I min förra spalt skrev jag om de ambitioner man nu verkar ha att höja den operativa räddningstjänstens förmåga till acceptabel nivå. Jag pekade på att antalet operativa brandmän i så fall måste öka i antal, både på hel och deltidssidan. Lika viktigt är det emellertid att man ger brandmän en bra utbildning.

Det är också mycket viktigt att få rätt personer till tjänsterna, både när det gäller fysik och psyke. Det duger inte att bara sätta hjälm och larmställ på vem som helst och tro att man löst problemet. Tyvärr verkar det politiskt korrekta många gånger gå före. Och tyvärr har vi sett att även utbildningen av brandmän drabbats hårt av besparingsivern.

När den s.k. SMO-utbildningen för brandmän på 2 år infördes trodde jag att vi skulle se en rejäl kvalitetshöjning. Jag jämförde med att vi tidigare utbildat internt i 10 veckor för att sedan skicka de nya brandmännen till en 15 veckors statlig utbildning. Det fanns fel och brister i detta men i slutändan fick vi ändå brandmän som höll en hyfsad kvalitet. Wow, vad skulle man då inte få ut efter 2 år? Det borde ju vara rena eliten. Nu har jag en annan uppfattning och är besviken. Vi utbildade bättre brandmän på vår 10-veckors utbildning än vad MSB presterar i utbildning under 2 år.

Det känns konstigt för MSB har kunniga lärare och bra utbildningsanläggningar. Tyvärr verkar besparingsivern även ha gått fram hårt här. Dessutom verkar man ha tappat mycket av focus på kärnuppdraget. Mycket av utbildningen verkar ha glidit från operativ räddningstjänst.

Baskunskaper

När man t.ex. märker att baskunskaper som att köra motorspruta, motorsåg m.m. är bristfälliga eller saknas blir man konfunderad. När man ser att det är tveksamt om brandmannen på 2 år nått upp till 56 timmars rökdykarutbildning, som är ett minimimått för grundutbildning i AFS, blir man ännu mer konfunderad. Värst blir det dock när man pratar teoretiska kunskaper och den nyutbildade brandmannen står som frågetecken inför begrepp som släckeffekt, slangmotstånd, tryck-kraft-area, droppstorlek m.m. I en eftergymnasial utbildning borde absolut de teoretiska kunskaperna bejakas mer. Brandforskningen har gett oss fina kunskaper som borde tas tillvara bättre. Det verkar faktiskt som gårdagens brandman fick en bättre teoretisk utbildning än dagens.

När det gäller RIB-sidan behövs givetvis också en rejäl kvalitetshöjning i utbildningen. Hur den kommande utbildningen ser ut har jag inte hunnit sätta mig in i än. Hur det än är så kvarstår ju problemen med att vara ledig från ordinarie jobb för utbildning m.m. Det blir också många gånger problem när övningstiden behöver utökas. När det gäller kvalitén på RIB är det absolut en sak jag vill lyfta fram. Var rädd om erfaren RIB-personal. Få erfaren personal att stanna kvar i yrket. Det tar tid att få erfaren RIB-personal och omsättningen på personal är alldeles för hög idag.

Det måste också till förståelse för att det är ett samarbete att utföra en räddningsinsats. Både befäl och insatspersonal måste förstå varandras förmågor och begränsningar. Det hjälper inte med väl utbildade befäl om insatspersonalen är dåligt utbildad och tvärtom. Det är oftast för sent att stå och utbilda på en olycksplats. Utbildningsnivån måste höjas i alla steg om resultatet ska bli bra. Tyvärr har vi ju här också sett hur besparingsivern gått fram över befälsutbildningarna, något jag skrivit om tidigare.

Både kvalitet och kvantitet inom operativ räddningstjänst måste alltså höjas om vi ska nå acceptabel nivå. Det kommer att kosta rejält med alla de ”smarta” besparingar man genomfört tidigare.

Vi varnade för det. Lyssna på oss.

Ola Morin
insatsledare – kompetensutvecklare