och bicepscurls, som en normal människa. När jag var färdigtränad höll brandmännen fortfarande på och jag himlade med ögonen och avlägsnade mig för en dusch samt hann även med att få panik över att elementet i mitt sovrum envisades med att vara iskallt. Detta problem löste sig tack och lov senare. Annars hade jag åkt hem.
Min mat- och sovklocka fick såklart inrätta sig efter skiftets tider och jag och min proteinbar lyssnade på en genomgång av rök- och kemdykarrutiner innan det var dags att jaga rätt på middagsmat. Vid middagsbordet förklarade jag strängt att jag har en obruten streak av nattlarmsfrånvaro vad gäller mina brandstationsdygn. Många har varit skeptiska men har blivit överbevisade – min närvaro på brandstation innebär att man får sova hela natten.
Gänget framför mig tillhörde den tvivlande skaran och mumlade ord som “varit en del nattlarm på sistone. E:4an “, samt annat ohörbart. Larm blev det, men i anständig tid, runt klockan 21 tutade det till i byggnaden när larm om trafikolycka kom in. Påkörd cyklist med polis och ambulans på väg. Olycksplatsen visade sig vara en mindre väg i tätorten där en yngre kvinna blivit påkörd på väg hem från affären.
Räddningstjänsten valde att spärra av ena körfältet för att kunna ta hand om situationen och i vanlig ordning visade det sig att just det här med rödljus och blåljus är en svår kombination att förstå och flera bilister fick skarpa tillsägelser på plats. Tack och lov visade det sig att cyklistens skador inte var allvarliga och efter att ha kontrollerats av ambulanspersonalen kunde hon få skjuts hem av anhöriga.
Vi återvände till stationen, återställde och hann med att sjunka ner i TV-fåtöljerna innan sovdags. Om jag sov gott? Hell no. Såklart gick det inga larm men piskande ösregn och vindbyar av stormkaliber skakade hela rummet från klockan nolltvå till uppstigningsdags. Dagen efter krävde både kaffe och energidryck kan jag avslöja.
Tack Söderåsen för att jag fick stalka er under ett helt dygn och det är ju inte omöjligt att vi ses igen.
Text och foto: Åsa Brorsson
Här hittar du fler artiklar av Åsa
