Anna Granlund skriver spänningsromaner om Räddningstjänst

Anna Granlund intervjuas av Åsa Brorsson. – Tänk om det ändå fanns spännande romaner om räddningstjänst… Som kanske till och med har en rejäl grund som består av realistiska detaljer av mer solid art. Och där huvudpersonernas karaktärer ser till att man som läsare blir helt indragen i deras liv, och även blir både engagerad och berörd – trots att det handlar om fiktiva personligheter. De böckerna hade jag, som hängiven boknörd, gärna läst.

Jag scrollar planlöst i min ljudbokstjänstapp, på jakt efter nästa tidsfördriv. Av en slump (eller så är allt algoritmernas fel), får jag upp ett bokförslag som heter “Den röde hanen” av Anna Granlund. Omslaget visar brinnande stadsmiljö och en ensam rökdykare sliter med släckningsarbetet.

Intresset är väckt och jag klickar på titeln och ser att det är en svensk författare som jag aldrig hört talas om och när jag läser om handlingen tänker jag att detta nog kan vara något. En spänningsroman om räddningstjänstens värld.
Men det är ändå med en viss avvaktande skepsis som jag påbörjar Den röde hanen. Visserligen är jag inte brandman men efter att ha tillbringat ett hyfsat antal år med att dokumentera räddningstjänst, i skarpt läge, övningar och i brandstationernas vardagslunk, så är jag osäker på om jag kommer att stå ut med alla klyschor, uppenbara fel, stereotyper och andra märkligheter som den här boken säkerligen kommer att innehålla.

Sedan går det lika snabbt som en övertändning i en dynamitfabrik. Jag sugs in i brandingenjörens och brandmästarens upplevelser på Östermalms brandstation och efter tre böcker kastas jag ur denna värld, landar på trottoarens hårda asfalt, skrapar upp ett knä, har okammat hår spretandes åt olika håll och jag undrar vad fasen som hände. Räddningstjänstfiktion som funkar? Som underhåller och som håller fast? Som engagerar och som skapar riktig dånande läslust? Det var oväntat, väldigt oväntat.

Så jag blev nyfiken på Anna Granlund, författaren bakom Den röde hanen, Eldsmärkt och Se dig brinna. När jag får tag på Anna har hon lämnat in manus för den fjärde boken i serien om brandingenjör Jessica Frank och brandmästare Stefan Berg, Min eld, som kommer ut i slutet av mars.
Anna benämner Min eld som den avslutande delen i serien och jag känner att det måste vi ta ett allvarligt snack om.
– Haha, man vet aldrig. Om fyran skulle sälja över förväntan så kanske kanske… Men visst, personerna i böckerna – de har ju blivit mina kompisar och jag känner lite ansvar över hur det ska gå för dem, att inte svika dem. Jag har funderat över hur jag någonsin ska kunna skriva om andra karaktärer men det har jag faktiskt gjort nu, och nu tänker jag lika mycket på de personerna…

Ja, Anna har skrivit andra böcker också, bland annat Position okänd där Jenny Helldahl är medförfattare. Den boken kom ut i höstas och är första delen (och briljant) i en deckarserie om hundförare hos Stockholmspolisen. Men åter till serien om Östermalms brandstation.

Jessica Frank är brandingenjören som, efter en serie anlagda bränder i Stockholm, får en projektanställning på Johannes brandstation och får åka med som observatör i Stefan Bergs grupp på Östermalm. Första boken inleds med intensivt med livräddning i en brinnande lägenhet (jag är frestad att skriva att läsaren slängs rakt in i hetluften men något så klickéartat skulle jag givetvis aldrig få för mig att sätta på pränt i det här sammanhanget), och det är en scen med så målande beskrivningar att det känns som om någon tagit tagit i mina lungor, dränkt dem i hett vatten och nu kramar ur dem som använda disktrasor.
Har man någonsin stått iklädd rökskydd inne i en brinnande byggnad (för min del tack och lov endast i skarp övningsmiljö) så känner man igen sig i allt från gummilukten i masken till tyngden från utrustningen.
– Jag kan ju inte dra iväg så att det blir helt omöjliga scenarion, det ÄR superviktigt att det blir trovärdigt! Men samtidigt, när det gäller så drar jag ju på – det måste ändå kunna bli drama,säger Anna och berättar att hon har fackfolk som hjälper henne att bromsa ibland.
– Ja, en brandingenjör som faktagranskade sa “Anna, så här mycket smäller det inte”, så då fick jag skriva om. Vissa saker handlar ju dock om författarens frihet så jag har ett visst utrymme att ändra för att till exempel miljöerna ska passa in i handlingen. Hon säger att, trots faktagranskning och korrekturläsning, så händer det att vissa småfel slinker förbi men menar att det bara är att bryta ihop och komma igen.

Anna Granlund har en gedigen bakgrund i förlagsbranschen men hade suget att själv skriva fiktion. Hon beskriver det som att hon ville sticka ut, ha en egen röst och insåg att ingen skriver om brandkåren. Så sagt och gjort, hon tog tag i det och första boken, Den röde hanen, gavs ut 2020.
– Den landade dock helt fel tidsmässigt – mitt i coronapandemin. Allt var panik och lockdown och ingen hittade min bok i bokhandeln. Man är som mest intressant som debutant så det blev inte bra.

Vilka reaktioner har hon då fått på boken från de som arbetar inom räddningstjänsten?
– Jag har fått jättefin respons, man säger att man känner igen sig – att det är så mycket som är korrekt återgivet och trovärdigt, som tugget på station och utryckningarna. Och vissa har sagt att de plockat upp en bok på flera år men nu har läst mina böcker – det är bästa betyget.

Hur hittade du Jessica?
– Ursprungsidén är inspirerad av författaren Arne Dahls A-gruppen: en tajt grupp med en stark chef. Och jag kände att jag måste få in en kvinna här och det blev Jessica: brandingenjören som har varit brandman men som skadat sig illa och har ärr som hon kämpar med på olika sätt. Hon har drag av mig själv, både i det fysiska och i att hon inte sover. Stefan är en blandning av två-tre personer som jag känner och det är två lite trasiga själar som möts.

Anna berättar att hon i sina böcker även försöker utbilda läsaren lite, i tredje boken är det samhällets skuggsidor som står i fokus där en kaotisk brand i en stor lagerlokal tragiskt nog visar sig vara ett boende för utländska svartarbetare och i samma veva kliver den första kvinnliga brandmannen, Vita, in på Östermalms brandstation. Hur allt hänger ihop? Det kan jag såklart inte spoila här.
– Den branden bygger delvis på en verklig händelse där brandmännen larmas ut till en förmodat tom industrilokal men när man kommer fram så väller det ut människor. Jag ser dock till att maskera sådana händelser, jag vill inte att någon utsatt ska känna igen sig.

Karaktärerna i böckerna engagerar och verkar leva sitt eget liv utanför boksidorna – Anna skrattar lite när hon berättar om att läsare hör av sig med idéer om vad som skulle kunna hända i framtida böcker och att hon får tips om hur Jessica kan göra för att fixa till sina sömnproblem.

Kommer dramatiken på brandstation på Östermalm att förbli i skriftlig form?
– Ett mindre produktionsbolag hörde av sig men den här typen av filmproduktion tenderar att bli ganska dyr så det var tyvärr inte möjligt att genomföra. Men ett större bolag får gärna höra av sig, Eva Röse blir ju inte yngre!
Varför Eva Röse? Jo Anna bestämde sig tidigt för att det är det självklara valet för rollen som brandingenjör Jessica Frank.
– Eva Röse är ju urstark och jag ser henne framför mig som Jessica. Jag har hela castingen klar i mitt huvud redan, skrattar Anna.

Men vem är Anna Granlund som författare då?
– Jag är en total prokrastinerare – kniven på strupen funkar alltid bäst för mig, erkänner hon.
Hon fortsätter med att beskriva arbetet som författare som problemlösning, hur hon kan gå och fundera länge innan det plötsligt rasslar till och hon kommer på hur hon ska lösa en situation i boken. Och hur hon nördar in på detaljer, att hon vill veta allt om hur det känns när något händer.
– Faktum är att jag allra helst jobbar i kaos – på ett café, på en strand… Jag stänger bara av och går in i min bubbla där jag inte störs av något. Man får knacka på mig om man vill ha kontakt.

Vad skulle du aldrig skriva om?
– Barn som dör. Jag tycker inte heller om att skriva om sexuellt våld mot kvinnor – det finns så mycket om det överallt så det behövs inte mer.

Du har ju berättat att du hämtat inspiration från Arne Dahl, men vilken bok önskar du att du själv hade skrivit?
– Åh, så svårt att välja, måste ju vara en bok som verkligen berör. Men jag tar Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón – den är superbra.
Anna är idag anställd som kommunikatör hos Brandkåren Attunda och hon berättar att hon har insett hur skört livet kan vara.
– Nu sitter jag ju på en brandstation och jobbar och jag hör larmen och det är inte alltid rolig information. Ibland skadas ju brandmän och i värsta fall dör – de jobbar ju med livet som insats, säger hon allvarligt.

Om du hade varit brandman: vilken typ av person hade du då varit i gruppen?
– Förmodligen den glada, den som peppar de andra och som tycker att praktik är roligare än teori. Och den som prankar övriga lite.
Här upplyser jag Anna om att det var modigt sagt eftersom hon faktiskt arbetar på en brandstation, att tidningen kommer att läsas av hennes kollegor och att hon kanske nu blir prankad själv. Hon blir tyst ett par sekunder, jag ser ett visst mått av tveksamhet i hennes ansikte och jag upplyser henne om att det är för sent – sagt är sagt, så att säga.

Jag har en tendens att utsätta mina intervjuoffer för snabba antingen-eller-frågor och Anna Granlund slipper inte undan.

Släckbil eller tankbil?
– Hmm. Släckbil, man vill ju släcka. Här fnyser jag lite men orkar inte upplysa författaren om att tankbilar är COOLAST, utan vi går vidare.

Skogsbrand eller katt i träd?
– Man vill ju inte att det ska brinna så det får bli katt.

Skriva bok eller läsa bok?
– Skriva. I alla fall för tillfället, jag hinner inte läsa just nu.

Läsa bok eller lyssna på bok?
– Läsa, jag är snabbläsare. När jag sitter i bil så lyssnar jag dock gärna.

Brandman eller brandingenjör?
-Jag säger brandingenjör. Brandorsaksutredning är så intressant, hur eld beter sig, vilka spår den lämnar efter sig, utmaningen i att hitta hur en brand startat…

Om du skulle medverka i en film, skulle du spela skurken eller hjälten?
– Jag är hjälten, såklart! Även om det skulle vara lite kul att spela skurk.

Uniform eller civila kläder på jobbet?
– Inte uniform, det är skönt att ha sina egna vanliga kläder.

Superstark eller supersnabb?
– Snabb, jag ÄR supersnabb! Snabb i tanken, skriver snabbt, vilket i och för sig kan bli fort och fel så är inte alltid en fördel. Jag trivs med fart helt enkelt.

Tack för en bra pratstund Anna. Till sist: vad önskar du dig mest just nu?
– Tid! Jag önskar mig tid! Och att vinterjäveln ska vara över.

Fakta
Här hittar du Anna Granlund:
Hemsida
Instagram @anna_thewriter
Den 25 mars kommer nästa bok i serien om Östermalms brandstation: Min eld – den sista branden.

Åsa Brorsson
Fler artiklar av Åsa Brorsson här.