Ölänningarna bjöd på kaffe, brandsläckning och HLR

6 december, 2018

868

Det var en gång…

…en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen faktiskt gick ut på. Sagda fotograf startade ett blåljusprojekt som gav mersmak och fick nästan omgående frågan: ”Men vill inte DU bli brandman?”

Denna fråga har sedan hösten 2015 upprepats gång på gång och vissa räddningstjänster har ”hotat” med någon form av tvångsrekrytering. Men fotografen har ett heltidsjobb med en helt annan inriktning och har sagt nej, nej och åter nej.

Och missförstå mig nu inte. Jag säger nämligen fortfarande nej – brandmansyrket är inte riktigt jobbet för mig faktiskt och även om det så vore så tillåter inte familjesituationen det. Dessutom, jag vill ju mest fotografera och hade således troligen snabbt blivit en belastning snarare än en tillgång under utryckningar.

Men, jag har träffat många härliga och dedikerade människor som ägnar sig åt räddningstjänst och de flesta kårer behöver ju mer folk, särskilt på deltid. Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är lite av anledningen till att jag för ett tag sedan styrde kosan till Kalmar för att delta i en prova-på-dag i räddningstjänstens regi, en heldag med bara räddningstjänstiga aktiviteter som arrangerades av Kalmar Brandkår, Ölands Räddningstjänst, samt räddningstjänsterna i Nybro och Emmaboda/Torsås.

Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Med tanke på att det är en bit att köra så valde jag att övernatta i Kalmar, på den nybyggda brandstationen, och fick hänga i TV-rummet med det skift som även skulle visa upp sig på övningsfältet Ebbetorp dagen efter.

Jag påtalade att det nu skulle bli en hel natts ostörd sömn, eftersom det på något vis har blivit mitt signum när jag sover på en brandstation, och möttes av den sedvanliga skepsisen eftersom ”alla larm kommer nattetid”. Men tja, alltså. Ibland är det jobbigt att alltid ha rätt. Men jag känner att jag kan leva med det. Det blev dock ingen sovmorgon eftersom ölandsfolket hämtade upp fotografen i vad som bara kan beskrivas som väldigt arla morgonstund men de där ölänningarna gav dock fotografen kaffe hyfsat omgående, vilket underlättade betydligt. Upplägget för dagen för min del var att testa på de flesta momenten på schemat. Ska man göra det så ska det ju vara på riktigt liksom, så ihop med ett 20-tal deltagare fick jag hämta ut dagens utrustning och sedan försöka att både hantera kamera och då samtidigt försöka släcka brand, utföra HLR, testa rökdykning och klippa sönder bil. Vänta lite nu. Backa texten lite. Klippa sönder bil? Det låter ju helt galet.

Den hydrauliska saxen
klipper i bilplåten som om
den var gjord av smör.

Medan resten av gruppen sysslade med annat så fick jag någon typ av privatlektion i hantering av hydraulverktyg. Och jag har hängt med rökdykare förut, jag har genomgått x antal HLR-utbildningar och jag har släckt otaliga övningsbränder under alla de ”brandutbildningar” som man är med om sedan mellanstadiet någon gång.

Men jag har aldrig fått använda klippverktygen. Och det är här som jag blev ganska såld. På riktigt. Och lite svettig eftersom vi höll på ganska länge och jag även var tvungen att lyssna på instruktionerna och då stod med spridarmojängen i händerna, lite nonchalant stöttad mot ena benet, och försökte se oberörd ut. Det är en klart rubbad känsla att sätta saxen i en av bilens stolpar och känna hur den glider genom fordonsplåten som en smörkniv i rumstempererat Bregott. Kraften i verktyget är otrolig. Som sagt, jag var såld.

Kanske, kanske en brandmanskarriär ändå vore något? Fast, när jag lagt ifrån mig grejorna och mentalt nyktrat till en smula, så insåg jag att yrket inte enbart handlar om att omvandla en bil till många små delar, så jag drog tillbaka min imaginära ansökan till den lokala räddningstjänsten. Den lokala räddningstjänsten är troligen mycket lättad. Men bland de andra ”riktiga” deltagarna fanns det många som på plats bokade in sig för rullbandstest för att se om de klarar antagningskraven och där fanns ett uppenbart intresse för både heltids- och deltidssidan av yrket. Efter att den första obekväma blyghetstystnaden brutits så duggade frågorna nämligen tätt.

Förhoppningsvis kommer flera av dessa män och kvinnor någon gång i framtiden få möjlighet att prova ut ett helt eget larmställ. Personligen så har jag ju redan ett sådant, men det står ”Fotograf” på det…Och det är jag nöjd med, tänker jag,