Många projekt glöms bort trots bra resultat och nya startas upp utan att ha koll på det som tidigare utförts. Ska räddningstjänsten bli bättre på sitt uppdrag måste kunskaperna från forskning och utvecklingsprojekt komma till användning.
1973 började min karriär inom brand och ambulansverksamheten i Karlstad, samtidigt läste jag till byggnadsingenjör. Vid den tiden ansvarade Karlstads brandförsvar även för ambulansverksamheten. Jag tänkte kort berätta om mitt arbete och hur utvecklingen sett ut de senaste 50 åren.
1977 startades SOS Alarm 90 000 upp i Värmland. Ett antal larmcentraler ersattes med en enda, jag var delaktig i arbetet och mottog faktiskt det första larmsamtalet.
1983–85 utbildade jag mig till brandingenjör och tog anställning som vice Brandchef samt Civilförsvarschef i Arvika kommun 1985. 1987 fick jag tjänst som Förvaltningschef tillika Brandchef/Räddningschef och Civilförsvarschef.
Under åren som ansvarig för räddningstjänsten, ambulansverksamheten och Civilförsvaret utvecklades verksamheten på alla plan. Tillsammans med Räddningsverket skulle personalens kompetens lyftas på alla nivåer. Brandfordon, ambulanser och all övrig utrustning uppdaterades till senaste nivå. Brandstationen renoverades invändigt och försågs med ny lektion/tekniksal och allmänna personalutrymmen. Vagnhallen byggdes om då de nya brandfordonen krävde större platstillgång. Det första brandövningsfältet i Värmland byggdes som även blev en tillgång för andra räddningstjänster i Sverige och Norge.
I Arvika skapades ett centrum för restvärdesräddning och faktum var att vi tog en framskjuten plats när det gällde att minimera skador vid bränder och andra olyckssituationer både i det egna länet men även nationellt. Vi bidrog också till ut-vecklingen av utrustningen för restvärdes insatser.
Räddningstjänsten i Arvika var i slutet på 80-talet en av 5 kommuner som deltog i ett nationellt flerårigt projekt där Civilförsvaret skulle bantas ner och bli en del av kommunal räddningstjänsts verksamhet. Arvika fick en ledande roll i projektarbetet som avslutades med en övning på brandstationen i Arvika tillsammans med statliga myndigheter.
1996 ringde Generaldirektören för Räddningsverket (SRV), Lennart Myhlback, och tyckte att jag skulle börja arbeta med utvecklingen av svensk räddningstjänst från nationell nivå. En perfekt roll för att arbeta med utveckling samt att ha tillgång till de resurser som myndigheten hade. Det gav möjlighet till att genomföra både små och stora projekt för att utveckla svensk räddningstjänsts operativa förmåga, men även internationellt. Mina erfarenheter som förvaltningschef vid kommunal verk-samhet kom till användning på SRV men då för nationella mål samt internationella uppdrag.
Arbetet på SRV och MSB innebar till stor del även internationella uppdrag och det gav mig ett stort nätverk i hela vår värld.
Vid Räddningsverket och MSB grundades alla projekt efter behov, ett stort antal små och stora projekt samt EU-projekt. Inställningen var att i alla utvecklingsprojekt använda rätt universitet (d.v.s med rätt inriktning) och högsta kompetens som partners. Att ständigt använda behovsanalyser, representanter från räddningstjänsten i utvecklingsgrupperna och natur-ligtvis universitet samt näringsliv som deltagare. Detta skapar utvecklingspotentialer och win-win resultat.
Under åren har projekten väckt internationellt intresse som gett stor spridning internationellt. Samtidigt har SRV och MSB fått goodwill och uppmärksamhet när det gäller utvecklings-projekt inom området räddningstjänst och skadebegränsande verksamhet.
Kolla i backspegeln så inte hjulet uppfinns på nytt!
En artikel i decembers Tjugofyra7 visar att man uppenbarligen inte tittar i backspegeln innan det startas upp ”nya” projekt som i själva verket redan har genomförts. Under de år jag var med, 1996–2021, var kravet att alltid gå tillbaka och se om det som planerades inte hade gjorts tidigare. Anledningen var att inte uppfinna hjulet ännu en gång och att använda skattepengar på rätt sätt. För att starta projekt eller forskning ska det alltid finnas ett behov som framkommit utifrån en genomförd behovsanalys och absolut inte en personlig önskan från en liten krets.
Det är svårt att inte reagera på att ovanstående rutiner inte har följts vid framtagandet av nya utvecklingsprojekt.
SRV och MSB har lagt ner enorma resurser på forskning och utveckling för att påvisa hur räddningstjänsten kan arbeta operativt på ett effektivare sätt med minimal miljöpåverkan och med bra arbetsmiljö samt mindre skador för de drabbade. Hur är det med intresset för att ta del av utförd forskning för att undvika att upprepa utförda projekt?
Forskning och utvecklingsprojekt tas inte på allvar En del Räddningstjänsters inställning är att man inte ska an-vända det nya som kommit fram ur utvecklingsprojekten. Den mest vanliga orsaken till det är att – Detta har vi inte kommit på själva och då ska vi inte använda det heller hur bra det än är.
Precis som i alla yrken har Räddningstjänsten sk eldsjälar. De som har stort engagemang och är duktiga på sitt arbete får oftast inte möjlighet eller chans att lära upp framtidens eldsjälar. Så när de gamla eldsjälarna går i pension försvinner år av erfarenhet och kunnande. Verksamheten går bakåt till i bästa fall noll men troligen minus. Då är vi tillbaka till att det som gäller är först rökdykning och sedan trottoarbrandsläckning. Det vi ser idag är att räddningstjänstens operativa verksamhet har hamnat i ett flumläge som i bästa fall kan rädda angränsade byggnader vid brand i byggnad.
Efter dryga 30 år i träda ska civilförsvarsplikten återinföras i Sverige. Det är en viktig institution. Men hur ska den byg-gas upp och vilka kommer ihåg hur det var utformat tidigare? I nästa nummer kommer jag gå djupare in i ämnet Civilförsvar och plikt.
Text: Bo Andersson
Fler artiklar av Bo Andersson
Bild: Istock
