Oktober. Vindgudarna har släppt loss lite halvdåligt humör över Helsingborg och även om höstsolen gör sitt bästa för att erbjuda kompensation för polarens tjuriga inställning så är fotografen tacksam för mössa och tjock larmställsjacka. Räddningstjänsten Skåne Nordväst har sista veckan med de årliga testerna för räddningsdykarna på Station City och fotografen är entusiastisk.
Den känslan dör dock på studs när jag i släckbilens baksäte briefas om morgonens allra första dykuppdrag. Det är vrakdyk. Ute på öppet hav. Japp.
Jag vet att jag försöker framstå som obrydd när jag hastar mellan olika sydsvenska räddningstjänster och tar bilder i situationer som är personliga utmaningar för mig, som exempelvis varm rökdykning (väldigt mörkt och väldigt hett och med en puls på tretusen slag per minut). Eller vansinnigt höga höjder på berg och i diverse höjdfordon som jag blir upplurad i. Fler gånger än jag kan räkna har jag bitit ihop så ögonen så hårt att ögongloberna håller på att implodera och plockat fram mitt bästaste pokerfejs, tänkt att det snart är över och sedan låtit bli att titta ner.
Jag tycker inte det är särskilt charmigt/värdigt/proffsigt att hulka ut maginnehållet över relingen på en båt när det förväntas att jag ska leverera det jag trots allt gör bäst: bilddokumentation av övningsinsatsen.
Men så här är det: åka båt är inte det som kan beskrivas som min starkaste sida. Jag kan ha en lätt tendens att bli sjösjuk, jag säger inte att det är så men att det kan vara så. Och jag tycker inte det är särskilt charmigt/värdigt/ proffsigt att hulka ut maginnehållet över relingen på en båt när det förväntas att jag ska leverera det jag trots allt gör bäst: bilddokumentation av övningsinsatsen.
Så det är med påklistrat leende som jag tassar efter övningsledaren Moltas nerför grusgången, ut på träbryggan och ombord på en av Sjöräddningssällskapets snabba båtar. Jag hälsar på besättningen, hälsar på brandmännen och försöker vara sådär allmänt trevlig och positiv, allt medan mitt inre är i uppror och det är ett virrvarr av upprörda röster i huvudet.
När vi har glidit ut ur hamnen i Råå i behagligt maklig takt så drar skepparen på farten och jag fokuserar på brandmännens förberedelser, medan jag tar spjärn och försöker hitta en stadig fotoposition i hopp om att åtminstone en eller två bilder har någon form av skärpa i slutändan.
Efter en kort stund (tack och lov) är vi framme vid vraket efter tyska lastfartyget Johannes L, som i hård blåst sjönk strax efter att ha lämnat Helsingborg i november 1979. Den blåvita flaggan, som signalerar att det finns dykare i vattnet, hissas och vi serveras en fond till (övnings-)dramat bestående av ett solbelyst Helsingör i grannlandet och flera containerlastade fraktfartyg som långt borta guppar fram som målmedvetna ankor på väg till och från Helsingborg.
I dagens utlarmning har vi fått informationen att två dykare saknas och de har varit försvunna i ungefär 20 minuter. Brandmännen Marcus och Daniel hoppar i vattnet från varsin ände av båten, under övervakning av insatsens dykledare samt varsin dykskötare. Trots trassel med kommunikationen mellan en av dykarna och dennes dykskötare så tar det inte ens fyra minuter innan de båda försvunna dykarna är hittade och bärgade och vi kan återvända till hamn och, viktigast, till fast mark under fötterna.
Fotografen kräktes inte och är nöjd med detta och en snabb förhandstitt i kameran indikerar att bilderna från insatsen ändå verkar ha både skärpa, havsutsikt och vackert motljus. Kaffe och fralla har sällan smakat så gott som just då.
Rasten är kort – vi lastar in oss i släckbilen igen för att hinna först till nästa ställe i dagens digra och småhektiska övningsschema: Laxtrappan vid Görarpsdammen där två unga kanotister har försvunnit under ytan.
Ovanför oss dundrar trafiken fram på E6:an och vattnet är bedrägligt stilla i ån, för att sedan plötsligt störta utför i fördämningens fall och där nere skapa ett kaos av brutala strömvirvlar. Dykbilen anländer strax efter vår ankomst och sökinsatsen påbörjas omgående – både ovanför och nedanför det brusande fallet.
Området är utmanande att genomsöka och två dykare kämpar oavbrutet med att försöka lokalisera kanotisterna, som till slut hittas på två olika ställen i anslutning till fördämningen.
Innan dagen är slut hinner Station City även med att leta upp flera försvunna fiskare i Råå Småbåtshamn (här visar det sig att drönare blir en avgörande hjälp för att hitta en av de försvunna personerna), genomföra dyk vid Varvsbron vid Knutpunkten efter vad som misstänks vara suicidförsök och leta upp flera försvunna fiskare vid Västhamnsfisket.
Dagen avslutas med att söka efter en försvunnen person vid Pixlapiren, med en inramning av färgexploderande graffiti på ena sidan och Danmarksfäjorna Aurora och Hamlet, som går i skytteltrafik mellan tvillingstäderna Helsingborg och Helsingör, på den andra sidan.
Det är minst sagt imponerande att få se räddningsdykarteamen jobba, särskilt under en hel dag där insats efter insats avlöser varandra i ett relativt tufft tempo och där brandmännen till synes outtröttligt och fokuserat tar sig an varje uppdrag som om det vore dagens första.
Allt medan fotografen bedrift mest är att inte att kräkts på någons skor.
Fotoreportage: Åsa Brorsson
Fler reportage av fotografen Åsa Brorsson här
Åsas blogg här
