Ombudsmannen Magnus Krantz ställer frågan: Varför gör man vissa saker till att bli sämre fast man egentligen inte vill? När ska man stå upp för det som man tror på, få till en förändring och löpa linan ut?
Det var kanske en något kryptisk inledning men det finns en poäng och mening i det. Den senaste tidens mediala uppmärksamhet kring ambulansverksamheten och dess problem borde få arbetsgivare och politiker att sätta frukostens kaffe i fel strupe. Vi ser att Ambulansförbundet frågat om detta är patientsäkert, en del chefer vittnar också om oerhörda bemanningsproblem som leder till ställda ambulanser. Vi kan bara gissa konsekvenserna.
Vi får se om alla rapporter, protester och faktiskt livsöden som nu utspelar sig vid ambulansen får bäring mot Bilaga-R och att det sker förändringar till dygnstjänstgöring i kommande. Mycket eller rent av allt talar för att man inte förstod konsekvenserna men nu har man tiden, åtminstone för brandmännen, och kanske rent av möjligheten att rätta till det som blev fel. För Kommunal är det rent av sista chansen att ha kvar något som helst förtroende hos sina brandmannamedlemmar, och det vet man eller åtminstone borde veta. Jag tror faktiskt att de konsekvenser vi nu ser inom ambulansen vill ingen se inom räddningstjänsten. Man vill inte heller ha en sämre, oattraktiv men framför allt dyrare räddningstjänst. Därför är jag av åsikten att undantag för räddningstjänsten i form av dygnstjänstgöring förs in i Bilaga R, igen. Om inte, är det ett stort misslyckande och då måste regering och riksdag gå in och peka med hela handen även om de inte vill lägga sig i vad arbetsmarknadens parter gör!
Pengar och ekonomi styr och BRF har nyligen avslutad två centrala förhandlingar gällande besparingar och båda ärendena påvisar stora risker och konsekvenser för både egen personal men också för tredje man, dvs allmänheten. MSB hade inte sagt sitt när jag skrev senast men i ena ärendet har de yttrat sig och de tycker att arbetsgivarens förslag är ok i enlighet med Lagen om Skydd mot olyckor. Jag har dock oerhört svårt att förstå hur en neddragning med 50% av insatsförmågan är ok! Frågan som följer på det är om insatsförmågan hittills varit feldimensionerad och för hög? I vilket fall som helst så rimmar neddragningen illa med att Länsstyrelsen ifjol tyckte att räddningstjänstförmågan skulle förbättras för att befolkningstillväxten ökade.
I skrivande stund så har inte politiken tagit det slutgiltiga beslutet och hoppet är det sista som överger en, sägs det. Jag har hopp om politiken i det ena ärendet men i det andra är det nog försent. Det finns ekonomiska lösningar men stoppas av ett idiotiskt regelverk. Ett regelverk som stoppar en medlemskommun att skjuta till sin del av den summan på 700 000 kr som saknas. Hade de fått skjuta till pengarna så hade det stoppat en stängning av en RiB-station samt uppsägning av ett antal brandmän. Jo, ni läste rätt 700 000 kr, det är ingen stor summa, men så fungerar det när räddningstjänsten är kommunal.
Jag vill gärna avsluta positivt genom att berätta för er att nu har vi äntligen haft premiär för vår arbetsmiljöutbildning. Premiären gick av stapeln i Gästrike räddningstjänst och utbildningen är såklart nischad mot räddningstjänsten samt riktar sig både till arbetstagare och arbetsgivare. Som ”gammal” pedagog så tycker jag det är riktigt roligt och intressant att hålla utbildning och denna gång var det tillsammans med en facklig kollega, Johan Persson, som också har vana och stor kunskap i ämnet. Hur gick det då? Det kan du läsa om på annat ställe i detta nummer.
Ta hand om er!
Magnus
Fler ”Ombudsmannen har ordet” här.
Brandfacket, BRF
