Jag vet faktiskt inte om det här är historien om hjältar i luften, frivillighjältar till havs, nya upplevelser, akut hotande vomering eller om bästa mascaran någonsin. Eller så handlar den om allt detta. Vi tar det från början.
Sjöfartsverket är den myndighet som ansvarar för statlig sjö- och flygräddningstjänst och myndigheten har sju search-and-rescuehelikoptrar (SAR) på fem baser runt om i landet (Gotland, Göteborg, Umeå, Norrtälje och Kristianstad). Och det är hos SAR-Helikopter Syd, i Kristianstad, som jag anmäler min ankomst tidigt en söndagsmorgon i juli. Vädret är sommarvackert med strålande sol från en seriöst klarblå himmel, idag kan inget bli tokigt – det känner jag på mig.
Michael, tidigare brandman men nu ytbärgare på räddningshelikoptern, är den som släpper in mig genom grindarna till den sprillans nya anläggningen på Kristianstad Österlen Airport i Everöd. Helikopterfolket har nästan precis tagit sitt pick och pack, inklusive helikopter, och flyttat till helt nybyggda lokaler ett stenkast från den gamla hangaren. Färgen på väggarna har med andra ord knappt hunnit torka.
Michael och övriga i skiftet, piloterna Mattias och Jesper samt vinschoperatören Gustav är inne på sitt sista jobbdygn av sju och idag står samverkansövning med Sjöräddningssällskapet i Kalmar på dagordningen. Och det är lite där jag kommer in i bilden och man kan säga att det är en och annan fjäril i magen vid tanken på att dokumentera räddningstjänst från luften istället för att ha fötterna på stadig mark. Jag är också lite taggad, det får erkännas.
Michael sköter sitt värduppdrag galant och pekar stolt på den rödvita räddningshelikoptern som står parkerad i sin rejäla hangar. Jag tittar lite skeptiskt på den och utbrister spontant ”ah, oj – jag trodde den skulle vara större”.
Michael skrattar till, och döljer väl sin eventuella kränkthet över att jag redan inom fem minuter smådissat hans arbetsfordon, och vi kliver in i helikoptern för en obligatorisk säkerhetsgenomgång.
Jag får även veta att jag kommer att sitta fast på något sätt under hela tiden i luften och ”att vi kommer att kontrollera detta genom att dra i dig vid flera tillfällen”.
Säkerhetsrutinerna är omfattande och jag delges information om nödutgångar via fönstren, flytballonger och utvändiga livflottar och jag får även veta att jag kommer att sitta fast på något sätt under hela tiden i luften och ”att vi kommer att kontrollera detta genom att dra i dig vid flera tillfällen”.
Nåja, det känns ändå tryggt, tänker jag och märker att de där fjärilarna i magern nu börjat sända skeptiska signaler om hela det här fotouppdraget.
Jag utrustas snart med overall, hjälm, kängor, öronproppar och sele med flytväst och Michael frågar sedan (helt odramatiskt som om han vore kypare på restaurang och undrar om jag vill ha bearnaisesås eller aioli till potatisen):
– Hur tänker du, vill du bli vinschad under dagen?
Mitt svar kommer snabbt:
– Verkligen inte!
Michael ser förvånat på mig och jag fortsätter:
– Men för artikelns skull tänker jag att chefredaktören troligtvis får ett mindre utbrott om jag säger nej så vi kör väl på utvändig luftfärd då då…
Ytbärgaren berättar då lite om de dubbla vinscharna och om att jag ska följa de instruktioner jag får när det väl blir dags och att jag ska hålla in armarna samt lita på att vinschoperatören ser till att jag inte kommer att slå huvudet i helikopterns fotsteg. Samt att jag INTE får knäppa loss mig utan att jag får tydliga direktiv om det.
Eh, nä det kommer fotograf med kontrollbehov verkligen aldrig att göra, tro mig.
Vi pratar också om vilka möjligheter det ger att använda en helikopter på search- and rescue-uppdragen.
– Vi har väldigt fin sikt från luften, och kan söka av stora områden snabbt – även i mörker, förklarar Michael.
Han säger också att vindarna idag verkar lite mildare, igår på uppdrag hade det varit lite bökigt och han säger att han kände av en släng åksjukeillamående och han undrar om jag brukar bli åksjuk.
Jag förklarar att jag mycket väl kan lida av sjösjuka och att jag verkligen inte åker snurrande karuseller men nu är det en helikopter vi pratar om. Hur svårt kan det vara att sitta i en sådan utan att bli illamående, liksom? Den bara flyger mer eller mindre rakt fram ju.
Helikoptern baxas ut i på plattan, dränkt i strålande julisolsken, den tankas och jag lastar in kameraryggsäcken. Vi får vänta en stund innan vi får tillstånd att lyfta med anledning av att medlemmar i den lokala fallskärmsklubben också är morgonpigga och i full färd med att kasta sig ut från ett flygplan.
Men till slut kommer vi iväg, ljudet är halvt öronbedövande, kommunikationen mellan oss fem sker via headset och jag får veta att beräknad flygtid till Kalmar är ca 35 minuter.
Genom fönstret ser jag hur vi lämnar Kristianstad, lägger Sölvesborg bakom oss, passerar Mörrums Bruk (coolt att få se ovanifrån ändå) och jag noterar fraktfartygen i Stillerydshamnen utanför Karlshamn.
Någonstans i mitten av Blekinge så börjar jag ana lite kallsvett. Den gummerade halslinningen på overallen känns trång och är det inte väldigt varmt här inne? Jag försöker hitta en fokuspunkt och istället för att titta ut genom fönstret på min sida så vrider jag på huvudet för att fästa blicken mot molnen och landskapet på Michaels sida.
Huvudrörelse = stort misstag. STORT.
Illamåendet är ett obestridligt faktum och jag känner mig lätt skräckslagen. Det kommer inte att vara värdigt att spy rakt ut på ett fotouppdrag.
Det är halvpanik, jag drar upprepade gånger i halslinningen som för att få extra luft och böjer mig ner mot kameraväskan för att plocka upp mina minthalstabletter ur sidofacket. Och inser att jag precis gjorde samma dumma sak igen: en huvudrörelse.
Vinschoperatören Gustav ställer någon fråga, jag ler mest och låtsas att jag inte hör så bra i hjälmens headset. Nu är det bara att försöka upprätthålla fasaden. Och INTE flytta huvudet. Jag stirrar stint ut genom fönstret, sväljer upprepade gånger, räknar baklänges från hundra om och om igen och noterar till slut att det måste vara Karlskrona som vi flyger över och då är inte Kalmar långt bort. Kämpa!
Något senare skymtar jag Ölandsbron och jag skulle kunnat hoppa upp och ner av lycka, om omständigheterna varit annorlunda.
När vi så landar i hamnen i Kalmar och rotorbladen slutat snurra så är jag väldigt snabb med att hoppa ner på marken. Det finns riktig fasa för hemfärden och funderingar på hur lång tid det tar att ta tåget istället.
Ett glatt gäng från RS Kalmar välkomnar oss. Planen är att öva på att vinscha upp sjöräddarna från båten Rescue Kersti Hydén under färd och efter att Gustav och Michael gjort säkerhetsgenomgången, demonstrerat vinschen och hur helikopterns styrlina ska hanteras under övningen, så blir det mat.
Sjöräddarna har fixat ihop en rejäl lunch och helikopterbesättningen har bakat kanelbullar. Hur mycket jag vågar äta? Ungefär en mindre barnportion. Allt som jag kan tänka på i den stunden är en ny omgång åksjuka och eventuella kaotiska följder av den.
Så jag är en bidragande orsak till att det blir mat över och jag ber såhär i efterhand kalmariterna om ursäkt. Det var inte ni, det var jag.
Övningsdags. Det kommer några hotande regndroppar och jag packar ner en microfibertrasa i en av overallens fickor, smart drag ska det visa sig.
Jag åker ut med sjöräddarna i Kersti Hydén och vi passerar under den vältrafikerade Ölandsbron som tillsammans med dramatiska moln utgör en pampig fond till dagens övning. Förutsättningarna för bra bilder är ändå närapå helt optimala.
Vi håller god fart och snart hörs det numera välbekanta ljudet av helikopter som närmar sig. Det är lite vågor i Kalmarsund och det är inte förrän efteråt som jag inser att jag inte känt av illamående. Flygsjuka trumfar alltså sjösjuka, bra att veta.
Michael firas ner till båten och en efter en vinschas sjöräddarna upp från Kersti Hydéns akter. Jag håller mig i stort sett hela tiden i fören och lyckas hitta bra fotopositioner där jag kan ta spjärn med fötterna för att bli tillräckligt stadig så att inte samtliga bilder blir oskarpa. Koll på läget, det är jag det.
Det ser bra ut i kamerans display och jag tänker att jag ska byta fotovinkel och beger mig mot aktern med en kamera över axeln och den andra i högsta hugg, nu ska det bli actionnärbilder. I’m on fire.
Där och då får jag plötsligt en crash course i vad begreppet downwash (ni får gärna googla) innebär rent fysiskt. Fotograf och kameror blir blöta på tre sekunder. Saltvatten täcker kameralinserna och jag slår besegrad till reträtt för att försöka torka utrustningen någorlunda torr. Jag har ingen spegel och undrar om jag nu ser ut som en panda runt ögonen – inte en chans att mascaran sitter kvar på rätt ställe efter denna högst ofrivilliga dusch.
Så är klockan slagen. Jag och Michael är ombord på båten och helikoptern, som lämnat av de ”nödställda”, hovrar i närheten. På något sätt ska fotograf, ytbärgare och helikopter sammanstråla.
Jag känner att jag kanske inte helt tänkt igenom förfarandet men att det nog är lite för sent för det. Det är tack och lov handfasta och tydliga direktiv från Michael, som lassar upp min kameraväska på ryggen innan han fäster helikopterns vajer i våra selar. Sedan är det lift off, väldigt snabbt.
Och det är den märkligaste av känslor att hänga fritt framför Ölandsbron med ett mörkblått Östersjön under sig och veta att någonstans ovanför huvudet finns det en helikopter som jag bara hör men inte ser. Kontrollbehovet är ju min ständiga följeslagare (jag kallar det överlevnadsinstinkt) och nu utmanas det på en helt ny nivå.
Plötsligt drar vinschoperatören i mig och det pekas med hela handen mot sätet längst bort i helikoptern så jag hasar dit och spänner fast mig. Michael drar i säkerhetsbältet innan vajern därefter kan kopplas bort. Jag andas lättat ut och när vi går ner för tankning på Kalmar flygplats så kollar jag i mobilens selfiekamera för att kontrollera hur illa det är ställt på sminkfronten. Och Max Factor 2000 Calorie Mascara (inte sponsrad men borde uppenbarligen vara det) har obegripligt nog levererat och jag är bara lite blekare än vanligt i ansiktet men mascaran sitter där den ska.
Vi lyfter strax mot Kristianstad igen och Mattias undrar om vi ska flyga lite högre upp den här gången eftersom det tydligen är lite mindre turbulent då.
Ja, ni kan ju gissa vad jag röstade på.
Jag mådde inte ens illa på vägen tillbaka och efter en kopp kaffe ihop med helikopterbesättningen sätter jag mig i bilen. Och det är inte förrän efter en sisådär fyra asfaltsmil som jag inser vad jag egentligen har gjort idag, hängt och dinglat under en helikopter.
Helt absurt egentligen.
Text och foto: Åsa Brorsson
Här hittar du fler fotoreportage av Åsa Brorsson
Åsa Brorsson blogg här
