Hem » Artiklar » Mer än hälften av den brända arealen 2018, brann EFTER avslutad insats.

Mer än hälften av den brända arealen 2018, brann EFTER avslutad insats.

Vi har satts på prov de senaste åren när det gäller skogsbränder. Vilka ämnen som har legat i fokus har varierat från brandriskprognoser (FWI), till släckning från luften, taktik till skyddsavbränning. Många inom räddningstjänsten har lärt sig mycket och infört nya och viktiga rutiner. De allra flesta stationer tolkar brandrisken varje dag och sätter beredskap utefter riskerna.

Efter sommaren 2018 bör en ny faktor hamna i fokus: Avslutning av räddningsinsats på skogsbrand. Bränder som ”återuppstår”, d.v.s. tar sig egen efter avslutad insats, och kräver ny insats (och därmed ny självrisk) kostar enormt mycket pengar för skattebetalare, markägare och försäkringsbolag. För att få perspektiv vilken omfattning det handlar om så studerar vi siffrorna som Anders Granström på Lantbruksuniversitetet i Umeå har tagit fram. Notera att tabellen till höger är en grov uppskattning av brandarealer, men det är ingen överdrift att påstå att mer än hälften av den brända arealen beror på ett misslyckat avslut och/eller misslyckat eftersläckning och bevakning som utförts av de två aktörerna räddningstjänst och markägare. Målet för framtiden bör vara att kraftigt förbättra dessa siffror. Att bekämpa en skogsbrand med god taktik och hög säkerhet, samt att avsluta på ett långsiktigt säkert sätt kräver god kunskap om brandens beteende.

Ärligt talat, ni som läst SMO, eller till brandingenjörer, hur många timmar har ni läst om skogsbrandens beteende? Första steget mot att göra bra avslut bör vara en god utbildning, vilket innebär att skolorna bör ge skogsbränder det utrymmet det förtjänar. Det är inte längre en ”sällanhändelse”, utan sätt ämnet i sitt rätta perspektiv. I den här texten innebär ”ett bra avslut” bland annat att:

Räddningsinsatsen genomförs utan någon skadad.

• Effektivt använd taktik som innefattar ett helhetstänk från släckningstaktik, avslutande av insats till fram till efterbevakningen avslutas.

• Helhetstänket inkluderar att yttergränser består i huvudsak av naturliga begränsningslinjer.

• Ytterlinjer i fält är akut säkrad från vidare spridning. Inget jobb utförs inne i området.

• Kvarlämnad slanglinje ligger i brandområdets ytterkanter.

• Markägaren och dennas medhjälpare är väl informerade om nuläget, väder och risker kommande dagar, samt har tillräcklig utrustning och kunskap att fortsätta arbetet i form av eftersläckning.


En räddningsinsats ska avslutas då någon av de fyra kriterierna inte längre uppfylls. Beskrivningen nedan utgår helt från perspektivet ”brandbeteende”, alltså inte juridiskt. Att få situationen och alla dess begrepp klarlagda juridiskt är för övrigt mycket önskvärt. Fokus i den här texten ligger i att begränsa branden i sådan omfattning att kvarvarande glöd i områdets ytterkanter inte är ett akut hot att sprida sig och skapa ett nytt brandförlopp. Alla brandens ytterkanter ska vara säkrade. Det är ett fysiskt och tidskrävande arbete. Det är dock ett ännu mer tidskrävande och fysiskt arbete som återstår för markägare, efter avslutad insats. Men om vi tänker på helheten redan från början, alltså räknar in både insats, eftersläckning och bevakning från början så kan vi sänka risken för återtändning. 

Se på bilden nedan och läs igenom alternativen, vilket alternativ väljer du?

• Alt 1: ”Snabbt och effektivt lägga slang från vägen in i skogen och fram till branden. Flammorna är snart dämpade med vatten, och insatsen kan därmed snart avslutas”.

• Alt 2: ”Backar tillbaka bilen till brandens ytterkant, lägger ut slang längs vägen och börjar vattna andra sidan av vägen, alltså motsatt sida av branden. Branden tar sig sakta fram till vägen, men inga gnistor hoppar över eftersom ni vattnat utsidan. Brandens ytterkant är här en väg”.

• Alt 3: ” Som alternativ 2, men istället för att låta branden sakta ta sig fram till vägen, så tar ni fram er brännkanna och tänder längs vägkanten, men några fortsätter att vattna marken på motsatt sida av vägen”.

En säker ytterkant

Att en brand återuppstår orsakas av att det finns glöd kvar i marken, som av någon anledning får tag i nytt bränsle och kan flamma upp. Vi ska komma ihåg att glöd kan överleva höga luftfuktigheter, ligga dolt för ögat och överleva länge. Om glödhärden gnager sig fram till nytt finbränsle, d.v.s. fint fördelat bränsle längst upp på markytan, och detta finbränsle är tillräckligt torrt kan det flamma upp igen och branden tar sig vidare. Om glöden är omgiven av svart mark, alltså mark som brunnit och inte har något finbränsle kvar, kommer inte den marken brinna med flammande lågor igen. Det innebär att glödhärdar inne i brandområdet inte är en akut spridningsrisk, och bör därmed inte ingå i räddningsinsatsen. Det är glöd i ytterkant som kan ta sig fram till grön obränd mossa som är akut risk. Om flammorna är släckta med vatten av markpersonal är troligen stor del av översta glödhärdarna släckta. Men att släcka med bara vatten är inte tillräckligt för att skapa en säker ytterkant.

En enda glöd kvar i den slingrande ytterkanten gör jobbet ogjort.

Det krävs att marken bearbetas med hackor och spadar. Då marken är kraftigt uttorkad kommer det finnas fler glödhärdar, ännu mer dolda nere i humusen. En kraftigt uttorkad humus är ju också ännu svårare att ”komma åt” med vatten, eftersom vattnet bara ”rinner av”. Om flammorna i ytterkanten är dämpade av vatten via helikopter kan vi räkna med att ännu mer glöd ligger kvar, eftersom detta vatten duschar endast ytligt och definitivt inte ska räknas som en säker ytterkant. Den yttersta linjen där det svarta möter det gröna ska vara helt kall. För att åstadkomma det krävs hårt och tidskrävande arbete med att hacka, gräva och vatten med sluten stråle som borrar sig ner genom hela humuslagret. Humuslagrets tjocklek varierar, men är oftast mellan 5­20 cm. Under det ligger mineraljorden och den behöver man inte röra, eftersom den inte sprider någon glöd. För att vara säker på att inte det finns någon glöd kvar känner man med handen, ner till mineraljord, under stubbar tills du är övertygad om att det är helt kallt. Bredden på denna helt genomarbetade ytterkant bör vara minst 0,5 meter. Det kanske låter lite, men för att skapa denna säkra ytterkant kommer brändmännen att behöva förändra arbetssättet en hel del och det krävs mycket mer fysiskt arbete. Och framför allt, utbildas i uppgiften. En enda kvarvarande glöd innebär att det är underkänt. Den slingriga kanten måste följas som det är – man får inte gena. All glöd innanför denna linje ingår inte, ur spridningsperspektiv, i räddningsinsats.

En genomarbetad ytterkant. Här har en deltidskår hackad, vattnat och jobbat sig ner till mineraljorden, på ca en halvmeters bredd i ytterkanten.

Citat ur MSB’s ”Vägledning i skogsbrandssläckning” från 2019: ”Som ett absolut minimum ska alla glödhärdar inom ett avstånd på 20 meter från begränsningslinjerna lokaliseras och släckas. Vid oförändrat eller förvärrat väder och brandriskprognos utökas avståndet till 40 meter”. De nämner alltså en väldigt mycket bredare ytterkant. Min uppfattning är att räddningsinsats tillsammans med eftersläckning bör innefatta att släckning sker på 20 meter längs all ytterkant. Men frågan här är vad som ingår i räddningsinsatsen, alltså vad vi skattebetalare ska stå för. Om det innebär att förhindra spridning och förhindra ”överhängande fara” och att markägaren sedan ska fortsätta med eftersläckningen, så bör en halvmeter säkrad ytterkant vara tillräcklig för att avsluta insats. Här tror jag att åsikterna börjar dra åt olika håll. Men några saker är helt säkra, ­ att helt släcka all glöd längs en 20 meter ytterkant är ett enormt arbete, ­ att missa en enda glöd längst ut innebär att risken för återtändning finns kvar. Det är därmed säkrare att göra ett korrekt utfört arbete på en halvmeter än att slarva en enda gång på en 20­meters bredd. Skillnad i kostnader på att totalsläcka en halv eller 20 meter är stor, riktigt stor. Nästa gång ni övar skogsbrand, vilket jag hoppas ni gör regelbundet, så ta med er slang, hackor, spadar och munstycke med skärande stråle ut och vänd upponer på all humus längs 100 * 20 meter. Gör sedan samma sak på 100*0,5 m. Om du valde alternativ 1 ovan, är det detta du får ägna dig åt på bränder. Tyckte du övningen var tidsödande och är det möjligt att du missade en glödhärd? Välj alternativ 2 eller 3.

Om du väljer alternativ 2 eller 3, vattnas utsidan. På bilden har alternativ 3 valts och bränslet eldas kontrollerat upp från vägen, som blir brandens ytterkant.
Att ha mineraljord som yttre gräns gör avslutet, eftersläckningen och bevakning väldigt mycket säkrare. Och väljer ni alternativ 2 eller 3 är det ni som skapat denna ytterkant.

Om ”hindra spridning” är den uppgift som räddningstjänsten har på skogsbränder är det fler saker i arbetssättet som kan förändras. Det innebär att vissa åtgärder som ofta görs idag, inte heller bör utföras och betalas av skattebetalare. Några exempel är gödseltunnor som vattnar vägkanter inne i området, skotare som kör in på mindre stigar och vattnar inne i området, samt all helikopterbevattning av rök innanför ytterkanten. Det bör tilläggas att all bevattning via helikopter som sker på rykande område inne i det svarta kostar markägaren, dvs försäkringsbolagen, stora summor i form av förlängt eftersläckningsarbete. Vattnet från helikoptern duschar, dämpar och döljer glöden. Den kvarvarande glöden kämpar vidare längre ner i marken och dyker upp så fort det helikoptervattnade bränslet torkat upp, dvs när räddningstjänsten åkt hem. Om glöden hade fått jobba sig fram och bränslet brunnit upp och tagit slut så behövs inte något större jobb läggas på området i eftersläcknings­ och bevakningsarbetet. Så allt vatten från helikoptrar inne i det svarta området gör inget annat än att släckningen blir dyrare. Detta kan vara ännu viktigare att påpeka i dagsläget, eftersom att helikoptrar senaste året var ”gratis”. Är flammorna dämpade och markpersonalen igång i alla ytterkanter, så gör helikoptern mest nytta genom att stå på marken och vara redo att hjälpa till om det behövs.

Sprinkler: IVPH

En sprinklerledning kan vara till en stor hjälp då bemanningen är begränsad, men se det inte som något annat än en väntan på att arbetet ska utföras. Sprinkler skapar inga säkra ytterkanter utan kan jämföras med ihärdig helikopter eller en slang med duschande munstycke: det dämpar, döljer och förlänger. Så i det här sammanhanget, då vi ska säkra ytterkanter kallas sprinklersystemet IVPH ”i väntan på hacka”.

Dygnet

Att brandbeteende varierar med dygnet vet vi alla. Att avsluta en glödande skogsbrand på kvällen bara för ”att det är lugnt” bör verkligen tillhöra det förflutna. Om avslutet sker på kvällen bör räddningsledaren bedömt att markägaren klarar av det brandbeteende som kommer att råda följande eftermiddag.

Taktik med helhetstänk – minskar arbetet, minskar riskerna.

Vill du kunna avsluta insatsen tidigt och inte ha din personal ute i skogen och hacka upp mossa i åtskilliga timmar? Om svaret är ja: välj alternativ 2. Eller ännu hellre alternativ 3. Att använda naturliga begränsningslinjer från början kommer spara mycket tid, eftersom ingen behöver hacka ute i skogen. En väg stoppar en glödbrand och är lätt att bevaka. Likaså en stig, eller en bäck. Men då måste ni låta branden ta sig fram dit, eller tända därifrån.

Att vänta ut branden så den tar sig till en naturlig begränsningslinje kommer göra stor skillnad.

Om tanken på att låta branden gå ”tar emot i kroppen”, så är främsta tipset att öva. Gör testbränningar under lugna förhållanden. Lägg ut torkad mossa och humus, spån eller liknande på en grusplan och prova olika brandförlopp. Allra helst, delta på naturvårdsbränningar. Så fort förståelsen är där så upptäcker ni att det inte är en konstig metod, utan snarare en stor besparing. Om vi gemensamt kan få skogsbränder att sluta mot en stig, bäck, skotarspår eller liknande kommer risken för återtändning att minska stort. Ytan fram till vägen blir en ytterligare bränd areal, men risken att skogen på andra sidan vägen brinner minskas kraftigt och i längden bör den brända arealen totalt i landet kraftigt minska. Rätt använd så sparar metoden stora summor för skattebetalare, markägare och försäkringsbolag.

Två till tre

En skogsbrand består ju inte endast av ytterkanter. Hur mycket tillgängligt bränsle finns det, hur djup är torkan (BUI), obrända fläckar inne i området, träd som riskerar att falla, vilken topografi finns utanför området, vilka bränsletyper omger brandområdet och mycket annat påverkar beslutet om avslut. Faktorn som bör lyftas främst är nuvarande väder och vädret de närmsta dagarna. Under och efter skogsbrand är siffrorna ”2­3” bra att ha med sig. Alla som jobbar på insatsen bör veta vilket brandbeteende som råder nu och de närmaste 2­3 timmarna, samt ledningen även de 2­3 närmsta dagarna. En skogsbrand som är på väg att avslutas under höga risker, och där vi ser att kommande väder 2­3 närmsta dagarna är fortsatt extremt innebär högre risk för återantändning och det bör därmed ställas högre krav på vilket skick ytterkanterna är innan avslut. Både räddningsledaren och markägaren behöver ha förståelse för vilket brandbeteende det kommer att vara om en återtändning sker inom dessa dagar. Kommer markägaren klara uppgiften och är det rimligt att avsluta?

Starta nu

Arbete som ligger framför oss är att utgå helt från brandens beteende och jämföra det med vad som gäller juridiskt (eller kanske borde gälla). Det finns uppenbarligen arbetssätt som behöver förändras. Efter att ha träffat många markägare, under och efter skogsbränder, är det tydligt att kunskapen är mycket låg om vilket ansvar markägaren har. Skogsbruket i form av bolag, skogsentreprenörer och tillhörande organisationer har tagit fram gemensamma riktlinjer om hur verksamheten ska bedrivas vid hög brandrisk. Dessa riktlinjer är troligen den viktigaste anledningen till att det var så få bränder i södra Sverige 2018, trots att brandrisken var högre där än i norr. De enskilda markägarna har lång väg att gå för att vara redo inför mötet med räddningsledaren i sin rykande skog. Om ytterkanter är säkrade via en halvmeter kall ytterkant ska den överhängande faran vara bruten, men det bygger på ett fortsatt arbete. Hårt fysiskt arbete. Många dagar. Min upplevelse är att det finns ett stort behov av ett närmare samarbete mellan räddningstjänst och skogsbruket, framför allt privata skogsägare, för att säkrare ”överlämningar”. Min känsla är även att det finns en stor vilja till att lära sig mer, och den känslan tänker jag hålla fast vid.

TEXT: ANNIE JOHANSSON, WILDLAND FIRE BEHAVIOR ANALYST, MARKÄGARE

Om Fredrik Persson

Redaktör och webredaktör för tidningen Swedish Firefighters.

Läs även

Ledare av Peter Bergh

Informations­resistenta experter

Hejsan. I skrivandes stund löper presskonferens efter presskonferens med dykande börser, krispaket, varsel och presentationer …