Hem » Artiklar » Med 42 års erfarenhet i ryggen

Med 42 års erfarenhet i ryggen

Det är solidariteten som förändrats allra mest, bland brandmän men framförallt samhället i stort. Det menar Anders Forsberg när han ser tillbaka på 42 år i tjänst på Holmsunds deltidsbrandkår när vi träffas nere på station 12 i Holmsund

Redan när Anders Forsberg var 8 år drabbades han av vad brandmän över hela Sverige möter varje dag. Den tragiska olyckan. För Anders del var det när hans pappa var med om en dödlig olycka i foderfabriken i Umeå hamn 1965. Anders och hans familj bodde vid den tiden i hamnområdet och en dag när mamma Elsie kom hem efter att hon varit och handlat skakade hela huset.
– Jag minns det så väl. Mamma hade ställt varorna på bordet och jag hade precis börjat leta efter något gott, skrattar Anders. Då hördes en väldig explosion. Vi såg direkt genom fönstret att silon stod i lågor. Vi visste att farsan var där för jag hade frågat tidigare om jag fick följa med honom upp.  Jag sprang ut på hamnområdet men alla föste mig därifrån.
    Vad som hade hänt var att fabriken hade exploderat och ovanför de silos som drabbats befann sig Anders pappa Ivar Forsberg och kollegan Ivar Johansson. Anders pappa var dykare och sprängare i hamnen och kunde tack vare sin profession hålla andan tillräckligt länge för att ta sig ut med Johansson. De tog hissen ner och ut precis i tid innan elektriciteten lade av. En minut längre och de hade fastnat i hissen. Tyvärr lyckades inte den mirakulösa flykten rädda deras liv. Inom några veckor hade de båda avlidit i sviterna av olyckan. Dammexplosionen var en av de första i sitt slag så det blev en ordentlig utredning som gick ut med riskerna med dammexplosioner. 
– Det här hade man ju hållit på med i flera år, säger Anders. Jag hade till och med varit med flera gånger. När det blivit stopp i en silo slängde man i en halv dynamitgubbe. Skillnaden nu var att de sprängde underifrån och explosionen spred sig till de andra silosarna. Tryckvågen var enorm och kastade bland annat delar av taket över Umeåälven till Obbola på andra sidan.

Med tandborsten i beredskap

Att Anders Forsberg började sökte sig till brandmannayrket var mer eller mindre en självklarhet. Han träffade tidigt sin hustru Anki och släkten Nygrens var av brandmannabörd. Svärfar Signeus och två svågrar Kent och Ola var alla brandmän och han såg deras gärning på nära håll. Signeus Nygren blev redan 1949 prisad av Brandmännens Riksförbund för lång och trogen tjänst i Holmsunds borgarbrandkår. Med starkt fokus på att göra nytta och ställa upp för samhället inledde Anders Forsberg sedan sin karriär som brandman 1978. 
– Det var dåvarande kårchef Bertil Ödin som frågade mig och det var självklart att jag ställde upp. Trots att jag visste vad det handlade om så ställde jag mig och borstade tänderna när jag fick mitt första nattlarm! Anki som var mer van rutinerna bara tittade på mig och frågade ”vad håller du på med?”. Man kände sig ju ganska dum, skrattar Anders.
    Det dråpliga första lilla larmet vändes till allvar när Anders ett och ett halvt år senare fick sitt första riktigt skarpa larm. I samma fabrik som den tragiska olyckan som tog hans pappa. På samma våning. 
– Det var fruktansvärt. Så hade man ju absolut inte gjort idag. Men då var det en helt annan mentalitet så det var bara att köra på. Det var väldigt obehagligt och jag mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas i masken. Men en sådan upplevelse gör en också ödmjuk. Jag har i alla år som styrkebefäl uppmanat mina brandmän att säga ifrån när det känns fel. Lätt att säga, men svårt att göra av rädsla att någon som är tuffare ska ta över. Men känns det farligt och fel så säg ifrån! Vi är vårt eget skyddsombud och det kan också göra att befälen fattar bättre beslut, säger Anders allvarligt.

Larmen som fastnat

Anders Forsberg har en uppsjö anekdoter från sin tid som brandman men att sammanfatta 42 år av insatser i en artikel är självklart en omöjlighet. Däremot fastnar vissa larm mer i minnet än andra. För Anders lever minnet efter larmet i foderfabriken vidare men det är ett par händelser till som sticker ut bland allt som Forsberg varit med om. 
– Ett larm jag minns tydligt var nog 1994 när jag gick ned på sex meters djup med ett vanligt andningspaket och plockade upp en kille. Hans mamma ringde mig säkert tio till femton gånger bara för att prata av sig. Tyvärr klarade han sig inte men hon var ändå så tacksam att någon ställde upp så mycket för hennes son. Det är ett minne som stannar kvar för det blir så tydligt vad en insats kan betyda för människor, säger Anders.
    Ett annat larm är väldigt färskt men en så avvikande och tragisk utryckning att de som var där inte kommer glömma den. Det är flygplansolyckan i Umeå sommaren 2019 där samtliga nio ombord på planet omkom. 
– Jag ledde den deltidstyrka från Holmsund som var först på plats. Eftersom vi ligger så nära inflygningen till Umeå har jag alltid haft flygplansolycka i bakhuvudet men att det faktiskt händer är ingenting man förväntar sig, säger Anders. Det var en mycket udda och gripande händelse. 
    Pådraget till olyckan var stort och att ta sig fram till platsen genom den snåriga skogen tog på krafterna men alla i styrkan var fullt inställda på att göra sina jobb. De sprang snubblande i full fart genom skogen. Väl där kunde de snabbt konstatera att ingenting fanns att göra. 
– Det var en extrem adrenalinansamling hos samtliga men så drogs proppen bara ur allihop, säger Anders. Alla var fullt inställda på att hjälpa, men vi kunde inget göra. Vi gjorde såklart det vi kunde men när inga liv fanns att rädda lade sig en vemodig stämning över platsen. Det blev en väldig psykisk anspänning hos gruppen som vi i efterhand tog hand om i samtal, dels direkt efter men också följande veckor. Gemensamt för alla var att vi var så enormt trötta dagarna efter. Det var en så sorglig olycka, för hela kommunen faktiskt eftersom det drabbade så många – inte minst anhöriga och vänner.

Vi löser det tillsammans

De tragiska händelserna sitter kvar i kroppen och viljan att hjälpa är tydligt vad som driver Forsberg framåt. Det är också varför han under alla år varit så stark engagerad i sitt arbete. Ett arbete som under åren förändrats mycket. Till exempel har relationen mellan hel- och deltiden förändrats mycket positivt så att man tar tillvara varandra på ett helt annat sätt. 
– Förr betraktades vi på deltidssidan som gnisttrampare men nu ses vi som en viktig resurs. Det är något som blivit mycket bättre och en annan sak är att det nu kommer in fler och fler kvinnor i yrket. En mycket positiv förändring till det bättre som bara gör oss starkare som grupp, säger Anders.
   Så var det det där med solidariteten. Anders Forsberg har varit med i Brandmännens riksförbund så länge han kan minnas och ser att utvecklingen inom brandmannayrket knappast kommit så långt om inte facket stridit så för deltidssidan. Anders motto har varit och tycks med åren bli allt starkare: vi löser det tillsammans. Men här ser Forsberg en olycklig utveckling från en sammanhållen kåranda till ett mycket tydligare individualistiskt förhållningssätt. 
– Det märks till och med på sammanhållningen på stationen. Nu har folk inte tid att umgås – men inte heller att komma på larm när man själv inte har jour. Man gör det man ska men inte mycket mer och det tycker jag är bedrövligt. Det har blivit så i hela samhället, det är bara att acceptera, men jag tycker inte att det är okej.  
    Anders är inte beredd att sluta ännu utan siktar på att vara kvar de kommande sista fyra åren tills han fyller 67 år. Det blir en stor förlust erfarenhetsmässigt för kåren men han koncenterar nu på att lära ut sina kunskaper till efterkommande befäl.  För den som nyss blivit eller funderar på att bli deltidsbrandman har han några avslutande ord. 
– Var medveten om att det inte bara är du som ger dig in i yrket. Det är hela din familj. De blir också påverkade av ett yrke som mer eller mindre kräver att du ställer upp i tid och otid. Helst av allt skulle jag se att den som söker sig hit känner det som ett kall att hjälpa andra.
Ett kall som Anders Forsberg drivits av hela sitt verksamma liv på Holmsunds deltidsbrandkår utanför Umeå.

Text: Jonas Rosenqvist

Om Fredrik Persson

Redaktör och webredaktör för tidningen Swedish Firefighters.

Läs även

Beredskapszonerna runt svenska kärnkraftverk blir större

Regeringens beslut om nya utvidgade beredskapszoner för svenska kärnkraftverk innebär stora förändringar för både länsstyrelser och allmänhet …