I mitt arbete som deltidsbrandman är jag en av alla kuggar i en viktig samhällsfunktion, jag känner mig stolt över att skapa trygghet för befolkningen. I början av 2000-talet anordnades provapå-dagar för tjejer, jag var där och brandmännen jag lärde känna uppmuntrade mig att söka. 2013 tog jag chansen.
Jag har aldrig ångrat det beslutet, även om det ibland är lite besvärligt att ha jour och vara tillgänglig dygnets alla timmar var fjärde vecka. På den station jag verkar har jag aldrig upplevt det som ett problem att jag är kvinna, förutom att jag behövde sy upp mina hängslen då jag bara mäter 163 cm i strumplästen. Jag har haft samma utmaningar, krav och möjligheter som mina manliga kollegor. Männen som arbetar på stationen är mina arbetskamrater och vi bemöter varandra med ömsesidig respekt. Därför blir jag både förvånad och bestört när jag får ta del av hur det kan se ut runt omkring på stationerna i landet. Tjejer som blir utsatta för kränkande kommentarer, saknar omklädningsrum eller känner sig exkluderade på grund av sitt kön. Tjejer som utbildar sig och under sin LIA får ta emot sexistiska kommentarer. Tjejer som hoppar av utbildningen eller slutar sin anställning för att de inte känner sig inkluderade.
Vi hävdar gärna att Sverige är ett modernt och upplyst samhälle och att vi är ett av världens mest jämställda länder – hur kan det då komma sig att vi inte kommit längre inom räddningstjänsten? Det är glädjande att andelen kvinnor ökar inom räddningstjänsten, även om det går väldigt långsamt. 2019 var det 5,7 % kvinnor som arbetade som brandmän på heltid och 7,7 % på deltid. I en rapport från MSB beräknas det ta ca 120 år med dagens utvecklingstakt innan vi uppfyller målet på 40 % kvinnor inom räddningstjänsten. Det tycker jag är märkligt eftersom all forskning visar på vinster med en ökad jämställdhet, vi skulle få bredare kompetens och en ännu effektivare räddningstjänst om personalsammansättningen speglade samhället bättre!
Med en ojämn könsbalans och en värld där maskulina normer många gånger fortfarande dominerar stationerna så krävs det stora insatser för att vi ska kunna förändra utvecklingstakten. Och insatser HAR gjorts i form av utveckling av SMO/GRIB-utbildningarna där man infört genus och normkritik och en medvetenhet kring hur utbildningsmaterialet ser ut och vad det signalerar, tex vilket kön har brandmannen och den hen hjälper på bilderna? Vilket språk använder lärarna? MSB har även utbildat chefer kring normkritik och tryckt på kommunernas beslutsfattare att uppmärksamma och främja jämställdheten inom räddningstjänsten. Jag tror att cheferna har en avgörande roll för hur kulturen och jargongen på en station ser ut. Är de uppmärksamma och signalerar/reagerar när de ser tendenser som inte är önskvärda ur ett jämställdhetsperspektiv eller blundar de?
Mellan 2015-2018 gjorde MSB ett handlingsprogram för jämställdhet och mångfald. Detta utvärderades 2019 och visade på många positiva effekter, ex förändrade attityder och en strävan efter att aktivt rekrytera kvinnor och personer med utländsk bakgrund för att bredda kompetensen. Det hade även genomförts en rad olika aktiviteter på stationerna med syfte att öka jämställdhet och mångfald. Däremot fanns det även stationer som inte genomfört några särskilda aktiviteter eftersom de menade att de helt enkelt inte arbetar med jämställdhet och mångfald utan har konceptet ”må bäste man vinna”.
I Sverige lever ca 20 % med en annan etnisk bakgrund eller kultur. När Räddningstjänsten rycker ut på larm eller ska jobba med förebyggande arbete så innebär det att 20 % av dem de möter har en annan etnisk bakgrund eller kultur. Tänk vilka fördelar vi kan ha i dessa möten om även Räddningstjänsten har mångfald i sin styrka!
Eftersom rekryteringsbehovet är större inom deltiden så tror jag att det är där vi hittar störst utvecklingspotential om man tänker ur ett mångfaldsperspektiv. Vi har en stor outnyttjad resurs i vårt samhälle som vi bör använda. Jag är övertygad om att räddningstjänsten blir starkare av mångfald och jämställdhet. Jobbet med att förändra normer och strukturer tar tid, för att lyckas måste vi medvetandegöra de många gånger osynliga strukturer som präglar vårt tänk över vad som är rätt och fel.
Annette Askenryd
