Kängorna och jag

Det var i slutet av 2015, sex år sedan, men jag minns det så väl. I en vagnhall på en nordostskånsk brandstation.
-Här, för Guds skull – du måste ha riktiga skor, människa! Kängorna har fått följa med sedan dess.

Yttre befäl kastade sedan till mig ett par svarta kängor, knappt använda och turligt nog i rätt storlek. Jag fångade dem på volley och från den dagen så bestod mitt team av en styck fotograf (undertecknad), två Nikon D7000 samt mina Haix-kängor. (Senare tillkom även ett eget larmställ då en annan räddningstjänst ansåg att jag måste ha “riktiga” kläder.)
Mina kängor har bokstavligen burit mig i vått och torrt (och CAFS-relaterat skummigt) och vi har skapat oss en gedigen och svårslagen upplevelsebank – och jag har sedan den dagen då vi först träffades stått stadigare än någonsin här på jorden.
Är kängorna lite matta i pälsen numera? Ja, konstigt vore annars, men med tanke på vad de har upplevt så kan jag inte förvänta mig att de ska vara i nyskick. Minnena från alla de dagar med räddningstjänsten, som mina kängor har burit mig igenom, är oräkneliga.

Mina kängor har bokstavligen burit mig i vått och torrt (och CAFS-relaterat skummigt). Sedan dagen då vi först träffades har jag stått stadigare än någonsin här på jorden.

Vi minns tillsammans dagarna med gänget från Höganäs som sysslar med avancerad räddning. Promenaden uppför, uppför och mer uppför för att komma till övningsplatsen i Söderåsens Nationalpark. Hur jag, efter att brandmännen noga förankrat mig med flera rep i ett ytterst stadigt träd, halvt hängde ut över ett sinnessjukt stup. Fötterna bestämt nerkörda i det leriga och lövklädda underlaget. Vi var stabila den dagen, kängorna och jag.
Eller när vi “råkade” gå en utbildning i fallskydd tillsammans med räddningstjänsten i Älmhult. Och fann oss klättrandes nerför väggar och hängandes i någon mast, inväntandes räddningen med hävare. Vi blev för övrigt godkända på kursen men var glada när det var över . Vi gillar fast mark under fötterna, kängorna och jag.

En ljummen aprilfredag traskade vi omkring i en skog utanför Hästveda, där grönskan var förvandlad till oigenkännlighet. Det var bara svart, grått och hett efter att en stor brand startat på den närbelägna torvmossen fyra dagar tidigare och jag var inte ett under av smidighet i tjockt larmställ, grova kängor och flera dinglande kameror. Men vi tog oss över stock och sten, halkade lite på brända, fallna trädstammar men klarade oss helskinnade från upplevelsen.

Ett par dagar senare, besökte vi eftersläckningen på en annan plats där samma brand dragit fram. Det var det brutalaste av ösregn, svart och röd gyttja, ostadiga träd och dieselbrummande skotare som for fram och tillbaka medan vi letade efter fler brandhärdar att vattenbegjuta. Vi luktade rätt illa efter den upplevelsen, kängorna och jag.

En augustimorgon blev brandmännen i Hässleholm larmade på en lastbilsolycka, jag och mitt team åkte med ut. En djurtransport, med släp, hade lagt sig på sidan på riksväg 117 och jag kommer troligen aldrig någonsin glömma de hemska skriken från de fastklämda och panikslagna grisarna. Vi stannade på olycksplatsen i sju timmar, fotograferade massor, byggde fållor åt grisarna, stod ut med ett mycket märkligt väder och satt i en rondell och åt baconlindad lunchkorv med mos. Surrealistiskt. Vi var lättat glada när den insatsen var över och vi fick vila fötterna, kängorna och jag.

En sen januarikväll, i 17 minusgrader, körde en bilist in i mitträcket på riksväg 23. Det var snö på marken, det var is på marken, det var tvåfilig 100-väg och bilar som körde förbi olycksplatsen. Det kunde ha varit som en scen ur Bambi på hal is för fotografen. Men med grovmönstrade sulor halkade vi inte, kängorna och jag.

En gång tillbringade vi en hel dag på en båt i Helsingborgs hamn, närmare bestämt på Kustbevakningens KBV 034, där deras dykare övade tillsammans med räddningsdykare från brandstationerna i Halmstad och Helsingborg City.
Befälhavaren tittade strängt på mig och förklarade att på en del av båten är det absolut krav på skyddskängor. Sedan riktade han blicken ner mot mina fötter och fortsatte:
-Och det ser jag ju att du redan har löst.
Klart jag hade. Den dagen handlade om fiktiv färjeolycka där de omkomna skulle bärgas och vi fick se hur detta tuffa arbete organiserades. Det blev fantastiska bilder på dykarna men allvarsamheten fanns hela tiden närvarande, med tanke på att den här typen av olyckor ofta innebär en obeskrivligt omfattande tragik. Vi gick därifrån med en liten klump i magen, kängorna och jag.

Samverkansövning i Ljungby, mellan räddningstjänst och ambulans, innebar vår mest oviga stund hittills. En linjebuss hade “kört av vägen”, låg på sidan och dörrarna var blockerade. Planen var att fotografera räddningsinsatsen inifrån bussen så jag, larmstället, kamerorna och kängorna skulle krångla oss igenom ett krossat fönster för att komma in i olycksfordonet. Med stor betoning på krångla. Ordet smidighet saknade total bäring i den här stunden. Vi hoppas så här efteråt att vi inte finns på Youtube nu, kängorna och jag.

Fredag, gymmet på en brandstation, innan frukost. Larm om dieselutsläpp. Nästan 800 liter diesel hade forsat ut från en trasig lastbilstank och försvunnit ner under jord i stadens dagvattennät. Vi tillbringade hela förmiddagen med att jaga omkring efter det förrymda drivmedlet, släpade oss genom den grusiga absolen som lämnade rödaktiga märken på det svarta lädret på skorna och vi lyfte på det ena brunnslocket efter det andra. När vi, efter en missad frukost och alldeles för många hungriga timmar, kunde återvända till stationen och äta, då pustade vi ut, kängorna och jag.

PDV, pågående dödligt våld, fick vi uppleva i skolmiljö när en nordvästskånsk räddningstjänst, tillsammans med polis och ambulans, arrangerade sin årliga storövning. Det var en förövare och ett stort antal svårt skadade som räddningspersonalen skulle hantera. Lukten av (gris)blod, när solen sken genom rutorna och värmde upp inomhusmiljön i den gamla byggnaden, var väldigt genomträngande. Vi har aldrig varit så tacksamma för frisk utomhusluft, kängorna och jag.

Förra våren råkade fotografen ut för en rejäl skada i ena benet, dagen innan brandmännen i Hässleholm skulle övningsbränna ner (eller möjligen upp) ett boningshus. Att ta sig ur sängen tidigt på morgonen var som ett ultramaraton och efter frukost och några värktabletter senare satte jag fötterna i kängorna. Utan att kunna böja mig ner och knäppa dem. Jag försökte på alla akrobatiska vis nå dragkedjan men en trasig hamstring sa nej tack. Till slut fick jag be de morgontröttsura barnen om assistans.
På brandstationen skulle kängorna av, hahahahahhaha. Det gick inte. Alls. Fotografen fick be en snäll brandman om hjälp. Sedan skulle vi åka ut till övningen. Efter mycken möda lyckades jag ikläda mig larmstället och få på de svarta kängorna igen. Sedan tog det stopp. Återigen fick jag fjäska till mig hjälp med dragkedjorna. Det var ingen värdig stund och jag fick lite märkliga blickar när jag haltade iväg till en brandbil. Jag tog inte av mig skorna igen förrän dagen var över. Men bilderna blev mycket bra. Vi tog en paus från varandra efter detta, kängorna och jag.

Jag har en stark känsla av det finns många upplevelser kvar för mig och mitt team även om jag inser att det kommer att komma en dag då jag måste pensionera mina kängor och leta efter värdiga efterträdare. Det kommer att kännas som en epok går i graven och jag skjuter febrilt alla tankar på den dagen på framtiden, vi har en så värdefull gemensam historia, kängorna och jag.

Fotoreportage av Åsa Brorsson
Mer av Åsa Brorsson här
Åsas Blogg här