Under hela min befälstid kände jag mig otillräcklig. Jag kände att jag inte hann med att ta bra beslut. Mina försök att korrigera den känslan slutade dock med flera misslyckanden. Är det bara jag som är otillräcklig, eller har vi en delvis snedvriden syn på hur vi organiserar en skadeplats?
Min otillräcklighet
När jag utbildades till styrkeledare skulle jag analysera situationen, göra min riskanalys, identifiera möjliga lösningar, välja den optimala osv. Tonvikten låg på att jag skulle ta dynamiska beslut som var genomtänkta och utifrån situationen. Det låter supervettigt. Men när jag själv skulle agera som första ankommande befäl så misslyckade jag, ibland mindre och ibland mer. Det måste vara något fel på mig tänkte jag och försökte bättra mig.
Mer kunskap gjorde mig mer otillräcklig
Jag försökte lära mig mer om brandsläckning och mer om att leda insatser. Och ju mer jag lärde mig desto mer insåg jag att det finns få absoluta sanningar. Allt beror på. Det cementerade bilden för mig att alla mina beslut måste vara dynamiska, allt måste analyseras och hanteras för just den specifika situationen. Men jag hann inte samla tillräckligt med information, jag hann inte analysera det som kom in, jag hann inte ta bra beslut. Jag kände mig bara än mer otillräcklig.
Målstyrning kräver information
För att avlasta min hjärna och minska behovet av samordning så har jag fått lära mig att målstyra. Jag ska försöka sätta mål för grupper, sektorer eller hela insatsen. Problemet var bara att jag aldrig kände att jag hade tillräckligt med information för att sätta bra mål. Att slentrianmässigt säga att vi först ska rädda liv och sedan fokusera på egendom och miljö gör knappast någon skillnad. Så jag skulle inte detaljstyra brandmännen, för det hade jag varken information eller tid till. Men jag kunde inte målstyra dem heller, för jag hade inte tillräckligt med tid eller information för att skapa bra mål. Jag fick inte ihop det.
Ett mål med insatsen är ingen prioritet
Jag blev till slut tvungen att börja revidera min bild på vad jag som första ankommande befäl förväntas kunna utföra. Och bland det första som jag strök på min egen mentala lista var att sätta ett mål med insatsen. Jag var fullt upptagen med att försöka förstå om det över huvudtaget brann någonstans, än mindre hur det ska se ut då jag åker hem. Vad som kändes rimligt var att försöka göra något åt det som är uppenbart negativt vid branden. Att fånga barnet som hänger från balkongen eller spruta vatten på elden i fönstret. Men det kräver knappast något befäl heller.
Ledning släcker inga bränder
Det finns olika anledningar till att vi har befäl, till exempel att någon behöver ha ett arbetsledaransvar. Men det går inte att prata ihjäl en brand genom ledningsmöten och statusrapporter, även om en del verkar tro det. Det som faktiskt släcker bränder är brandmän som sprutar vatten och arbetar. Och det är inte säkert att ledning ens är nödvändigt för att starta och genomföra insatser. Operativ ledning är bara ett verktyg som allt annat och befäl är ingen nödvändighet för att släcka bränder.
Brandmän är inte får
En av mina stora insikter var att vi misshandlat brandmäns förmåga att agera själva. Vi skröt om de svenska brandmännens förmåga att agera självständigt under rökdykningen, att inte befälen behövde vara inne och peta som utlandets befäl gjorde. Men samtidigt blev jag upplärd att samla brandmännen bakom bilen vid framkomst och sedan skulle jag berätta för dem vad de skulle göra. Utanför angreppsdörren var brandmännen plötsligt får som måste ledas av herden för att inte springa bort. Ett helt horribelt sätt att slösa bort fullt fungerande hjärnor, armar och ben.
Ramverk skapar självständighet med kontroll
Vad våra regler och utbildning kring rökdykning gör är att det säger till brandmännen vad de får och inte får göra innanför angreppsdörren. Det finns alltså ett ramverk för brandmännen att jobba självständigt inom. Som arbetsledare vet jag vad jag kan förvänta mig och inte. Det är ingen skillnad mot utanför angreppsdörren. Där behöver vi också ramverk för brandmän så att de kan agera självständigt vid framkomst, utan att det blir varken kaos eller farligt.
Målstyrning skapad innan larmet
Det tog lång tid innan jag förstod att målstyning kunde skapas innan larmet. Men jag kan skapa ramverk med vad som får och inte får göras i specifika situationer, och vilka mål som ska uppnås. Antingen kan ramverken initieras automatiskt, tex vid framkomst till en brand. Eller så kan de initieras genom en order från befälet. Men oavsett hur de initieras så skapar vi självständiga brandmän under förutsättning att de övas på samma sätt som rökdykning gör.
Stör inte, befälet tänker
Brandmännen ska vid framkomst arbeta enligt ramverket och försöka göra något åt alla de uppenbart negativa saker de ser vid en brand. Släcka brand genom fönstret, stänga dörrar, ventilera trapphus. Det är varken kaos eller farligt, det är effektivt. Jag som befäl är upptagen vid framkomst med att försöka förstå vad som händer, vad är problemet och hur ska vi försöka lösa det. Jag behöver tid. Tid för utvärdera om ramverken som brandmännen jobbar efter är vettiga eller måste justeras. Och tid för att eventuellt leda brandmännen åt ett nytt håll.
Släng inte ut babyn med badvattnet
Svensk insatsledning gör mycket rätt. Vi har (relativt) prestigelös och dynamisk högre ledning. Vi förstår att komplexa problem kräver många hjärnor och ingen ensam krisgeneral löser problemet effektivt. Ledningsmöten, samverkan och dynamisk målstyrning är superviktiga. Men vi kan inte göra styrkeledare till mini-insatsledare. Och första ankommande befäl måste få bättre förutsättningar att göra en bra insats. Ett av de verktygen är mer självständiga brandmän vid framkomst. Om vi sedan kunde få styrkeledare att bära rökskydd igen vore jag en lycklig själ, men den minan ska jag springa på någon annan gång.
