Lena Wilderäng tar med oss till en ukrainsk brandstation. Flyglarmet är i gång, igen. Ingen går till skyddsrummet. Skulle vi göra det varje gång skulle vi inte få någonting gjort. Istället gäller tvåväggsprincipen. Två väggar som skydd, närmaste väggen ska inte ha fönster. Trasiga rutor som blåser in är inte kul.

Brandstationens fönster är förspikade med träskivor. Dörrarna är trasiga av tryckvågor, går inte att stänga helt. Det drar kallt. Men vi har varmt te i muggarna. Och stämningen är varm. Jag har kört ner en hel del räddningsfordon till östra Ukraina, både med olika organisationer och som privat initiativ. Eftersom jag kan språket har jag kommit brandmännen nära, haft nästan daglig kontakt med dem, och till slut fått komma dit och tjänstgöra volontärt. En ovärderlig möjlighet för att lära sig av deras arbete, men även ge en inblick i hur vi jobbar i Sverige.

”Vi är en familj. Vi gör exakt samma sak, fast på olika håll.” Så låter deras budskap. Men det är fortfarande stor skillnad mellan hur vi gör.

Jag menar inte bara metodik. De rökdyker fortfarande tre åt gången, inklusive RDL, då pålitligt radiosamband saknas. Säkerhetsföreskrifter följs inte på samma sätt som hemma. Skum flödar fortfarande fritt. Allt detta kommer utvecklas, och har redan blivit mycket bättre tack vare stöd från Väst.

Från ett fikabord i Ukraina träffar vi ukrainska brandmän
Brand i fordon, central gata i en ukrainsk storstad.


Det finns dock andra, större skillnader. En av dem är den starka hierarkiska ordningen. Brandmännen berättar om insatser med ”fler chefer än brandmän”, klagar på motstridiga order och mikromanagering från personer som inte hållit i ett strålrör på decennier. Och gör man fel som brandman så bestraffas man hårt.

Uppställning på en ukrainsk brandstation
Morgonöverlämningen på stationen i Kupiansk, en ukrainsk brandstation.

Jag berättar hur vi har det i Sverige. Nog finns det mikromanagerande chefer. Men det finns oftast utrymme för att kunna erkänna misstag och lära sig från dem. Och angående hierarkier nämner jag en SL tillika platschef på en av stationerna som jag jobbat på. Han uppmanar personalen till att ta egna initiativ – ju mindre detaljstyrning desto mer kan han fokusera på styrkeledaruppgiften. Han litar på oss, och vet att vi är utbildade och samövade. Genom att ge frihet under ansvar så skapar han engagemang, och folk växer i sin roll när de lever upp till chefens tillit.
De ukrainska brandmännen lyssnar, storögda. De hoppas att de också hamnar där. Men det krävs att en hel generation går i pension. Det är oftast de äldre som är konservativa.

Från fikabordet på en ukrainsk brandstation
Svenska Scanian som donerades till stationen i Dvorichna är en av många enheter som blivit utskjuten på insats.

Detsamma gäller kvinnofrågan. Det är inte tillåtet för kvinnor att vara brandmän i Ukraina. Det har luckrats upp i det militära, där kvinnor har tagit en självklar plats, men inte i brandkåren. Jag berättar om kvinnliga svenska brandmän som gör samma fystester som män, och utför samma uppgifter. De är storögda igen. Det känns lite som Sverige på sextiotalet.
De yngre verkar tycka att det är vettigt. Men de äldre är stelare i sina uppfattningar. En platsansvarig påstår att kvinnor saknar fysiken. Jag kontrar med att ha klättrat några av världens högsta berg, seglat runt jorden inklusive otaliga arktiska mil, och klarat alla fystester som krävts. Någon frågar hur jag hanterar ”det hemska”. Vadå? Vården är kvinnodominerad, och de klarar av blod, tarmar, benstumpar och döda kroppar. Jag svarar honom att jag nog hanterar hemskheter på samma sätt som han gör. Man gör ju knappast det med könsorganet. Men den sista kommentaren behåller jag för mig själv.

Det går att skratta åt det hela. Men på vissa håll i Sverige så är det precis likadant. Och det största problemet är de som inte tycker att det är ett problem. Ja, det finns folk inom kåren som inte förstår problemet med homogena arbetsgrupper. Det finns t.o.m de som anser att det är skillnad på folk och folk, bara p.g.a olika hudfärg, religion, kön, läggning eller annat.

När vi börjar frångå det självklara med alla människors lika rättigheter, så händer något fruktansvärt. Det är då man börjar tycka att det är okej att attackera ett annat land. Det är då man börjar blunda för krigsbrotten. Double Tap har ryssen kört med sedan Syrien. Först bombar man ett civilt område – ett krigsbrott i sig – sedan väntar man in blåljuset, och så bombar man igen.

Bild från skadeplats: direktträff med S-300 på civilt bostadshus i Charkiv. En död, flertal skadade, svår takbrand.16 ton bråte röjdes bort för hand. Detta är endast en händelse – ryssen bombar olika ställen dagligen
På insats tillsammans med styrkan i Izium. Röjning av en raserad byggnad, minst en person kvar under.

Jag har hört kollegor i Sverige försöka bortförklara Rysslands olagliga ockupation, och t.o.m säga att om Sverige skulle invaderas så hade det varit lika bra. Jag tror att det här är vårt största hot – de som faller för angriparens narrativ och som underminerar Sveriges försvarsvilja.

Och det krävs en hel del vilja för att klara av vårt yrke i krig och kris. Våra kollegor i Ukraina visar en enorm styrka och uthållighet. De gör sitt jobb trots fruktansvärda brott mot civila och blåljus. Trots att insatser kan ta flera dygn. Trots att de blir bombade och beskjutna under tiden. Trots att de inte vet om deras familjer kommer klara sig, eller om de själva kommer tillbaka från nästa larm. De fortsätter jobba, för annars är det ingen som kommer till undsättning.

Trots att vi kan vara olika, så är det människosynen som är viktigast. Det finns förbättringspotential överallt och vi måste lära oss av varandra. Vi är ju en familj. Och oavsett om det är några kilometer från fronten eller på en liten lugn station hemmavid – så gör vi alla samma sak. Tillsammans.

Text och bild: Lena Wilderäng
Här kan du läsa mer om vad Lena Wilderäng gör
Firefighters

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here