När behövs den sista insatspersonen?

Konceptet första insatsperson (FiP) är vid det här laget välkänt och används i relativt stor utsträckning runt om i landet. Fördelarna är tydliga; snabb framkomst, tidig skadeavhjälpande åtgärd och nackdelarna likaså; ensamarbete och utsatthet. Men få har funderat på när den sista insatspersonen behövs…

Tanken bygger på att resursbehovet vid en räddningsinsats i normalfallet är dynamiskt över tid. Det vill säga vi behöver lite resur­ser vid framkomst och behovet stegras sedan successivt till dess vi nått toppen för att se­dan dala mot slutet av insatsen. Exempelvis vill vi kan­ske vid en brand först göra en OBBO med befäl och arbetsledare (2 personer minut 1), för att sedan utföra en initial åtgärd med en pulversläckare (3 personer minut 2) och påbörja uppbyggnad av slangsystem (4 personer minut 5) och till slut påbörja rökdykning (5 personer minut 8). Den sista insatspersonen behövs alltså i exem­plet ovan minut 8 och skulle, utan att påverka insatsen negativt kunna anlända minut 5.

Utökad inryckningstid

Med det här tankesättet så skulle vi alltså kunna accep­tera att delar av utryckningsstyrkan anländer i eget for­don x antal minuter efter förstastyrkan. Vilket innebär att vi skulle kunna utöka inryckningstiden för våra sista insatspersoner (SIP?) och därmed även öka vårt rekryte­ringsområde UTAN några i sammanhanget markanta negativa effekter på vår service till den skadedrabbade…
Givetvis är detta inte något optimalt eller nödvän­digtvis något att sträva efter men om det hjälper oss att säkerställa vår bemanning så är det en bra idé.
Vidare går SIP att kombinera med FIP om vi frigör FIP från stationen, d.v.s. att vår FiP kan röra sig inom förutbestämda områden (gärna strategiskt utvalda för att minska insatstiderna). Låt oss kalla det mobil FiP. Nu har vi plötsligt en enhet som antingen anländer före huvudstyrkan och kan påbörja skadeavhjälpande arbete, eller anländer efter styrkan och ansluter till redan på­börjat arbete. Lägger vi därtill att en mobil FiP bör kunna ha en anspänningstid på 90­120 sekunder så blir det riktigt intressant då det givetvis påverkar ankomsttiderna betydligt. Om vår mobile FiP rullar ut 2­3 minuter före huvudstyrkan så innebär det förkortande av insats­tider med minst 4­5 minuter om larmet är bortanför FiP:en från stationen sett. Samtidigt blir differensen i ankomsttider åt andra hållet någonstans mellan noll till någon enstaka minut!
Vi har nu med en kombination av mobil FiP och vårt nya koncept SiP åstadkommit följande:

• Vi har ökat sannolikheten att vi kan nå den skadedrabbade tidigare. 
• Vi har breddat vårt rekryteringsområde och därmed ökat vår rekryteringsbas. 
• Vi har skapat en flexibilitet som sannolikt låter fler ha mer beredskap, exempelvis de som har jobb utanför orten men inom stationens område. 
• Vi syns dessutom mer ute i samhället vilket skapar trygghet och möten. 

I Norrtälje fungerar modellen mycket bra

Visst, det kräver utbildning och gör schemaläggningen lite mer ansträngande men i tider då utmaningarna med att fylla vaktlagen är stora så är det kanske en investe­ring värd att överväga?
I räddningstjänsten Norrtälje kommun har vi sedan mer än två år tillbaka nyttjat konceptet med stor fram­gång och vi berättar gärna mer!

TEXT: MARCUS WALLEN – BRANDMAN OCH VERKSAMHETSSTRATEG, EMIL JORLIN – YTTRE BEFÄL