Kvällen den 28:e augusti blev räddningspersonal från vår organisation hindrade under framkörning, och avbrutna vid pågående räddningsinsats, i samband med oroligheter och upplopp i Malmö.
Vid två tillfällen, under framkörning till en brand i ett underjordiskt garage samt under framkörning till en brand i ett fordon, så hindrades räddningstjänsten genom att folksamlingar ställde sig i vägen, försökte klättra upp på fordonen och kastade stenar och annat bråte på fordonen i den omfattningen att personalen kände sig tvungna att avbryta och köra därifrån.
Senare på kvällen när räddningspersonal höll på att avsluta en släckinsats vid en brand i ett underjordiskt garage så rusade en folksamling mot räddningspersonalen på plats. Personalen blev tvungna att hastigt avbryta insatsen och lämna området. De upplevde situationen som mycket obehaglig och var oroliga för sin egen säkerhet. Ett ledningsfordon slogs sönder och blev obrukbart och befälet fick undsättas av polis.
Förmågan att rädda liv påverkas
Incidenterna är ovanliga, men ändå något som vi tyvärr behöver vara förberedda på att kunna hantera. Situationerna påverkar inte bara vår personals arbetsmiljö utan även vår förmåga att utföra vårt samhällsviktiga uppdrag, att rädda liv, och att hindra och begränsa skador på egendom och miljö.
Den nya brottsrubriceringen blåljussabotage är välkommen och ett steg i rätt riktning. Det är dock för tidigt att säga vilken effekt den har eller kommer att ha framöver.
Vid de här tillfällena lyckades vår personal undkomma utan fysiska skador. Men vad hade hänt om vi haft personal som var inne och rökdykte när situationen uppstod? Eller om det var en pågående livräddande insats som blev tvungen att avbrytas? Hur påverkar det utfallet av insatserna om vi blir fördröjda eller hindrade under framkörning för att polis behöver säkra området innan vi kan köra fram?
Även med den nya brottsrubriceringen finns behov av att arbeta med frågan både utifrån ett samhällsperspektiv men också ett arbetsmiljöperspektiv. Vi behöver både som räddningstjänst och som enskild brandman och befäl ute på skadeplats ha en mental förberedelse för att händelser och situationer snabbt kan förändras. Det har hänt mycket inom vår organisation sedan vi utsattes för denna typ av händelser under oroligheterna i Malmö 2008/2009. Sedan dess har vi arbetat en hel del med att ta fram rutiner och instruktioner för insatser under det vi idag kallar för insats med förhöjd hotbild. Vi har utbildat och övat all operativ personal i riskbedömning och metodik för insatser vid denna typ av händelser, och nya begrepp har införts i verksamheten såsom tillräckligt säker plats, 360°-orientering och reträttplats.
Att aktivt ta in och värdera den information och de underrättelser som vi får från polisen både innan och under händelserna är avgörande för utfallet och hanteringen. Befäl och arbetsledare på skadeplats behöver ha en välfungerande samverkan med polisen för att kunna följa händelseutvecklingen och göra aktiva riskbedömningar. För oss har det varit framgångsrikt med ett samverkansbefäl från räddningstjänsten i polisens yttre stab som kan ge snabb och direkt information till larmade enheter om händelseutveckling och bedömning av situationen. Men samverkan kan alltid utvecklas och vi kan alltid lära känna varandras organisationer och arbetssätt bättre, vilket även den interna utredningen av händelserna i augusti visar.
Incidenterna är polisanmälda
Som alltid vid denna typ av händelser i vår organisation så är incidenterna polisanmälda och utredning pågår. Alla incidenter är anmälda enligt den nya brottsrubriceringen blåljussabotage men även skadegörelse och den sistnämnda även våld mot tjänsteman.
Det är för tidigt att säga om det kommer att resultera i rättsliga påföljder eller inte. För att händelserna ska kunna lagföras krävs att det går att bevisa att handlingarna med avsikt syftade till att allvarligt förhindra eller försvåra vår insats. Här saknas fortfarande praxis. Men oavsett lagföring så kommer det inte att påverka inriktningen för vårt fortsatta arbete inom organisationen.
Lagen behövs, den markerar allvarlighetsgraden i att utsätta räddningspersonal för hot och våld. Och kan förhoppningsvis på sikt även minska antalet situationer som trappas upp till att bli våldsamma. Men vårt fokus behöver ligga kvar på att minska riskerna för vår personal, minska den påverkan liknande händelser får på vår förmåga att genomföra en räddningsinsats – och säkerställa att de som drabbas av en olycka kan lita på att vi kommer när vi behövs.
Text: Ulrika Lindmark
