Återigen är det pandemi-diskussioner i media och naturen protesterar med skogsbränder, översvämningar och skred. Höjd hotnivå för terrorattacker, skjutningar, sprängningar och anlagda bränder. Civilförsvarsuppbyggnad och krig i närområdet. Informationspåverkan och störningar, sabotage och kapningar i digitala system. El-, mat-, bränslepriser och höga räntor, svag krona samt en allt djupare lågkonjunktur.
Vi ser också ständiga rapporter om otillräcklighet i vård, skola, omsorg, skydd och säkerhet samtidigt som den svenska byråkratin helt enligt Parkinsons lagar skenar. Dessutom har svensk politik och byråkrati en övertro på internationell överstatlighet och byråkrati. Som grädde på moset ska vi både delta, försöka leda och anpassa oss till att vara bäst i klassen. För blåljusverksamheten har polisen minst sagt att göra, de är dessutom ofta bespottade, utsatta och trängda och just nu pratas det om militärt stöd. Kommer det någon ambulans när ambulansens personal sagt upp sig och i så fall när? Vad händer med räddningstjänsten efter de nya arbetstidsdirektiven trätt i kraft på riktigt och kommer det som sagts gälla eller förändras fram till dess? Hur ska räddningstjänsten få tillräckligt med finanser för att kunna göra mer när flera redan idag inte klarar det man redan nu borde med mera och med mera.
Kommer det någon ambulans när ambulansens personal sagt upp sig och i så fall när? Vad händer med räddningstjänsten efter de nya arbetstidsdirektiven trätt i kraft på riktigt och kommer det som sagts gälla eller förändras fram till dess?
Ja, oron och frågorna är många och jag ful-citerar Thomas Dileva: Vem ska jag tro på när allt är såhär?
Att tro på och ha i kikaren beror ju lite på vart du vänder kikaren, om du har mycket förstoring. Om den kan se i både skymning och grynig men också ofta hur du tolkar och hanterar det du faktiskt ser. Jag ser hur byråkrati och chefsleden har växt och växer på bekostnad av de som faktisk håller i en spade, en slang eller en bår och lär våra barn läsa. Vidare är det nästan omöjligt att ställa offentlighetens politiker och tjänstemän till svars och ur ett juridiskt perspektiv är de nästintill immuna. Jag har sett den här utvecklingen och tappat räkningen för mina alster i ämnet. Möjligen var och är jag inspirerad av min förre granne, författaren kåsören och debattören Anderz Harning. Jag har många, många anekdoter och en del lärdomar och bra samtal i minnet från honom. I mycket var Anderz en svensk Parkinson och lämnade få människor oberörda, hatad eller älskad, svart eller vitt och mycket sällan… lagom. Jag var ambulanssjukvårdare och lärde känna honom först som patient i min ambulans. Han var inte liten, hade ett brutet ben och trapporna var många så vi ringde över lyfthjälp från brandkåren. Anders hann ta en whiskey till innan de kom. ”Ni jobbar i teeeeeam” bräkte han och han blev lite av ambulansens och räddningstjänstens beskyddare, han lyfte sen upp oss i alla möjliga och omöjliga situationer. Ibland blev det till och med för mycket. Hans huvudfiende var byråkraten och hjältarna var blåljusfolket som ”i sitt anletes svett såg till medborgarens yttersta önskan och nödtorft”.
Anderz berättelser som när han i princip var ensam journalist ”i Prag 1968 när ryssen kom” sitter i minnet och nu har ryssen kommit till Ukraina. På minnesstenen står de ord som han själv ville ha inhuggna i versaler: VAD VAR DET JAG SA! Och visst, han har haft rätt i en hel del. Livet har lärt mig att saker kommer tillbaka om än i förändrade skepnader. Det är viktigt att veta vad som hände för att förstå vad som sker och begripa vad som kommer. Vem ska jag tro på, DiLeva? Ja, jag tror på många och mycket och att det går att spara åtskilligt på administration och byråkrati. Kanske så det räcker att hålla i och bygga upp operativ verksamhet. Det gäller att aldrig-aldrig f-n ge upp. Heja Sverige, och Brandmännens Riksförbund, en i högsta grad levande beskyddare av räddningstjänsten. Vila i frid Anderz.
// Peter Bergh
Brandfacket, BRF
Firefighters
